Radare.

Radare. Ekolod. Känselspröt.

Kalla det vad man vill, men de funkar. Jag har fanimig blivit synsk. Jag vet om graviditeter innan personerna som är i det (ofta) lyckliga tillståndet själva vet det.

Senast idag visste jag det, att ett samtal jag förde över telefon, skulle resultera i en nyhet av denna karaktär. Visst gjorde det det.

I all dess enkelhet kan jag bara konstatera att det inte är lätt att jobba på en ung, fertil, arbetsplats. Under gårdagen fick jag höra tre (!) nyheter om nyfödda. Idag har jag fått grubbla över det som kunde gå att tolka som en "hemlighållen graviditet i speciellt syfte". Jag vet, tror och skriver till mer än hundra procent under att det inte är en arbetsgivares rätt eller skyldighet att försöka luska reda på eventuella anländande små, det är också en lojalitetsfråga i och med att jag är kvinna och över huvudtaget har jag svårt för överdrivet närgångna frågor om det privata. Men ändå, då det är så bjärrt uppenbart, hemlighetsmakeriet, så undrar jag stilla "varför?".
Och vet och kan och förstår svaret, att det finns tusen och en historier om hur unga kvinnor blir överkörda, förbisedda och åsidosatta på grund av till och med en möjlig, framtida graviditet.

Men jag, jag skulle inte göra något sådant, tvärtom. Absolut hundra procent tvärtom.

Det är ironiskt. Att det är just jag som mest av allt hurrar, avfyrar fyrverkerier och skriver under att det är det mest naturliga som inträffar i unga människors liv - att man får barn.

Så, jag får väl tacka något ödes Gud för att jag är van vid att ironin hånler mig rakt upp i ansiktet.