En timme, en minut.

Det är alltså jag som är hemma med liten nu till en början.

I fråga om fosterbarn, så gäller inga av de i övrigt lagstadgade ledighetsrättigheterna, för adoptivföräldrar gäller tex. föräldraledighet och vårdledighet. Jag använder nu all min semester, innestående, kommande och också semesterpengen omräknad till ledig tid - samt en lång sträcka med alterneringsledighet för att få vara hemma.

Min man gick på jobb, som "normalt" - hur normalt det nu kan vara med ett litet barn hemma - ett ooops-how-did-this-happen-barn dessutom - på måndag och sedan dess är det liten och jag om dagarna. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att min man kunde dela dehär första dagarna med oss, men, det är faktiskt bättre, med tanke på liten, att det bara är en person han behöver lära känna de första dagarna.

Jag tycker själv - ja, det är ingen annan här hemma och bedömer prestationen - att jag och vi klarar oss rätt bra. På något sätt känns det som om det här med att vara mamma, att det finns i mig, på något konstigt och fullständigt naturligt sätt. Jag tycker inte att litens gråt skär i örat - det har jag alltid tyckt att barns gråt gör, och jag tycker inte att hans bajs luktar skit (förlåt...). Jag får fler och fler breda, tandlösa leenden (det är litens leende jag avser, jag är inte riktigt där vid tandlös ännu) och de får mig att dö en smula varje gång.

Vi har fått någon form av rutin, absolut inte säkert att det är en likadan rutin liten tidigare följde - och den fungerar rätt bra. Ännu. Vi är fullkomligt förpuppade. Vi snurrar runt varandra totalt omedvetna om omvärlden (rådet är att man skall vara fokuserad och koncentrerad inom familjen i en vecka, eller två, eller så länge barnet kräver det) - och det leder till absolut glåmighet (på mig i detta fall) och också det är okej.

Igår var jag faktiskt ute i en timme. Jag grävde fram bilen ur snön och körde till butiken för att småhandla. Det var fullständigt snurrigt att vara ute och utan liten. Jag är osäker på att jag följde alla trafikregler? Då jag närmade mig vårt hem ringer min man, som firat sin första tumistimme med liten, och undrar när jag tänker komma hem?

Åh. Gulligaste två. Liten hade krävt att få vara i famnen hela tiden och enligt min man kan man inte göra något med en liten i famnen. Hah! Det är inte utan viss stolthet jag konstaterar (enbart för mig själv, jag har ju tränat i flere dagar) att en god kvinna klarar sig själv! För det går ju, att plocka fram flaskan (napp-, inte vin-) och montera in ersättningen, få på nappen och se till att liten får mat. Om det är mat han vill ha, det är ibland osäkert och han får små fnatt om man tolkar honom fel. Samtidigt skär det i mitt hjärta då liten, efter att mjölk landar i lilla magen, sonikt slocknar i min famn, allt inom loppet av tio minuter, då min man säger att det ser så lätt ut då jag gör det.

Det är därför min man har liten-passet hela veckoslutet. Så att han också får känna hur naturligt allt egentligen löper, och lär sig att inte tappa tomaterna då liten får fnatt. För det får han. Ofta flere gånger i timmen.

I morgon utsätts vi för den första myndighetskontrollen (insert warmth in tone here) - det är vår socialmedarbetare som vi jobbat med i ett år nu, som kommer hem för att kolla hur vi kommit igång. Det skall bli roligt - hon har inte träffat liten ännu - och det skall bli roligt att få visa upp resultatet av också hennes arbete och insats.

Nu är dagssömnen soven, jag hoppas på ett leende då jag tittar över sängkanten.