På den sidan där solen skiner.

Jag blir alldeles matt av mina inlägg, och det beror inte alls på att inläggen är så fantastiskt fina. Nej, jag blir matt på grund av den smygande bitterheten jag kan läsa.

Jag vill fortfarande påstå att, åtminstone inför mig själv, jag inte är bitter på riktigt. Jag vill tro att orsaken till att jag är så arg, ledsen, bitter och inåtvänd här i bloggen, är den enkla - att det är här jag får ur mig allt det jag inte vill, kan eller får få ur mig i vardagen.

Så, upp till bevis! Man kan vara en gladmört! Till och med jag kan om jag vill...

Vi fick besök av ett par vänner till oss igår. Mannen i familjen undrade om jag gått ner i vikt och det var roligt att kunna svara ja. Jag har gått ner åtta kilo under det här året. De fem senaste kilona under sommaren.

Det känns bra. Det är inte vikten som känns mest, mest känns det i rörelsen. Jag är lättare att flytta omkring just nu.

Det beror delvis på att jag kommit igång med att röra på mig igen - och det fungerar alltid.

Det beror också på att jag fick stopp på tröstätandet. Alla saliga blandningar av sött, salt och annat har jag kunnat sätta en punkt för.

Att en del kläder som varit nejnej en lång tid, att de börjar rymmas över igen, är förstås fint.

Det händer alltså roliga saker också, lite solsken på rishögen går att skönja. Det gäller bara att komma ihåg att fokusera blicken.

Att jag får åka ut till landet i eftermiddag, det gör inte saken sämre. Inte alls.

Sol!