Ett litet steg tillbaka.

I stora drag är jag rätt överrens med situationen, barnlöshetssituationen. Det ser ju ut som om det kommer att lösa sig också för min och vår del. Under ett samtal med en vän igår fick jag veta att hon kommer att bli mamma i februari. Jag blev faktiskt glad, och oerhört rörd över att jag var den första utanför familjen som fick veta det stora. Jag är glad över att jag blev glad. Glad utan sorgkant.

Men ändå. Det är klart att jag trillar tillbaka lite grann.

Något som sticker mig i ögat, just nu i alla fall, är det jag - som inte har någon aning om någonting - uppfattar som någon form av icketacksamhet. Icketacksamhet bland havande kvinnor och nyblivna mammor.

Jag skämtar bort min systers "bara de skulle somna någon gång" med ett "är det inte konstigt att man så innerligt önskar sig barn och sen då de kommer så vill man helst att de skall vara tysta och gärna sova så mycket som möjligt".

Jag häpnar också över att det kan kännas oöverkomligt svårt att blodsockertesta sig själv under en pågående, i övrigt lyckad graviditet. Vad då blodprov? Jag har injicerat mig ett otal hundratal gånger helt utan önskat resultat?

Mamman som konstaterar "han låter mig aldrig sova" med en uppgiven uppsyn, en månad efter att den lille anlänt.

Mamman som är trött på att hennes uppgift är att se till att det nyfödda barnet hålls på gott humör.

Mamman som helst av allt skulle lämna drottningen av det förbannande alltet hemma för att ta sig en vinare på stan.

Än en gång, jag tror att jag kan ana mig till att det är tungt, mycket tungt. Att ansvaret är överväldigande. Men, jag har ingen erfarenhet, så jag borde väl inte tycka så mycket.

Någonstans, där tomheten skriker som högst, då famnen känns tom så vill jag bara ha allt det där eländet. Hellre hur mycket som helst av eländet än det här.