Idag firar vi vår första månad tillsammans med liten.
En månad. Tiden tillsammans med liten känns så mycket längre och fortfarande blir jag alldeles överväldigad över det faktum att det bor en liten, underbar filur hos oss!
Så mycket hinner hända på en månad. Jag tycker att liten har vuxit, från att ha varit en bebis då han anlände, till att vara en liten gosse som alldeles bestämt skall hjälpa till med matningen, som sitter med stöd och älskar att stå på egna ben - med lite hjälp av ett par fullvuxna armar.
Fortfarande håller jag på att smälla av då han ler sitt inte längre fullt så tandlösa leende mot mig.
Jag har varit mamma i en månad. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Som jag kommenterade i Storkens blogg, jag har medvetet låtit bli att "läsa på" - i synnerhet på nätet. Utan att vara en total hippie, så bygger jag på med det bondförnuft jag tror jag har. Liten sover då han är trött, den enda dagssömn jag försöker kontrollera, det är den sista före natten. Liten får mat med så jämna mellanrum som sömnerna tillåter och dricker så mycket ersättning som han vill.
En fördel med att vara fostermamma, det är definitivt det faktum att jag inte behöver delta i amningsdebatter, eller ha en åsikt i den frågan över huvudtaget (insert smiley here).
En sak jag reagerade på, jag vet inte var jag såg, hörde eller läste det, det var konstaterandet att bebisar och barn inte borde somna i famnen. Att man inte borde natta barn i famnen.
Det gör jag. Alla dagar. Många gånger om dagen.
Jag vet inte vilken bonde som skulle skriva under det, med tanke på förnuftet jag just påstod att jag tror att jag har, men, jag vill tro att liten inte kan få för mycket famn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag resonerar likadant. Min son får också somna i min eller min mans famn. Varje gång. Jag tror inte att man kan skämma bort små barn eller ge för mycket kärlek. Och jag har svårt att tro att han kommer vilja somna i min famn även som tonåring, det ger sig nog av sig självt det där. :-)
Grattis på månadsdagen! Jag är så glad för er skull och blir så rörd när jag läser din blogg, Liten kunde inte ha hamnat i en bättre familj!
Jag håller med, kan inte finnas nåt bättre än att somna i famn!
...eller att få vara famnen som det somnas i...
Jag gjorde som dig, lät vår Liten somna i famnen, kanske var det därför allt gick så bra med vår Liten.
Men olyckskorparna kraxade annat.
Skicka en kommentar