Jag är gravid.

Jag är gravid. Utan ett glatt utropstecken på slutrakan.

Det här kunde vara miraklet som jag för länge sen upphörde tro på. Det kunde vara det ödets nyck som aldrig infann sig. Det här kunde vara beviset för att det fixar sig så fort jag slappnat av.

Men, så är det inte. Det är samma gamla envisa förbannade misslyckade skitgraviditet som inte bara kan försvinna ur min kropp.

Fatta att jag är i vecka 31. Vecka 31.

Tala om att gå genom allt det som är mest outhärdligt och plågsamt och hela tiden veta att det inte blir något...

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33
Vecka 25: 20,5

Jag fick resultatet av en sköterska per telefon i eftermiddags. I och med att det är över en och en halv månad sedan det senaste blodprovet så hade vi alla hoppats på att det skulle vara slut med rännandet på prover i och med det här. Men nej.

Sköterskan kan förstås inte ha en aning om varför det går så långsamt utför, hon kunde inte annat än beklaga sig. Hon tillade att "såhär blir det för en del". Det är så s*tans typiskt att jag skall vara en del av "dem".

Jag blir så trött. Jag är så arg.

Och kan inget åt saken göra.

Det är ju inget som egentligen påverkar åt det ena eller andra hållet, men, jag vill bara så innerligt gärna bli av med det här. Fortsättningsvis - jag vill bara sätta punkt för det svarta kapitlet.

Jag lovar återkomma med svar på de frågor ni ställt! Jag skall bara arga av mig först.