Livet, i stort och smått.

Ibland drabbar det mig tydligare än vanligt. Hur stort och obegripligt livet är.

Inom loppet av några timmar kan följande hända:

- jag får fast mig själv för att undra hur det är med den höggravida fina vännen. I och med att jag inte ser röken av henne i den virtuella världen undrar jag om hon åkt in redan? Då vi senast träffades lovade jag att inte vara den jobbiga kusinen från landet som ringer och nyfiket frågar; är du hemma ännu? Frågan är bara; hur håller jag mig från att ringa henne? Beräknad ankomst är i slutet av veckan, så det är oerhört spännande tider hon - och jag! - lever.

- jag får höra att en relativt ny bekantskap anmält sig för adoptionsrådgivning. Att hon varit tvungen att vänta i många, långa år för att ens kunna anmäla sig för rådgivning.

- jag inser att en gammal bekant gått hädan. En och en halv månad efter att personen i fråga gått i pension vinner elak sjukdom en kort kamp. Det känns olidligt orättvist.

Det känns som om vi alla är spelknappar i ett gigantiskt spel, ett spel i vilket spelarna är på fyllan och bara flyttar på oss lite på måfå.