Den gick sönder...

...det är med ett stort mått stolthet jag härmed kan meddela att jag frekventerat simbassängen så ofta och mycket att min baddräkt har nötts sönder! Perfekt!

Att jag innehaft baddräkten i flere år redan, det förtäljer jag ogärna, men, det är den senaste tidens frenesi som tog knäcken på dräkten.

Duktiga jag!

Det är en ynnest, att jag äntligen kan röra på mig så mycket jag vill igen. Som så många andra som varit inne i trebokstäverskombinationen-karusellen beskriver, så har min kropp känts mig väldigt främmande under en lång, lång tid - vi pratar om år. Nu kan jag ana mig till de konturer jag saknat så, det känns verkligen bra. Det är en pytteliten seger, men en seger ändå, att återfå åtminstone delar av det liv som fanns före.

Före allt det som nu ligger i historien.

Jag tänker på det ibland, jag tänkte på det då jag läste ett inlägg som Brunosmatte skrev, allt det jag och vi har varit med om. Varit med om, utan det då hett önskade resultatet.

Jag får lustiga hang-ups ibland, också i tankar som inte gäller barn, familj eller samliv, men den här gången handlar hang-upen nog om barn. Medveten om att jag går saker i förväg (på ett sätt som mitt undermedvetna förbjuder mig att göra, för det betyder OLYCKA MED STORA BOKSTÄVER) så har jag funderat över hur man för släkt, vänner och övriga intresserade meddelar att man har fått ett fosterbarn? Annons i tidningen? Hur jag än söker i de lokala blaskorna så finner jag inte avdelningen "Hej, vi har fått ett barn till låns" under familjenytt.

Äh, den dagen, den glädjen.

I övrigt kan jag meddela att jag har ett sista (?) blodprov inprickat den här veckan.