I två läger.

Det är lite knepigt det här. Att segla mellan mina två läger. Att resa sträckan ofrivilligt barnlös - mamma, med den hastighet jag gjort det, är verkligen en berg- och dalbana.

Å ena sidan är jag fortfarande den jag hela tiden varit, den som inte fick barn. Som hade och har envisa åsikter om hur de som har barn gör eller inte gör. Å andra sidan - jag har ju fått en liten pojke till låns nu. Och här, på den här sidan, trillar jag i så många fällor jag egentligen inte vill falla.

Ett par exempel; vi tog oss en tur till lilla staden intill igår, mest för att komma ut och för att göra något åt litens urusla leksakssortiment. Herre du milde. Nu är jag den, helt plötsligt, som tycker att utomhus erbjuder så många faror. Det är snömodd upp till knäna och vagnen girar och gud, andas han och måste dehär affärerna verkligen vara så svåra att komma in i? Samtidigt uppstod också riktig fara - då vi var på väg in i ett köpcenterhelvete utan like så visade sig att glastaket regnade ner i ett elakt splitter. Vi undkom utan katastrof.

Farföräldrarna har varit på besök i ett par dagar (!) - så länge har de aldrig stannat tidigare. Jag lyckade med mitt försök att "dela med mig" - lät dem mata liten, hålla liten, gosa med liten - trots att det egentligen är lite väl mycket för honom så här pass tidigt i hans vistelse hos oss. Men, allt detta gos, mys och annat kul gick väldigt fint - han charmar byxorna av vem som helst och är faktiskt väldigt, väldigt snäll.

Men, alla proppar gick då jag vid ett tillfälle försökte klä på liten nattkläder efter ett bad, blödbyte och nagelklippning - vid det tillfället var liten redan lite upprörd - då samtliga farföräldrar står och både kommenterar min framgång samt peppar liten med allmänt stoj, som gjorde liten skvatt galen. Alldeles tokarg blev jag då svärmor tyckte att det bara skulle vara roligt och bra om liten skrek och grät lite - vilket är rätt lätt att frammana om han ligger för länge på mage - och visst började liten skrika. Här vill jag gärna sätta upp en tumme för min man, det var han som ingrep och undrade vilken vitsen med att bråka med liten egentligen är.

Nåväl, allt som allt var besöket hur lyckat och fint som helst, men, jag tycker att det är konstigt att jag reagerar så traditionellt på hur generation +1 tycker att saker skall skötas.

Ja, jag skulle väl vilja vara hur okonventionell och liberal som helst, men är det kanske inte? Eller, så är det bara modersinstinkten som vaknar och reser sig och försvarar det som försvaras skall?

Älsklingsbebis. Han har lärt sig att vända sig från rygg till mage och tillbaka. Finaste.