Jag jobbar hemma idag. Är allmänt hängig, det är en salig blandning av influensa och feber, inget allvarligt, jag känner mig hängigare än vad jag är sjuk.
Jag känner mig nere. Jag är ledsen.
Det är alldeles grått utanför våra fönster, efter en blixt och lite dunder öser regnet nu ner. I våningen oss bor en hund som gråter, jag tror den gråter ut sin ensamhet.
Så, det känns som om jag är på rätt plats just nu.
Försöker lista ut varför jag känner mig som jag gör, jag hittar egentligen ingen orsak. Förkylningen är en orsak, det är klart. Då jag är förkyld, då kan jag inte röra på mig, och det gör att jag känner mig än risigare. Jag är trött, det är apmycket att göra på jobbet och fritiden är tyvärr rätt bokad den också - av roliga saker, för det mesta, men, då det blir för mycket av det roliga, ja, då är inte det kul det heller.
Jag ser att inlägget om "de andra" väcker en del känslor, eller, blivit ytterligare kommenterat. Utan att än en gång försöka förklara vad det är som irriterar mig i det fall jag försöker beskriva, så kan jag bara säga att det som upprörde mig - och fortsätter göra det - är att jag faktiskt förväntas tycka synd om kvinnan i fråga. Och det, oavsett min egen situation eller ej, det tycker jag inte.
I en helt normal värld, där jag och alla som vill få barn fick det, och de som inte ville ha barn inte behövde få det - ej heller i den världen skulle jag tycka synd om denna kvinna eller andra i hennes saliga situation. Så länge man är fullvuxen, barnet är avlat på ett sätt som inte har förbjudet, olagligt, eller på annat sätt obehagligt, man väljer att fortsätta graviditeten och så vidare - ja, då har man valt det själv.
Varför då detta krav på att tycka synd om?
För det är ett krav som ställs just nu.
Bitter?
Nja. Jag är den första att erkänna att jag kan låta bitter. Men, jag är hellre förbittrad här, i min lilla bloggbubbla, än att jag är det ute i den riktiga, påtagliga världen.
Mitt väna önskemål är att bli mamma. Under den tid jag önskat och önskar detta, så får en del incidenter oproportionella dimensioner. Saker som händer, saker man ser skär i öronen på ett sätt som är få förunnat.
Föräldrar med barn med sommarstängda dagisar måste få välja semester först. Det satsas mycket på att arbetsplatsen skall öppna ett eget dagis för medarbetarnas barn. Mamma eller pappa stannar hemma med sjuka barn. Det är våravslutning på dagis, skolan, varsomhelst. Husbolaget bygger ny lekpark för gårdens barn. Man måste få lättare arbetsuppgifter för att det är tungt att vara gravid. Barnen vakar och föräldrarna måste få vila.
Fortfarande, jag inser och förstår att allt ovannämnda inte är "bort från mig" - men ändå, också de som inte har eller vill ha barn har väl lika rätt till det i svadan nämnda eller annat önskat dito?
Jag inser, och delvis hoppas, att jag kommer att äta hatt många, många gånger.
Även om det skulle gå så fint att jag kunde bygga mig ett litet harem av små bebisar och större barn, så hoppas jag att jag alltid, alltid skall hålla fast vid det jag lärt mig här på andra sidan. Ej heller vill jag bli eller vara en bitter själ i en sliten kropp. Jag vill bara att folk skall respektera varandra.
Det är en sannerlig tur att jag vistas inomhus idag, annars skulle väl folk i min omgivning smälta av både leende och solstråle.
Jag platsar fint med den gråtande hunden idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej Eludie. Minns inte om jag har kommenterat här tidigare, men jag tycker om din blogg. Jag vill bara säga att jag håller med om allt du skriver. De anonyma som kommenterade tidigare var helt ute och cyklade, om du frågar mig.
Jag har alltid haft enormt svårt för folk som koketterar med småproblem som rör graviditet, barn och liknande. Större problem som rör dessa saker är givetvis något helt annat! Men vissa njuter så uppenbart av att bre ut sig om sina gravidcravings eller brist på utekvällar eller liknande saker som de egentligen inte ens själva upplever som något nämnvärt problem. Och jag håller med dig om att det tas mer hänsyn till småbarnsföräldrar i arbetslivet än till andra (även om det förstås är det sistnämnda som är problemet). Allt detta har jag för övrigt tyckt som frivilligt barnlös, som ofrivilligt barnlös och numera som någon som har det enorma privilegiet att vara förälder.
Är du säker att du inte är deppig för att en annan eeeevighetslänge ofrivilligt barnlös bloggare äntligen är gravid? Glad för hennes skull men ändå deppig för din egen.
Nej, du behöver inte svara. Men om du är det så förstår jag dej! Och jag förstår också att det känns omöjligt att blogga om.
Extrakramar (fastän jag antagligen får skit för att jag skriver det här).
Jag tar mig friheten att svara ändå, på det "anonym" här ovan antyder på ett inte helt otydligt sätt.
Jo, jag är helt säker.
Önskar att jag hade din förmåga att skriva, det finns så mycket som jag skulle vilja säga dig men när jag försöker skriva ner det blir det bara platt och plumt.
Men jag gör ändå ett försök......
Jag befinner mig lite i samma siuation som dig, har fått inse att det inte kommer att bli några biologiska barn. Vi har gått igenom 6 ivf varav det femte försöket lyckades men resulterade i ett missfall i v.15.
Nu håller vi på att utredas av soc. för att kunna ta emot fosterbarn och det finns ett syskonpar som väntar på att utredningen ska bli klar.Jättespännande men samtidigt lite läskigt. Vad ger vi oss in på, kommer vi att klara det här?
Vad jag vill säga är att den här ledsenheten som du beskriver ibland bara dyker upp till synes utan förklaring och det är nog bara att acceptera att den är en del av livet.
Tror inte heller som anonym att det beror på Tings graviditet utan är det någon man önskar den lyckan så är det väl våra medsystrar.
De skulle aldrig göra som din kollega och vilja bli "tyckt synd om" för att de är gravida.
Tycker dina känslor är helt normala för att vara i din situation och ofta ofta instämmer jag i dina inlägg även om jag är jättedålig på att tala om det.
Hoppas att det är lite ljusare idag och att hunden har slutat gråta.
varma Kramar Maria
Önskar dig solsken snart, både ute och i sinne.
Varma kramar, m.
Vad sorgligt med den gråtande hunden. Hoppas som MochM skrev, att du snart får solsken i ditt liv. /Anna-Bell
När jag var ofrivilligt barnlös och mådde skit var det ingen som ojade mig.
Men när jag var gravid, minsann. Då skulle det frågas och ojas och alla skulle veta hur jag mådde och var inte både det ena och det andra lite för tungt för mig.
Och jag tänkte då att jösses... Lite fysiskt jobbigt är väl inga problem alls. Men den psykiska smärtan av ofrivillig barnlöshet. Fy helvete.
Kram, Eludie
Skicka en kommentar