Signoras frågor:

Har ni rätt till föräldraledighet eller hur löser man det rent praktiskt och ekonomiskt? Även äldre barn i den här situationen är ju beroende av att det finns någon där, efter dagis eller skola.Får ni psykologisk utbildning eller specifik information om hur ni ska hantera barnets traumatiska upplevelser (vilket jag antar att de flesta har i den situationen)?Har ni möjlighet att "tacka nej" till ett erbjudet barn?Hur ställer ni er till att få en "svår" 13-åring med alkoholproblem eller liknande?

Först av allt måste jag erkänna att vi skall på en träff som handlar om de praktiska arrangemangen om två veckor, så jag är lite trevande och svarar eventuellt helt fel på en del av frågorna, men jag försöker i alla fall!

Just den lagstadgade föräldraledigheten är jag osäker på, jag tror att vi är berättigade till en kortare variant än den biologiska föräldrar beviljas. Våra planer ser just nu ut som om jag skulle stanna hemma först, att föräldraledigheten mer eller mindre skulle användas av mig. Sen tänkte vi gå vidare med min mans tjänstledighet. Beviljas han inte ledighet, så finns alternativet att min man säger upp sig. Det låter kanske sturskt, men min mans brinnande låga för jobbet brinner inte så klart om man säger så... Samtidigt tror vi att vi kunde klara oss på min lön. Våra utgifter är inte så stora och - även om det låter hemskt och krasst och så - så får vi ju en del understöd för det hos oss placerade barnet. Men, jag får lov att återkomma då jag vet hur det fungerar på riktigt.

Hela den utbildning vi gått under våren har varit en skola light av förberedelse just på varifrån barnet kommer, då det gäller mer eller mindre traumatiska händelser och minnen barnet bär med sig. Vi har fått prata en del med människor med erfarenhet av barn med speciella behov, som det så vackert heter, och läser förstås på allt vi bara kommer över. Det som betonas hela tiden är den att man, vi skall komma ihåg att be om hjälp, inte stanna hemma och hoppas att kvistiga situationer skall lösa sig blott genom tid som flyter. Det här är det jag själv upplever som svårast av allt då jag tänker på framtiden med ett barn som kommer ur ett olyckligt förflutet - hur skall jag se att något är fel? Hur skall jag veta vad jag skall göra? Vad skall vi göra om vi inte kan hjälpa barnet att komma i balans? Hur skall jag veta att jag inte överreagerar på allt barnet gör, säger eller visar? Det finns - tack och lov - inga skolboksexempel i den här situationen.

Vi får säga nej till ett barn som blir oss hänvisat. Det betonas till och med - att det lönar sig att säga nej om man ens misstänker att kemin inte kommer att fungera, om man inte tror att man kommer att klara av barnet, eller om det känns som om barnet aldrig kommer att kännas "nära". Det är bättre att kapa banden innan band ens uppstått. Det lär vara en fördel för alla inblandade i det längre loppet. Oron för att hamna sist i kön, eller att inte anses vara kapabel att vara fosterförälder - den lär vara obefogad.

Jag och vi har förstås funderat en del på ett hurudant barn som kunde vara ett sådant att vi skulle vara tvungna att säga nej - och det du Signora beskriver, det är nog ett sådant barn. På något sätt tror jag att ett lite mindre barn är lite lättare att "börja med" - ett barn som ännu ryms i famnen, som inte gått via så många famnar och misslyckanden ännu då det kommer till oss. Jag hoppas att vi får börja med ett lite mindre barn - och att vi eventuellt vågar och kan utvidga med större utmaningar efter det.

Jösses, jag låter så krass, kall och beräknande.