Det förra inlägget är moloket. Det var författaren också i skrivande stund.
Författaren är det fortfarande, lite moloken.
Tankar far omkring i mitt huvud, de är många och det kan inte skönjas någon som helst klarhet i dessa. Jag befarar att jag har drabbats av en sen vårledsenhet. Ett snyggt sätt att inleda sommaren på.
Men, är det nu så konstigt egentligen? Att lite ledsenhet dyker upp här och där? Då jag ligger och smakar på karamellen, ledsenhetskaramellen, så inser jag att det är åren som satt sina spår. Det i kombination med saker som händer omkring mig, både i den synliga och den osynliga världen, gör att ledsenheten kryper upp längs min strupe.
Ni kan bara ana hur jag hör adoptionsrådgivarens röst eka i mitt huvud; har du sörjt färdigt nu? Är du säker på att det inte finns sorg någonstans som pockar på att få komma ut?
Rösten låter inte enbart snäll.
Jag tror inte att sorgen någonsin kommer att försvinna, i någon form kommer den alltid att finnas kvar. Den ändrar väl form och uttryckssätt lite vartefter mitt liv fortsätter och förändras.
Under de senaste dagarna har jag gått genom min och vår egen barnlöshetshistoria och det är en orsak till varför jag känner mig lite känslosliten. Och, då jag ger mig själv en chans, är det så konstigt, egentligen?
För knappt tre år sedan blev jag hoppsan-gravid. På så sätt att vi bara lämnat bort alla preventiva medel. Herre du milde en sådan glad chock det var! En kortvarig sådan. Efter att ha plussat en glad fredag, konstaterades det en ledsen onsdag att det nog inte skulle gå så bra. Ett naturligt missfall som skötte bort sig själv. Efter denna magiska möjlighet - att vi kunde få till det - försökte vi ytterligare ett år. Ett plågsamt år med ägglossningstest och tidpunktssex och hostmedicin och mens. Om och om igen. Nada och ingenting. Efter ett år på egen hand inleddes behandlingarna. Tre hela IVF-behandlingar, ett FET, två minus och två graviditeter. Den första graviditeten satt utanför och opererades bort och den andra graviditeten, den satt där den inte kunde sitta och i de eftersviterna sitter jag än i denna dag.
Samtidigt som den sista graviditeten skulle ur kroppen har jag och min man utbildats till "färdiga foster- och adoptivföräldrar" - vi blev färdiga med den utbildningen senaste vecka.
Inte undra på att jag är sliten?
Jag tycker att skoporna med skit fördelas ojämnt. Det känns lite tungt. Nu är det inte så att jag tycker att enbart jag borde få åka räkmacka med bananskal på, det är lite mer ett "om ens någon av oss olycksdrabbade fick lite turchansbingolottovinst". Jag tror att det skulle ge en gladskjuts framåt.
Trots att jag vet att det inte är någon vits med att fundera i banor som denna, så gör jag det ändå, frågar mig själv vad jag och vi, de, i samma situation har gjort för ont för att förtjäna detta? Det känns som om rätt mycket ont borde ha gjorts för att straffet alltid skall drabba de samma. Om och om igen, dessutom.
Muntergöken har kvittrat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag försöker hitta mening med det som händer i livet och det jag går/har gått igenom. Långt i efterhand brukar jag ändå kunna se att det svåra hade nåt gott med sig. Barnlösheten fick mig att börja prioritera mig själv och
min hälsa och fokusera på att må bra och släppa "duktiga-flickan-prestationsångesten. Den förde in yogan i mitt liv och ett fokus på balans och harmoni i tillvaron (vilket är svårt nog i vanliga fall men på gränsen till omöjligt i ofrvilliga barnlöshetens värld). Den högre risken vi fick för kromosomrubbningar när Krigis var i magen kan jag nu, och kunde faktiskt då, se lärde mig att sluta tänka negativt, att ha tilltro till att allt blir bra till slut och att våga tänka postivt och hoppas.
Men med det sagt så står det klart och tydligt att det finns helt enkelt ingen rättvisa, ingen kan ha gjort nåt som gör att den förtjänar det ni gått och går igenom. Det är bara för mycket. Och väldigt svårt att se någon meningen med. Finns heller ingen anledning till att jag råkade bli en av de som fick åka räckmacka genom IVF-träsket.
Förstår att det känns tungt ibland, det måste det bara få göra. Och det är ju oerhört starkt att ni kunnat ta er igenom föräldrarutbildningen med sånt engagemang. Det som tröstar mig är att jag är övertygad om att ni kommer att bli fantastiska föräldrar en dag, hur det än går till. Förhoppningsvis snart. Och att det verkligen är meningen att bli.
Stor kram
Men hur tänker adoptionsutredare egentligen? Om ni inte kände sorg över barnlösheten skulle ni ju inte ha något intresse av att adoptera. Det är ju ett ologiskt resonemang de för! Skulle tro att det inte finns en enda adoptionssökande som inte har ljugit sig blå på den frågan.
Skicka en kommentar