Brunosmattes frågor

Jag är mest nyfiken på vad det var som fick er att fundera på fosterbarn, snarare än adoptivbarn. Tack vare info under processens gång eller någon annan anledning?Som ni i nuläget känner, kommer ni att vilja adoptera också, eller väljer ni helhjärat att vara fosterföräldrar?

Vår switch uppstod via en blandning av information och aha-upplevelse! Det är rätt svårt att hitta information om fosterförälderskap och jag lärde mig en massa nytt rätt snabbt. Jag har till exempel levt med skräckvisionen av att "man alltid förlorar ett fosterbarn" - att barnet alltid returneras till de biologiska föräldrarna. Men, som jag skrev tidigare, statistiken förtäljer att det är två procent av fosterförhållanden som rivs upp - och oftast på begäran av fosterföräldrarna.

Det som ändå påverkat mest är tanken på de barn som är i behov av en familj NU. Tanken på att vi är beredda att förbise dessa barn för att säkerställa oss om att få ett "eget" barn, den känns inte bra. Att det är just den här rädslan som gör att behovet av fosterföräldrar så stort - att så många inte vågar öppna sitt hem för fosterbarn - av rädsla för att förlora barnet.

Adoption, absolut! Vi har inte stängt den dörren, absolut inte. Om det eventuella fosterbarnet trivs med oss och vi med det så vill vi eventuellt adoptera just det barnet. Om det inte är möjligt, så kanske vi anmäler oss för adoption i ett senare skede. En möjlighet är förstås att vi öppnar för möjligheten till fler fosterbarn - men den tanken har vi inte tänkt ännu.