Just nu vill jag bara lakoniskt konstatera att hur man än vänder sig så visar man rumpan åt någon. Eller något.
Men, å andra sidan. Näsan pekar samtidigt alltid åt något håll.
Shit, liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En blogg om resan från en eländig barnlöshet till livet som mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar