En kollega till min man har tillsammans med sin fru också snurrat i samma centrifug som vi, barnlöshets- och behandlingscentrifugen.
De har nyss gjort sin tredje IVF och har nu plussat, min man fick det positiva beskedet igår.
Vi satt i bilen och samtalade om detta under vår hemfärd och jo, det att de lyckades det gör min man ledsen. Det är solkart att min man är glad å deras vägnar, men han är ledsen över att han och vi inte fick till det.
En stor glädje över att mitt hcg nådde en milstolpe räcker inte riktigt till för att klå den ledsenhet min man känner.
På så sätt tror jag faktiskt att jag är ett steg längre i framtiden än min man. Det gör inte så ont i mig längre, beskedet gör mig inte ledsen. Fortfarande kan jag tycka att det är orättvist. Men hur än jag skulle vara arg på orättvisan, så gör det inte saken till något annat än den är.
Vi måste bara - också tillsammans, min man och jag - inse att om vi får barn, så får vi det på ett annat sätt.
Jag måste erkänna att jag tänkte på det en stund igår kväll, det blev rätt långa tysta stunder igår, att jag faktiskt aldrig kommer att bära ett barn, jag kommer aldrig att föda ett barn.
Det sjunker in. Och jag hoppas att min man kommer upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är rätt klart att det tar ett tag innan man slutar bli ledsen varje gång någon annan berättar (sprudlande glada) sina nyheter. Men den dagen kommer, jag lovar.
Så har jag också märkt att jag och min man alltid var i olika "skeden" av att tampas med saker och ting - oftast så att han var några steg efter.
Och vad beträffar adoptionen, så tror jag inte att han kunde glädjas och vänta sådär "på riktigt" innan barnbeskedet när vi äntligen fick veta litet mer konkret VEM vi väntade på. Enligt min erfarenhet (diskussioner med andra adoptivföräldrar)så är det dessutom ofta så att det tar längre tid för en man att bli ivrig över adoption. Det där att "uppfostra en annan mans barn" verkar ligga långt in i ryggraden på många män.
Men nu , med lille P också hemma, älskar min make ju i alla fall alla sina tre barn lika mycket!
Jag tror att de här känslosvängarna och reaktionsfaserna inte kommer i logisk ordning. Man kan vara på väg uppåt, vara nära "acceptera och gå vidare"-fasen och känna att man mår fint men så plötsligt ramla tillbaka nästan till fas 1 där man bara chockerat stöter sanningen ifrån sig.
Precis som Lilleskutt skriver så är man ju ofta i total ofas med sin man, vilket väl är rätt naturligt i och för sig.
Jag känner igen mig så väl i det du skriver.
Hur hurtig och präktig man än kan låta påskina att man är så gör det ju ont att se andra lyckas, att inse att det inte blev nåt för oss.
Det är ju för fan ENORMA saker vi talar om. Identitetskris är en underdrift.
Existentiella, avgörande, galet stora och viktiga frågor och drömmar som gått i kras.
Lyckan över att få bli adoptivförälder "istället" kommer ju och går och är svår att ta till sig. Det känns så orealistiskt.
Men bra!
Tänker på dig.
Ber om ursäkt för flummig ostrukturerad kommentar..
är trött och ofokuserad.
Ha en härlig helg!
Hej Eludie!
Jag har följ din resa ett tag helt anonymt. Har förundrats över din styrka! Fick en tår i ögat nu när jag läste dina sista rader om att aldrig bära ett barn... Det är just nu min största fasa. Har två misslyckade IVF bakom mig och håller nu på med tredje behandlingen. Vi har också börjat fundera över adoption. Det är stort! /Alice
Så intressant att läsa dina tankar om adoption då vi själva förmodligen och mycket snart kommer att gå igenom samma sak. Du skriver så bra, rörande och träffande.
Känner, tyvärr, så väl igen mig i jublande av låga hcg-värden och IVFer.
Skicka en kommentar