Ute på gården och inne i huvudet.

Av olika anledningar har jag och min man haft orsak att vistas utomhus rätt frekvent under denna helg. Under dessa "uten" har vi stött på (inte stött på på det sättet...) många av våra grannfamiljer, också de med små barn i familjen.

I kväll då vi passerade ett par av dessa grannar med barn, råkade vi snappa upp meningsutbytet mellan dessa föräldrar och hörde att det diskuterades vilken tid de små går och lägger sig om kvällarna. Min man och jag kom in, hann vara inne en lång stund, innan jag helt plötsligt får en fråga av min man.

- Pratar de aldrig om något annat än om sina barn, om deras mat, om deras blöjor, om deras läggningstider och deras tänder? undrade min man.

Frågan ställdes enbart med förundran i blick och den fick mig och oss att skratta.

För oss utbölingar så ter det sig faktiskt så, att det enda våra barngrannar talar om, det är barnen.

Och så sade vi det alla - som tror att de en gång kommer att få barn - säger, att vi nog aldrig kommer att bli sådana.

Och det för mig vidare till det jag märker är på gång i mina tankar. Tanken på det som förhoppningsvis komma skall. Jag försöker hålla tillbaka tankarna på framtiden, men märker att jag är där ändå...

Tänk så mycket jag inte kommer att veta om vårt barn. Tänk så många "första gången-saker" jag inte kommer att ha upplevt med vårt barn.

Hur kommer människor att reagera på vår nyhet om att vi kommer att få barn? Hur många kommer först då att erkänna att de anat sig till vår historia?

Hur firar vi och man att vi får vårt barn?

Äh, jag är för långt gången i mina tankar. Det kanske är bäst att fortsätta småle åt diskussionen om läggdags. Tills jag är där själv.