Min lilla ponny och jag.

Jag skall sluta tjata, alldeles snart.

Men, jag är alldeles oerhört trött. Utschasad. Urlakad. Överstressad.

Jag har sett fram emot gårdagkväll rätt länge, jag har hela tiden vetat att det borde bli lättare efter att jag fick gårdagen packad och klar. Och som jag sov i morse! Jag vaknade första gången vid fem, andra gången vid sex (klockan, writers note), och sist och slutligen vid tio.

Jag har under dagen medvetet försökt göra saker så långsamt som möjligt, som om klockor inte fanns. För, jag har precis hela tiden bråttom, jag har en tid att passa, jag har saker jag borde få att rymmas in.

Men, inte idag. Jag hade inga, har inga, speciella göromål som är riktiga måsten.

Jag åkte till ett köpcentrum i närheten, jag skulle gärna ha ett par nya, lite mer städade skjortor. Och fy, så obehagligt det var. Jag vet inte om det var trötthet, stress eller panikångest - men, jag måste gå i otroligt långsam, maklig takt längs väggarna, för att inte helt och hållet tappa konceptet.

Det kändes oerhört obehagligt.

Väl efter den turen ut till köpcentret åkte jag ut till stallet, allt för att rida ut på en tur på min lilla ponny. Där, på hästryggen, med en glad häst under sadeln, kändes allt så mycket bättre. Finare. Lugnare.

Jag kan inte enog hylla hästen och ridsporten, bägge fungerar som balsam för en stressad själ.

Jag måste ta det lugnare.