Mitt heta underliv.

Igår var det dags för återkoll efter alla de eländiga turerna under och efter våra IVF-behandlingar.

Jag åkte iväg till sjukhuset, mest stressad över att vara tvungen att lämna liten hemma med lite överfrenetiska svärföräldrar (mina, inte hans). Det var långa, långsamma bilköer och väl framme vid sjukhuset var det svårt att hitta parkeringsplats. Men, jag hittade en plats (den sista! Turen har verkligen vänt?) och hann i tid till min mottagning.

Ja, jag hann. Läkaren, den tokiga italienaren (mycket proffsig!), var sen. Som vanligt. Det var i och för sig inte ett problem, men med ett hjärta hemma hos liten, kändes varje minut dubbel.

Nåväl. Efter en halvtimmes väntan var det min tur. Vanan trogen inleder vi inte genom handslag, utan genom att jag klär av mig alla byxor.

På vägen mot gynstolen bytte vi några ord, allt är okej och jag mår bra (jag tror inte att jag ljög?) och jag sadlade eländet till gynstol. Italienska underbare tokstolen står med gynstaven i högsta hugg och - i samma sekund som han för in staven (ja, alltså precis i samma sekund, me överdriver not) så går (nej, inte så) brandlarmet!

Tala om tajming, jag höll på att klämma ut staven av skratt.

Nåväl, jag vet inte om brandlarmet hör till inredningen i de södra delarna av Europa, men doktorn fortsatte buffa omkring och tyckte att vi kan fly senare. Så pass mycket senare att det rusade in en rökdykare som satte punkt för vår lilla efterforskning i mitt - uppenbarligen - heta underliv.

Om det brann på riktigt?

Det vet jag inte, jag gladde mig över det goda resultatet. Den växtliknande cysta som blev kvar efter den andra IVF-graviditeten, den har gått tillbaka en hel del. Från fem centimeter i diameter till två. Mycket bra.

Ja, och det är klart att det heta underlivet också gläder.