Det förra inlägget är moloket. Det var författaren också i skrivande stund.
Författaren är det fortfarande, lite moloken.
Tankar far omkring i mitt huvud, de är många och det kan inte skönjas någon som helst klarhet i dessa. Jag befarar att jag har drabbats av en sen vårledsenhet. Ett snyggt sätt att inleda sommaren på.
Men, är det nu så konstigt egentligen? Att lite ledsenhet dyker upp här och där? Då jag ligger och smakar på karamellen, ledsenhetskaramellen, så inser jag att det är åren som satt sina spår. Det i kombination med saker som händer omkring mig, både i den synliga och den osynliga världen, gör att ledsenheten kryper upp längs min strupe.
Ni kan bara ana hur jag hör adoptionsrådgivarens röst eka i mitt huvud; har du sörjt färdigt nu? Är du säker på att det inte finns sorg någonstans som pockar på att få komma ut?
Rösten låter inte enbart snäll.
Jag tror inte att sorgen någonsin kommer att försvinna, i någon form kommer den alltid att finnas kvar. Den ändrar väl form och uttryckssätt lite vartefter mitt liv fortsätter och förändras.
Under de senaste dagarna har jag gått genom min och vår egen barnlöshetshistoria och det är en orsak till varför jag känner mig lite känslosliten. Och, då jag ger mig själv en chans, är det så konstigt, egentligen?
För knappt tre år sedan blev jag hoppsan-gravid. På så sätt att vi bara lämnat bort alla preventiva medel. Herre du milde en sådan glad chock det var! En kortvarig sådan. Efter att ha plussat en glad fredag, konstaterades det en ledsen onsdag att det nog inte skulle gå så bra. Ett naturligt missfall som skötte bort sig själv. Efter denna magiska möjlighet - att vi kunde få till det - försökte vi ytterligare ett år. Ett plågsamt år med ägglossningstest och tidpunktssex och hostmedicin och mens. Om och om igen. Nada och ingenting. Efter ett år på egen hand inleddes behandlingarna. Tre hela IVF-behandlingar, ett FET, två minus och två graviditeter. Den första graviditeten satt utanför och opererades bort och den andra graviditeten, den satt där den inte kunde sitta och i de eftersviterna sitter jag än i denna dag.
Samtidigt som den sista graviditeten skulle ur kroppen har jag och min man utbildats till "färdiga foster- och adoptivföräldrar" - vi blev färdiga med den utbildningen senaste vecka.
Inte undra på att jag är sliten?
Jag tycker att skoporna med skit fördelas ojämnt. Det känns lite tungt. Nu är det inte så att jag tycker att enbart jag borde få åka räkmacka med bananskal på, det är lite mer ett "om ens någon av oss olycksdrabbade fick lite turchansbingolottovinst". Jag tror att det skulle ge en gladskjuts framåt.
Trots att jag vet att det inte är någon vits med att fundera i banor som denna, så gör jag det ändå, frågar mig själv vad jag och vi, de, i samma situation har gjort för ont för att förtjäna detta? Det känns som om rätt mycket ont borde ha gjorts för att straffet alltid skall drabba de samma. Om och om igen, dessutom.
Muntergöken har kvittrat.
söndag 31 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
En gråtande hund.
Jag jobbar hemma idag. Är allmänt hängig, det är en salig blandning av influensa och feber, inget allvarligt, jag känner mig hängigare än vad jag är sjuk.
Jag känner mig nere. Jag är ledsen.
Det är alldeles grått utanför våra fönster, efter en blixt och lite dunder öser regnet nu ner. I våningen oss bor en hund som gråter, jag tror den gråter ut sin ensamhet.
Så, det känns som om jag är på rätt plats just nu.
Försöker lista ut varför jag känner mig som jag gör, jag hittar egentligen ingen orsak. Förkylningen är en orsak, det är klart. Då jag är förkyld, då kan jag inte röra på mig, och det gör att jag känner mig än risigare. Jag är trött, det är apmycket att göra på jobbet och fritiden är tyvärr rätt bokad den också - av roliga saker, för det mesta, men, då det blir för mycket av det roliga, ja, då är inte det kul det heller.
Jag ser att inlägget om "de andra" väcker en del känslor, eller, blivit ytterligare kommenterat. Utan att än en gång försöka förklara vad det är som irriterar mig i det fall jag försöker beskriva, så kan jag bara säga att det som upprörde mig - och fortsätter göra det - är att jag faktiskt förväntas tycka synd om kvinnan i fråga. Och det, oavsett min egen situation eller ej, det tycker jag inte.
I en helt normal värld, där jag och alla som vill få barn fick det, och de som inte ville ha barn inte behövde få det - ej heller i den världen skulle jag tycka synd om denna kvinna eller andra i hennes saliga situation. Så länge man är fullvuxen, barnet är avlat på ett sätt som inte har förbjudet, olagligt, eller på annat sätt obehagligt, man väljer att fortsätta graviditeten och så vidare - ja, då har man valt det själv.
Varför då detta krav på att tycka synd om?
För det är ett krav som ställs just nu.
Bitter?
Nja. Jag är den första att erkänna att jag kan låta bitter. Men, jag är hellre förbittrad här, i min lilla bloggbubbla, än att jag är det ute i den riktiga, påtagliga världen.
Mitt väna önskemål är att bli mamma. Under den tid jag önskat och önskar detta, så får en del incidenter oproportionella dimensioner. Saker som händer, saker man ser skär i öronen på ett sätt som är få förunnat.
Föräldrar med barn med sommarstängda dagisar måste få välja semester först. Det satsas mycket på att arbetsplatsen skall öppna ett eget dagis för medarbetarnas barn. Mamma eller pappa stannar hemma med sjuka barn. Det är våravslutning på dagis, skolan, varsomhelst. Husbolaget bygger ny lekpark för gårdens barn. Man måste få lättare arbetsuppgifter för att det är tungt att vara gravid. Barnen vakar och föräldrarna måste få vila.
Fortfarande, jag inser och förstår att allt ovannämnda inte är "bort från mig" - men ändå, också de som inte har eller vill ha barn har väl lika rätt till det i svadan nämnda eller annat önskat dito?
Jag inser, och delvis hoppas, att jag kommer att äta hatt många, många gånger.
Även om det skulle gå så fint att jag kunde bygga mig ett litet harem av små bebisar och större barn, så hoppas jag att jag alltid, alltid skall hålla fast vid det jag lärt mig här på andra sidan. Ej heller vill jag bli eller vara en bitter själ i en sliten kropp. Jag vill bara att folk skall respektera varandra.
Det är en sannerlig tur att jag vistas inomhus idag, annars skulle väl folk i min omgivning smälta av både leende och solstråle.
Jag platsar fint med den gråtande hunden idag.
Jag känner mig nere. Jag är ledsen.
Det är alldeles grått utanför våra fönster, efter en blixt och lite dunder öser regnet nu ner. I våningen oss bor en hund som gråter, jag tror den gråter ut sin ensamhet.
Så, det känns som om jag är på rätt plats just nu.
Försöker lista ut varför jag känner mig som jag gör, jag hittar egentligen ingen orsak. Förkylningen är en orsak, det är klart. Då jag är förkyld, då kan jag inte röra på mig, och det gör att jag känner mig än risigare. Jag är trött, det är apmycket att göra på jobbet och fritiden är tyvärr rätt bokad den också - av roliga saker, för det mesta, men, då det blir för mycket av det roliga, ja, då är inte det kul det heller.
Jag ser att inlägget om "de andra" väcker en del känslor, eller, blivit ytterligare kommenterat. Utan att än en gång försöka förklara vad det är som irriterar mig i det fall jag försöker beskriva, så kan jag bara säga att det som upprörde mig - och fortsätter göra det - är att jag faktiskt förväntas tycka synd om kvinnan i fråga. Och det, oavsett min egen situation eller ej, det tycker jag inte.
I en helt normal värld, där jag och alla som vill få barn fick det, och de som inte ville ha barn inte behövde få det - ej heller i den världen skulle jag tycka synd om denna kvinna eller andra i hennes saliga situation. Så länge man är fullvuxen, barnet är avlat på ett sätt som inte har förbjudet, olagligt, eller på annat sätt obehagligt, man väljer att fortsätta graviditeten och så vidare - ja, då har man valt det själv.
Varför då detta krav på att tycka synd om?
För det är ett krav som ställs just nu.
Bitter?
Nja. Jag är den första att erkänna att jag kan låta bitter. Men, jag är hellre förbittrad här, i min lilla bloggbubbla, än att jag är det ute i den riktiga, påtagliga världen.
Mitt väna önskemål är att bli mamma. Under den tid jag önskat och önskar detta, så får en del incidenter oproportionella dimensioner. Saker som händer, saker man ser skär i öronen på ett sätt som är få förunnat.
Föräldrar med barn med sommarstängda dagisar måste få välja semester först. Det satsas mycket på att arbetsplatsen skall öppna ett eget dagis för medarbetarnas barn. Mamma eller pappa stannar hemma med sjuka barn. Det är våravslutning på dagis, skolan, varsomhelst. Husbolaget bygger ny lekpark för gårdens barn. Man måste få lättare arbetsuppgifter för att det är tungt att vara gravid. Barnen vakar och föräldrarna måste få vila.
Fortfarande, jag inser och förstår att allt ovannämnda inte är "bort från mig" - men ändå, också de som inte har eller vill ha barn har väl lika rätt till det i svadan nämnda eller annat önskat dito?
Jag inser, och delvis hoppas, att jag kommer att äta hatt många, många gånger.
Även om det skulle gå så fint att jag kunde bygga mig ett litet harem av små bebisar och större barn, så hoppas jag att jag alltid, alltid skall hålla fast vid det jag lärt mig här på andra sidan. Ej heller vill jag bli eller vara en bitter själ i en sliten kropp. Jag vill bara att folk skall respektera varandra.
Det är en sannerlig tur att jag vistas inomhus idag, annars skulle väl folk i min omgivning smälta av både leende och solstråle.
Jag platsar fint med den gråtande hunden idag.
tisdag 26 maj 2009
lördag 23 maj 2009
Ett mellanrum.
Mellanrum är så skönt, att vara ifrån varandra känns så bra - då allt är bra.
Det är så oerhört skönt att han, min man, är borta. På det sättet har jag en rättmätig chans att sakna honom.
Och det gör jag.
Det är så oerhört skönt att han, min man, är borta. På det sättet har jag en rättmätig chans att sakna honom.
Och det gör jag.
fredag 22 maj 2009
Kalas, sådär på riktigt.
Nu är det kalas på riktigt som gäller.
Inlägg 300.
Inlägg 300 går till historien som innehållande information om att jag ser ut att ha drabbats av en liten släng av förkylning. Förkylningen kombineras med en mensvärk som inte är av denna världen.
Kalas!
Inlägg 300.
Inlägg 300 går till historien som innehållande information om att jag ser ut att ha drabbats av en liten släng av förkylning. Förkylningen kombineras med en mensvärk som inte är av denna världen.
Kalas!
torsdag 21 maj 2009
Hur besvärlig kan jag egentligen vara?
Åh. Drömmar går i kras.
Jag har, efter några om och ytterst få men, lyckats övertyga min man om att det är en god idé att han åker ut till landet utan mig i morgon.
Jag skall jobba hela helgen och har verkligen sett fram emot ett par kvällar ensam i vårt hem.
Så, nu då det är en kväll kvar till FF, då ringer en av utomlandskompisarna. Och frågar om hon och hennes man får sova hos oss under helgen.
Buuuäh.
Jo, det är klart de får. Det skall bli roligt att träffa dem.
Men, mina ensamkvällar, jag ser hur de försvinner. Går upp i rök.
Det är mitt eget fel. Jag kunde ha sagt nej. Jag kunde ha sagt som det är. Eller tagit till en vit en.
Buuuäh.
Det är inte lätt att få sitt behov av ensamhet tillfredsställt.
Jag har, efter några om och ytterst få men, lyckats övertyga min man om att det är en god idé att han åker ut till landet utan mig i morgon.
Jag skall jobba hela helgen och har verkligen sett fram emot ett par kvällar ensam i vårt hem.
Så, nu då det är en kväll kvar till FF, då ringer en av utomlandskompisarna. Och frågar om hon och hennes man får sova hos oss under helgen.
Buuuäh.
Jo, det är klart de får. Det skall bli roligt att träffa dem.
Men, mina ensamkvällar, jag ser hur de försvinner. Går upp i rök.
Det är mitt eget fel. Jag kunde ha sagt nej. Jag kunde ha sagt som det är. Eller tagit till en vit en.
Buuuäh.
Det är inte lätt att få sitt behov av ensamhet tillfredsställt.
Kalas - fortsättning.
Då vi redan är på kalas - tack för gratulationerna! - kan jag fortsätta fira! Det ser nämligen ut som om jag och min kropp har återupptagit cyklandet.
Menscyklandet.
Om jag inte missuppfattar situationen helt och hållet - jag hoppas verkligen att det här är förklaringen till de senaste dagarnas cravings for the white sugar - är det mens på gång. En snabbcheck i kalendern ger vid handen att det är dag 29 i cykeln.
Så, det enda jag kan säga är; välkommen tillbaka, mensen. Du är egentligen omöjlig i denna situation - jag är ju fortfarande "gravid". Jag hoppas - och det här är riktigt bakvänt - innerligt att det är mensen som segrar över graviditeten i det här fallet.
Mensens återkomst känns definitivt som "ruta 1", men känslan av att återfå min egen kropp övervinner känslan av att vara tillbaka där vi någon gång startade.
Kalas, alltså. Fortsatt kalas.
Menscyklandet.
Om jag inte missuppfattar situationen helt och hållet - jag hoppas verkligen att det här är förklaringen till de senaste dagarnas cravings for the white sugar - är det mens på gång. En snabbcheck i kalendern ger vid handen att det är dag 29 i cykeln.
Så, det enda jag kan säga är; välkommen tillbaka, mensen. Du är egentligen omöjlig i denna situation - jag är ju fortfarande "gravid". Jag hoppas - och det här är riktigt bakvänt - innerligt att det är mensen som segrar över graviditeten i det här fallet.
Mensens återkomst känns definitivt som "ruta 1", men känslan av att återfå min egen kropp övervinner känslan av att vara tillbaka där vi någon gång startade.
Kalas, alltså. Fortsatt kalas.
onsdag 20 maj 2009
Kalas.
En sak som jag och vi kan glädja oss över, det är att vi har fått diplom.
Min vackrare hälft och jag, vi har nu avklarat föräldrautbildningen. Det har vi diplom på.
Hipp hipp hurra.
Min vackrare hälft och jag, vi har nu avklarat föräldrautbildningen. Det har vi diplom på.
Hipp hipp hurra.
måndag 18 maj 2009
(Med Tjorven-ton:) Vet ni vad?
Jag är ond. Om inte ond, så riktigt otroligt kall. Kall sådär att salivutsöndringen avstannar.
Jag bara måste säga det; jag blir alldeles vansinnigt arg, rosenrasande ursinng på "gravid kvinna som det är så in i helvete synd om". Enligt henne själv.
Okej, jag förstår att det är tungt att må illa. Att denna plötsliga situation är omvälvande och upprörande. Att det kan kännas som om man är en smula vilse.
Jag har snäppet svårare med det här att det är så in i helvete synd om henne - att det på något vis är på annans ansvar. Att till exempel jag skall delta i tycka synd om. Att jag skall ställa upp lite extra, vara lite extra förstående.
Det varken gör jag eller är.
Det är för mycket för mig, att tycka synd om denna arma kvinna i hennes utsatta situation.
Svårast har jag med mig själv. Jag känner hur det är is längs hela min ryggrad, is som klistrar fast min tunga i gommen, is som sticker ut som elaka tappar ur mina ögonhålor.
I ärlighetens namn, jag har stundom lust att gnugga denna kvinnas "synd om mig" på ett mycket brutalt sätt rakt upp i ansiktet på henne. Jag har lust att skrika det rakt upp i ansiktet på henne; ta ditt jävla synd om någon annanstans. Ta det till någon som bryr sig.
Så, så snäll är jag. Sådär innerst inne.
Jag bara måste säga det; jag blir alldeles vansinnigt arg, rosenrasande ursinng på "gravid kvinna som det är så in i helvete synd om". Enligt henne själv.
Okej, jag förstår att det är tungt att må illa. Att denna plötsliga situation är omvälvande och upprörande. Att det kan kännas som om man är en smula vilse.
Jag har snäppet svårare med det här att det är så in i helvete synd om henne - att det på något vis är på annans ansvar. Att till exempel jag skall delta i tycka synd om. Att jag skall ställa upp lite extra, vara lite extra förstående.
Det varken gör jag eller är.
Det är för mycket för mig, att tycka synd om denna arma kvinna i hennes utsatta situation.
Svårast har jag med mig själv. Jag känner hur det är is längs hela min ryggrad, is som klistrar fast min tunga i gommen, is som sticker ut som elaka tappar ur mina ögonhålor.
I ärlighetens namn, jag har stundom lust att gnugga denna kvinnas "synd om mig" på ett mycket brutalt sätt rakt upp i ansiktet på henne. Jag har lust att skrika det rakt upp i ansiktet på henne; ta ditt jävla synd om någon annanstans. Ta det till någon som bryr sig.
Så, så snäll är jag. Sådär innerst inne.
söndag 17 maj 2009
Signoras frågor:
Har ni rätt till föräldraledighet eller hur löser man det rent praktiskt och ekonomiskt? Även äldre barn i den här situationen är ju beroende av att det finns någon där, efter dagis eller skola.Får ni psykologisk utbildning eller specifik information om hur ni ska hantera barnets traumatiska upplevelser (vilket jag antar att de flesta har i den situationen)?Har ni möjlighet att "tacka nej" till ett erbjudet barn?Hur ställer ni er till att få en "svår" 13-åring med alkoholproblem eller liknande?
Först av allt måste jag erkänna att vi skall på en träff som handlar om de praktiska arrangemangen om två veckor, så jag är lite trevande och svarar eventuellt helt fel på en del av frågorna, men jag försöker i alla fall!
Just den lagstadgade föräldraledigheten är jag osäker på, jag tror att vi är berättigade till en kortare variant än den biologiska föräldrar beviljas. Våra planer ser just nu ut som om jag skulle stanna hemma först, att föräldraledigheten mer eller mindre skulle användas av mig. Sen tänkte vi gå vidare med min mans tjänstledighet. Beviljas han inte ledighet, så finns alternativet att min man säger upp sig. Det låter kanske sturskt, men min mans brinnande låga för jobbet brinner inte så klart om man säger så... Samtidigt tror vi att vi kunde klara oss på min lön. Våra utgifter är inte så stora och - även om det låter hemskt och krasst och så - så får vi ju en del understöd för det hos oss placerade barnet. Men, jag får lov att återkomma då jag vet hur det fungerar på riktigt.
Hela den utbildning vi gått under våren har varit en skola light av förberedelse just på varifrån barnet kommer, då det gäller mer eller mindre traumatiska händelser och minnen barnet bär med sig. Vi har fått prata en del med människor med erfarenhet av barn med speciella behov, som det så vackert heter, och läser förstås på allt vi bara kommer över. Det som betonas hela tiden är den att man, vi skall komma ihåg att be om hjälp, inte stanna hemma och hoppas att kvistiga situationer skall lösa sig blott genom tid som flyter. Det här är det jag själv upplever som svårast av allt då jag tänker på framtiden med ett barn som kommer ur ett olyckligt förflutet - hur skall jag se att något är fel? Hur skall jag veta vad jag skall göra? Vad skall vi göra om vi inte kan hjälpa barnet att komma i balans? Hur skall jag veta att jag inte överreagerar på allt barnet gör, säger eller visar? Det finns - tack och lov - inga skolboksexempel i den här situationen.
Vi får säga nej till ett barn som blir oss hänvisat. Det betonas till och med - att det lönar sig att säga nej om man ens misstänker att kemin inte kommer att fungera, om man inte tror att man kommer att klara av barnet, eller om det känns som om barnet aldrig kommer att kännas "nära". Det är bättre att kapa banden innan band ens uppstått. Det lär vara en fördel för alla inblandade i det längre loppet. Oron för att hamna sist i kön, eller att inte anses vara kapabel att vara fosterförälder - den lär vara obefogad.
Jag och vi har förstås funderat en del på ett hurudant barn som kunde vara ett sådant att vi skulle vara tvungna att säga nej - och det du Signora beskriver, det är nog ett sådant barn. På något sätt tror jag att ett lite mindre barn är lite lättare att "börja med" - ett barn som ännu ryms i famnen, som inte gått via så många famnar och misslyckanden ännu då det kommer till oss. Jag hoppas att vi får börja med ett lite mindre barn - och att vi eventuellt vågar och kan utvidga med större utmaningar efter det.
Jösses, jag låter så krass, kall och beräknande.
Först av allt måste jag erkänna att vi skall på en träff som handlar om de praktiska arrangemangen om två veckor, så jag är lite trevande och svarar eventuellt helt fel på en del av frågorna, men jag försöker i alla fall!
Just den lagstadgade föräldraledigheten är jag osäker på, jag tror att vi är berättigade till en kortare variant än den biologiska föräldrar beviljas. Våra planer ser just nu ut som om jag skulle stanna hemma först, att föräldraledigheten mer eller mindre skulle användas av mig. Sen tänkte vi gå vidare med min mans tjänstledighet. Beviljas han inte ledighet, så finns alternativet att min man säger upp sig. Det låter kanske sturskt, men min mans brinnande låga för jobbet brinner inte så klart om man säger så... Samtidigt tror vi att vi kunde klara oss på min lön. Våra utgifter är inte så stora och - även om det låter hemskt och krasst och så - så får vi ju en del understöd för det hos oss placerade barnet. Men, jag får lov att återkomma då jag vet hur det fungerar på riktigt.
Hela den utbildning vi gått under våren har varit en skola light av förberedelse just på varifrån barnet kommer, då det gäller mer eller mindre traumatiska händelser och minnen barnet bär med sig. Vi har fått prata en del med människor med erfarenhet av barn med speciella behov, som det så vackert heter, och läser förstås på allt vi bara kommer över. Det som betonas hela tiden är den att man, vi skall komma ihåg att be om hjälp, inte stanna hemma och hoppas att kvistiga situationer skall lösa sig blott genom tid som flyter. Det här är det jag själv upplever som svårast av allt då jag tänker på framtiden med ett barn som kommer ur ett olyckligt förflutet - hur skall jag se att något är fel? Hur skall jag veta vad jag skall göra? Vad skall vi göra om vi inte kan hjälpa barnet att komma i balans? Hur skall jag veta att jag inte överreagerar på allt barnet gör, säger eller visar? Det finns - tack och lov - inga skolboksexempel i den här situationen.
Vi får säga nej till ett barn som blir oss hänvisat. Det betonas till och med - att det lönar sig att säga nej om man ens misstänker att kemin inte kommer att fungera, om man inte tror att man kommer att klara av barnet, eller om det känns som om barnet aldrig kommer att kännas "nära". Det är bättre att kapa banden innan band ens uppstått. Det lär vara en fördel för alla inblandade i det längre loppet. Oron för att hamna sist i kön, eller att inte anses vara kapabel att vara fosterförälder - den lär vara obefogad.
Jag och vi har förstås funderat en del på ett hurudant barn som kunde vara ett sådant att vi skulle vara tvungna att säga nej - och det du Signora beskriver, det är nog ett sådant barn. På något sätt tror jag att ett lite mindre barn är lite lättare att "börja med" - ett barn som ännu ryms i famnen, som inte gått via så många famnar och misslyckanden ännu då det kommer till oss. Jag hoppas att vi får börja med ett lite mindre barn - och att vi eventuellt vågar och kan utvidga med större utmaningar efter det.
Jösses, jag låter så krass, kall och beräknande.
fredag 15 maj 2009
Brunosmattes frågor
Jag är mest nyfiken på vad det var som fick er att fundera på fosterbarn, snarare än adoptivbarn. Tack vare info under processens gång eller någon annan anledning?Som ni i nuläget känner, kommer ni att vilja adoptera också, eller väljer ni helhjärat att vara fosterföräldrar?
Vår switch uppstod via en blandning av information och aha-upplevelse! Det är rätt svårt att hitta information om fosterförälderskap och jag lärde mig en massa nytt rätt snabbt. Jag har till exempel levt med skräckvisionen av att "man alltid förlorar ett fosterbarn" - att barnet alltid returneras till de biologiska föräldrarna. Men, som jag skrev tidigare, statistiken förtäljer att det är två procent av fosterförhållanden som rivs upp - och oftast på begäran av fosterföräldrarna.
Det som ändå påverkat mest är tanken på de barn som är i behov av en familj NU. Tanken på att vi är beredda att förbise dessa barn för att säkerställa oss om att få ett "eget" barn, den känns inte bra. Att det är just den här rädslan som gör att behovet av fosterföräldrar så stort - att så många inte vågar öppna sitt hem för fosterbarn - av rädsla för att förlora barnet.
Adoption, absolut! Vi har inte stängt den dörren, absolut inte. Om det eventuella fosterbarnet trivs med oss och vi med det så vill vi eventuellt adoptera just det barnet. Om det inte är möjligt, så kanske vi anmäler oss för adoption i ett senare skede. En möjlighet är förstås att vi öppnar för möjligheten till fler fosterbarn - men den tanken har vi inte tänkt ännu.
Vår switch uppstod via en blandning av information och aha-upplevelse! Det är rätt svårt att hitta information om fosterförälderskap och jag lärde mig en massa nytt rätt snabbt. Jag har till exempel levt med skräckvisionen av att "man alltid förlorar ett fosterbarn" - att barnet alltid returneras till de biologiska föräldrarna. Men, som jag skrev tidigare, statistiken förtäljer att det är två procent av fosterförhållanden som rivs upp - och oftast på begäran av fosterföräldrarna.
Det som ändå påverkat mest är tanken på de barn som är i behov av en familj NU. Tanken på att vi är beredda att förbise dessa barn för att säkerställa oss om att få ett "eget" barn, den känns inte bra. Att det är just den här rädslan som gör att behovet av fosterföräldrar så stort - att så många inte vågar öppna sitt hem för fosterbarn - av rädsla för att förlora barnet.
Adoption, absolut! Vi har inte stängt den dörren, absolut inte. Om det eventuella fosterbarnet trivs med oss och vi med det så vill vi eventuellt adoptera just det barnet. Om det inte är möjligt, så kanske vi anmäler oss för adoption i ett senare skede. En möjlighet är förstås att vi öppnar för möjligheten till fler fosterbarn - men den tanken har vi inte tänkt ännu.
Tingelings frågor
Här lägger jag ut krokarna, får napp och sen bara låter jag bli att svara på frågorna. Jag är usel. Men, jag tar till det gamla vanliga och anmäler att jag har för få timmar i mina dygn.
I alla fall, tillbaka till frågor och svar, nu är det dags för Tingeling att få svar på de frågor hon har:
Kan ni själva ha önskemål om åldern på barnet som kommer? Hurudan är processen innan barnet kommer, hur funkar kontakten med den biologiska familjen? Har ni ett stödnätverk vid eventuella problem som uppstår? Får ni ekonomiskt understöd?
Jo, vi får fortfarande ange önskemål gällande ålder!
Socialarbetarna försöker matcha barnet med fosterföräldrar de tror och hoppas att skall passa barnet. Först skulle vi komma att höra barnets historia, myndigheternas version av den, samtidigt som vi skulle få se ett eller flera fotografier på barnet. Efter det följer - om det är möjligt - en träff med de biologiska föräldrarna. Träffen ordnas på socialarbetarens jobb. Sen följer träffar med barnet, de sker först på barnhemmet och efter det hemma hos oss. Då tiden framskrider får barnet övernatta hos oss och efter lämplig tid flytta in hos oss.
Kontakten med den bilogiska familjen beror förstås på förhållanden. Målet är att försöka träffa den andra familjen en gång i månaden. Berusning, våld, aggressioner - anything bad - så inhiberas träffarna med den biologiska familjen. Ofta händer det att de bilogiska föräldrarna aldrig dyker upp, tyvärr.
Vi skulle stå i regelbunden kontakt med vår socialarbetare. Både så att vi träffar henne på hennes jobb, samt att hon besöker oss. Socialarbetaren är också med under träffarna med de biologiska föräldrarna i uppstarten. Kontakt till psykolog, terpeuter och andra sker också via socialarbetaren - det tills vi kommer igång och klarar oss på egen hand. Nätverket av andra foster- och adoptivföräldrar lär också vara guld värt!
Ekonomiskt blir vi ersatta, vi får en summa i månaden. Det i och med att vi tar hand om "annans barn". Jag har ingen aning om hur mycket det handlar om... Sen finns det rätt stränga önskemål om att åtminstone en av oss skall stanna hemma med barnet så länge som möjligt. Vilket jag inte tror att skulle vara ett problem!
I alla fall, tillbaka till frågor och svar, nu är det dags för Tingeling att få svar på de frågor hon har:
Kan ni själva ha önskemål om åldern på barnet som kommer? Hurudan är processen innan barnet kommer, hur funkar kontakten med den biologiska familjen? Har ni ett stödnätverk vid eventuella problem som uppstår? Får ni ekonomiskt understöd?
Jo, vi får fortfarande ange önskemål gällande ålder!
Socialarbetarna försöker matcha barnet med fosterföräldrar de tror och hoppas att skall passa barnet. Först skulle vi komma att höra barnets historia, myndigheternas version av den, samtidigt som vi skulle få se ett eller flera fotografier på barnet. Efter det följer - om det är möjligt - en träff med de biologiska föräldrarna. Träffen ordnas på socialarbetarens jobb. Sen följer träffar med barnet, de sker först på barnhemmet och efter det hemma hos oss. Då tiden framskrider får barnet övernatta hos oss och efter lämplig tid flytta in hos oss.
Kontakten med den bilogiska familjen beror förstås på förhållanden. Målet är att försöka träffa den andra familjen en gång i månaden. Berusning, våld, aggressioner - anything bad - så inhiberas träffarna med den biologiska familjen. Ofta händer det att de bilogiska föräldrarna aldrig dyker upp, tyvärr.
Vi skulle stå i regelbunden kontakt med vår socialarbetare. Både så att vi träffar henne på hennes jobb, samt att hon besöker oss. Socialarbetaren är också med under träffarna med de biologiska föräldrarna i uppstarten. Kontakt till psykolog, terpeuter och andra sker också via socialarbetaren - det tills vi kommer igång och klarar oss på egen hand. Nätverket av andra foster- och adoptivföräldrar lär också vara guld värt!
Ekonomiskt blir vi ersatta, vi får en summa i månaden. Det i och med att vi tar hand om "annans barn". Jag har ingen aning om hur mycket det handlar om... Sen finns det rätt stränga önskemål om att åtminstone en av oss skall stanna hemma med barnet så länge som möjligt. Vilket jag inte tror att skulle vara ett problem!
måndag 11 maj 2009
Jag är gravid.
Jag är gravid. Utan ett glatt utropstecken på slutrakan.
Det här kunde vara miraklet som jag för länge sen upphörde tro på. Det kunde vara det ödets nyck som aldrig infann sig. Det här kunde vara beviset för att det fixar sig så fort jag slappnat av.
Men, så är det inte. Det är samma gamla envisa förbannade misslyckade skitgraviditet som inte bara kan försvinna ur min kropp.
Fatta att jag är i vecka 31. Vecka 31.
Tala om att gå genom allt det som är mest outhärdligt och plågsamt och hela tiden veta att det inte blir något...
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33
Vecka 25: 20,5
Jag fick resultatet av en sköterska per telefon i eftermiddags. I och med att det är över en och en halv månad sedan det senaste blodprovet så hade vi alla hoppats på att det skulle vara slut med rännandet på prover i och med det här. Men nej.
Sköterskan kan förstås inte ha en aning om varför det går så långsamt utför, hon kunde inte annat än beklaga sig. Hon tillade att "såhär blir det för en del". Det är så s*tans typiskt att jag skall vara en del av "dem".
Jag blir så trött. Jag är så arg.
Och kan inget åt saken göra.
Det är ju inget som egentligen påverkar åt det ena eller andra hållet, men, jag vill bara så innerligt gärna bli av med det här. Fortsättningsvis - jag vill bara sätta punkt för det svarta kapitlet.
Jag lovar återkomma med svar på de frågor ni ställt! Jag skall bara arga av mig först.
Det här kunde vara miraklet som jag för länge sen upphörde tro på. Det kunde vara det ödets nyck som aldrig infann sig. Det här kunde vara beviset för att det fixar sig så fort jag slappnat av.
Men, så är det inte. Det är samma gamla envisa förbannade misslyckade skitgraviditet som inte bara kan försvinna ur min kropp.
Fatta att jag är i vecka 31. Vecka 31.
Tala om att gå genom allt det som är mest outhärdligt och plågsamt och hela tiden veta att det inte blir något...
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33
Vecka 25: 20,5
Jag fick resultatet av en sköterska per telefon i eftermiddags. I och med att det är över en och en halv månad sedan det senaste blodprovet så hade vi alla hoppats på att det skulle vara slut med rännandet på prover i och med det här. Men nej.
Sköterskan kan förstås inte ha en aning om varför det går så långsamt utför, hon kunde inte annat än beklaga sig. Hon tillade att "såhär blir det för en del". Det är så s*tans typiskt att jag skall vara en del av "dem".
Jag blir så trött. Jag är så arg.
Och kan inget åt saken göra.
Det är ju inget som egentligen påverkar åt det ena eller andra hållet, men, jag vill bara så innerligt gärna bli av med det här. Fortsättningsvis - jag vill bara sätta punkt för det svarta kapitlet.
Jag lovar återkomma med svar på de frågor ni ställt! Jag skall bara arga av mig först.
söndag 10 maj 2009
Mors dag.
Medveten om att det inte kan vara lika för alla, alla dagar dessutom, men ändå...
En dag som denna, mors dag, slås jag av hur få tankar som (i offentligheten) ges den som inte är just det, mor, mamma.
En dag som denna, mors dag, slås jag av hur få tankar som (i offentligheten) ges den som inte är just det, mor, mamma.
lördag 9 maj 2009
Åsas fråga
Är det inte jobbigt att tänka sig att det där barnet man längtat så mycket efter kan tas ifrån en igen? Att någon annan har rätten att bestämma över vem som ska få ta hand om barnet?
Det är klart att det är en tanke som redan nu finns i bakhuvudet, det tar en tid innan man kan greppa det här med "det långsiktiga målet är att barnet skall återförenas med sina riktiga föräldrar". Det underlättar då man kommer ihåg hurudana barn det är fråga om, de barn som tas om hand, deras fall behandlas i rätten - först efter det placeras de i fosterfamiljer. Det är alltså inte helt små problem de biologiska föräldrarna tampas med. Ju längre barnet lever tillsammans med fosterföräldrarna - desto större är risken / möjligheten att barnet stannar i fosterfamiljen. De bilogiska föräldrarnas problem kan ta år att lösa, om de går att lösa.
Det är det praktiska svaret på frågan, men, för mig personligen väger det tyngre att jag kan erbjuda ett barn hem, ett barn som behöver ett hem nu. Jag och vi kan erbjuda det barn som inte kan finnas hos sina biologiska föräldrar ett ögonblick till ett hem och ett normalare liv. Det att barnet kan flytta hem tillbaka en vacker dag, det känns inte fullt så oöverkomligt, då jag då kanske kan komma ihåg att jag gav barnet ett hem och ett par föräldrar då barnet mest behövde det.
Jag hoppas detta på något sätt kan visa i vilka riktingar mina tankar går just i den här frågan?
Det är klart att det är en tanke som redan nu finns i bakhuvudet, det tar en tid innan man kan greppa det här med "det långsiktiga målet är att barnet skall återförenas med sina riktiga föräldrar". Det underlättar då man kommer ihåg hurudana barn det är fråga om, de barn som tas om hand, deras fall behandlas i rätten - först efter det placeras de i fosterfamiljer. Det är alltså inte helt små problem de biologiska föräldrarna tampas med. Ju längre barnet lever tillsammans med fosterföräldrarna - desto större är risken / möjligheten att barnet stannar i fosterfamiljen. De bilogiska föräldrarnas problem kan ta år att lösa, om de går att lösa.
Det är det praktiska svaret på frågan, men, för mig personligen väger det tyngre att jag kan erbjuda ett barn hem, ett barn som behöver ett hem nu. Jag och vi kan erbjuda det barn som inte kan finnas hos sina biologiska föräldrar ett ögonblick till ett hem och ett normalare liv. Det att barnet kan flytta hem tillbaka en vacker dag, det känns inte fullt så oöverkomligt, då jag då kanske kan komma ihåg att jag gav barnet ett hem och ett par föräldrar då barnet mest behövde det.
Jag hoppas detta på något sätt kan visa i vilka riktingar mina tankar går just i den här frågan?
fredag 8 maj 2009
Signoras fråga, eller frågor:
Jag vill gärna vad det innebär, rent tekniskt, att vara fosterförälder. Du skriver ibland "ett barn till låns". Hur menar du? Kommer ni ha barnet för en begränsad tid och sedan lämnas det tillbaka till den biologiska föräldern? Kommer ni veta i färväg hur länge barnet ska vara hos er? Eller kommer det vara många barn som stannar korta perioder?
Det man inte vet som fosterförälder - det är hur länge det placerade barnet stannar i fosterfarmiljen. Det djupaste målet med en placering av ett barn, är att barnet en dag skall kunna återförenas med sina riktiga föräldrar. Vi kommer alltså inte att veta hur länge vi får ha barnet hos oss - statisiken berättar att 2% av placerade barn inte stannar i fosterfamiljen - oftast upphör placeringen på önskemål av fosterföräldrarna.
Det går att anmäla sig som villig att ta emot flere barn, oftast syskon, men först och främst placeras ett barn i taget i en ny fosterfamilj.
Det man inte vet som fosterförälder - det är hur länge det placerade barnet stannar i fosterfarmiljen. Det djupaste målet med en placering av ett barn, är att barnet en dag skall kunna återförenas med sina riktiga föräldrar. Vi kommer alltså inte att veta hur länge vi får ha barnet hos oss - statisiken berättar att 2% av placerade barn inte stannar i fosterfamiljen - oftast upphör placeringen på önskemål av fosterföräldrarna.
Det går att anmäla sig som villig att ta emot flere barn, oftast syskon, men först och främst placeras ett barn i taget i en ny fosterfamilj.
FAQ
Jag har aldrig gjort det tidigare, men jag tror jag ger vika för frestelsen nu. Jag kör en FAQ, en enkel questions and answers.
Det är många som uttrycker önskemål om att jag skall "berätta mer" om vår förhoppning om att få bli fosterföräldrar, och det gör jag innerligt gärna. Det finns bara ett litet aber - och det är att det hela är så otroligt, milsvitt stort - så, jag vet helt inte hur jag skall berätta allt. Allt och eventuellt lite till.
Så, för att underlätta för mig själv (?) så hoppas jag att ni hjälper mig på traven, berätta gärna vad ni vill veta, så skall göra mitt bästa för att svara.
Det är många som uttrycker önskemål om att jag skall "berätta mer" om vår förhoppning om att få bli fosterföräldrar, och det gör jag innerligt gärna. Det finns bara ett litet aber - och det är att det hela är så otroligt, milsvitt stort - så, jag vet helt inte hur jag skall berätta allt. Allt och eventuellt lite till.
Så, för att underlätta för mig själv (?) så hoppas jag att ni hjälper mig på traven, berätta gärna vad ni vill veta, så skall göra mitt bästa för att svara.
onsdag 6 maj 2009
Den gick sönder...
...det är med ett stort mått stolthet jag härmed kan meddela att jag frekventerat simbassängen så ofta och mycket att min baddräkt har nötts sönder! Perfekt!
Att jag innehaft baddräkten i flere år redan, det förtäljer jag ogärna, men, det är den senaste tidens frenesi som tog knäcken på dräkten.
Duktiga jag!
Det är en ynnest, att jag äntligen kan röra på mig så mycket jag vill igen. Som så många andra som varit inne i trebokstäverskombinationen-karusellen beskriver, så har min kropp känts mig väldigt främmande under en lång, lång tid - vi pratar om år. Nu kan jag ana mig till de konturer jag saknat så, det känns verkligen bra. Det är en pytteliten seger, men en seger ändå, att återfå åtminstone delar av det liv som fanns före.
Före allt det som nu ligger i historien.
Jag tänker på det ibland, jag tänkte på det då jag läste ett inlägg som Brunosmatte skrev, allt det jag och vi har varit med om. Varit med om, utan det då hett önskade resultatet.
Jag får lustiga hang-ups ibland, också i tankar som inte gäller barn, familj eller samliv, men den här gången handlar hang-upen nog om barn. Medveten om att jag går saker i förväg (på ett sätt som mitt undermedvetna förbjuder mig att göra, för det betyder OLYCKA MED STORA BOKSTÄVER) så har jag funderat över hur man för släkt, vänner och övriga intresserade meddelar att man har fått ett fosterbarn? Annons i tidningen? Hur jag än söker i de lokala blaskorna så finner jag inte avdelningen "Hej, vi har fått ett barn till låns" under familjenytt.
Äh, den dagen, den glädjen.
I övrigt kan jag meddela att jag har ett sista (?) blodprov inprickat den här veckan.
Att jag innehaft baddräkten i flere år redan, det förtäljer jag ogärna, men, det är den senaste tidens frenesi som tog knäcken på dräkten.
Duktiga jag!
Det är en ynnest, att jag äntligen kan röra på mig så mycket jag vill igen. Som så många andra som varit inne i trebokstäverskombinationen-karusellen beskriver, så har min kropp känts mig väldigt främmande under en lång, lång tid - vi pratar om år. Nu kan jag ana mig till de konturer jag saknat så, det känns verkligen bra. Det är en pytteliten seger, men en seger ändå, att återfå åtminstone delar av det liv som fanns före.
Före allt det som nu ligger i historien.
Jag tänker på det ibland, jag tänkte på det då jag läste ett inlägg som Brunosmatte skrev, allt det jag och vi har varit med om. Varit med om, utan det då hett önskade resultatet.
Jag får lustiga hang-ups ibland, också i tankar som inte gäller barn, familj eller samliv, men den här gången handlar hang-upen nog om barn. Medveten om att jag går saker i förväg (på ett sätt som mitt undermedvetna förbjuder mig att göra, för det betyder OLYCKA MED STORA BOKSTÄVER) så har jag funderat över hur man för släkt, vänner och övriga intresserade meddelar att man har fått ett fosterbarn? Annons i tidningen? Hur jag än söker i de lokala blaskorna så finner jag inte avdelningen "Hej, vi har fått ett barn till låns" under familjenytt.
Äh, den dagen, den glädjen.
I övrigt kan jag meddela att jag har ett sista (?) blodprov inprickat den här veckan.
söndag 3 maj 2009
Tvära kast.
I och med att valborgsfirandet ändrade karaktär, så gjorde vi också en ändring i planerna och drog iväg. Lämnade stan (en relativt stor överdrift...) och åkte ut till landet (sanning ända ut i fingerspetsarna) - och det var verkligen värt någon timme i bil!
Vi har välkomnat sommaren tillsammans med de underbara svärföräldrarna, städat på vinden, grillat, badat i badbunken, svettats i bastun och öppnat grillsäsongen! Det har varit alldeles underbart!
Vi var inne och nosade på ett eventuellt kommande föräldraskap tillsammans med svärföräldrarna och de är verkligen inte långsamma i sina tankekurvor. Det dröjde inte många sekunder innan de underbara funderade på hur, i vilken ordning, vi skall sova under våra kommande besök hos svärföräldrarna - det i kombination med ett barn.
Underbara de! Jag är verkligen innerligt glad och tacksam över att jag lyckats få så underbara svärföräldrar! Ja, deras son är också helt okej, om någon undrar.
Valborg gjorde verkligen gott för själen.
Vi har välkomnat sommaren tillsammans med de underbara svärföräldrarna, städat på vinden, grillat, badat i badbunken, svettats i bastun och öppnat grillsäsongen! Det har varit alldeles underbart!
Vi var inne och nosade på ett eventuellt kommande föräldraskap tillsammans med svärföräldrarna och de är verkligen inte långsamma i sina tankekurvor. Det dröjde inte många sekunder innan de underbara funderade på hur, i vilken ordning, vi skall sova under våra kommande besök hos svärföräldrarna - det i kombination med ett barn.
Underbara de! Jag är verkligen innerligt glad och tacksam över att jag lyckats få så underbara svärföräldrar! Ja, deras son är också helt okej, om någon undrar.
Valborg gjorde verkligen gott för själen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)