lördag 6 februari 2010

Glädjekarusellen.

Vi ringde några samtal igår på kvällen, till mina svärföräldrar och till våra syskon. Vi fick alla att gå i fullkomlig spinn.

Tårar, skratt och tusentals frågor.

Det som varit genomgående ända sedan jag fick samtalet på onsdagen är min och vår egen fråga; kan det, vårt liv, helt plötsligt vara helt fantastiskt? Det är en sliten klyscha, men ändå; det känns för bra för att kunna vara sant. Det här är något som händer någon annan, det här händer inte oss.

Då karusellen äntligen kom i spinn så snurrar den med oanad hastighet. En kort guidning genom de senaste och kommande dagarna: jag fick samtalet med stort S på onsdag. Vi träffade våra socialarbetare igår - och fick höra mer om barnet med stort B som skall flytta hem till oss - och skall träffa socialarbetarna på nytt på onsdag. Efter onsdagens träff är det möjligt att träffa barnet.

De tusentals frågorna - det har slagit oss nu, efter onsdagen, att det egentligen är väldigt lite vi kommer att kunna berätta. I samtalen vi ringde igår var frågorna och de svar som uteblev små, små utropstecken, men, vi lär väl klara av dem genom att kort konstatera att vi jobbar under tystnadsplikt. Äh, det där låter både snorkigt och träigt, men så är det nu i alla fall. Att vi - med respekt för barnets föräldrar - inte kommer att kunna säga något om orsakerna som ligger bakom barnets ankomst till oss.

Det känns också då jag sitter här, med bloggen uppslagen framför mig. Jag är så van att skriva precis allt, och jag känner en viss tvekan nu. Nej, det här är inte inlägget som avslutas med att jag slutar blogga nu, men, det är helt solklart att jag inte kommer att kunna berätta allt.

Tids nog kommer jag att berätta vem det är som flyttar hem till oss. Jag lovar.

Först vill jag vara helt säker på att barnet verkligen flyttar hem till oss. Att inget får mig och oss att vakna upp nu för att inse att allt det underbara som hänt oss under de senaste dagarna bara varit en lång önskedröm.

De svarta olyckskorparna svävar fortfarande ovan mitt förvirrade huvud. Det är svårt att tro att det här är veckan då en lycka åter steg in i mitt, vårt liv.

3 kommentarer:

Reina sa...

Blir så glad av att läsa detta. Kram! :-)

Uniflora sa...

Barnets bakgrund är er sak. Jag är så otroligt glada för er skull. Jag hoppas ert barn får stanna länge länge. Kram

Anonym sa...

Ååååh, söta, goa, fina Eludie! Glädjen går inte att ta miste på, jag kan riktigt känna hur spänningen ligger i luften och påverkar vartenda andetag ni tar. Ett jättegrattis till er, men också till lilla barnet som får er till familj. Vilken lycka!
Största kramen av alla!