Idag var jag och liten ute på tur tillsammans, på tumanhand! Denna rysare hade en lycklig inledning, bra story och ett fantastiskt slut (han ligger och sover dagssömn fortfarande)!
Liten har fått en välkomstgåva av grannskapet - grannen ovanför ville komma ihåg oss med en liten gåva och hade frågat om någon ville delta i gåvan - och över tjugo familjer är med på litens välkomspresent! Jag blir alldeles varm inombords av det varma välkomnandet, det känns fint att också helt okända personer vill vara glada tillsammans med oss! Samtidigt, någonstans känns det fortfarande, att det är det här man är utesluten från om man inte får barn.
Två läger. Fortfarande. Det finns något i mig som inte vill, som inte tänker, släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Att ha kvar förståelsen och inte glömma hur det är att vilja men inte kunna, det är naturligtvis helt rätt. Däri sitter ju medmänskligheten och empatin. Det kommer, och ska, du ju aldrig glömma.
Men att inte släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös låter ju inte riktigt... sunt. Jag förstår känslan, tror jag. Att du är "ditt lag trogen"? Men det kan du ju vara ändå. Bla genom det du gör i din blogg - berättar om en annan väg till att bli tre. Men du gör nog dig själv illa om du inte "släpper" barnlösheten. Din lille behöver ju en mamma som HAR barn. Fullt ut. Fast jag tror det ger sig med tiden. Lite mer tid än tid dagar. :-)
Och du, 20 familjer som går ihop om en välkomstpresent, det upplevera man inte när man får barn på naturlig väg heller! Det är ju fantastiskt! Härliga människor!
Camilla, jag håller med dig, om att det inte låter riktigt sunt att jag inte vill - eller tänker - släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös.
Det handlar mest om att jag verkligen, innerligt, vill komma ihåg hur dyrbar liten är. Jag vill att jag, varje gång jag ser honom, tänker på honom, skall komma ihåg att vägen till honom var oändligt lång. Liten skall få veta det - alla dagar - att han verkligen var efterlängtad.
Det är mest det det handlar om.
Jag hoppas att jag inte skall - i och med att jag redan nu hittat nya sidor i mig själv - trilla ner i ett träsk av att gnälla på oväsentliga saker, att jag inte skall gå igång på att klaga på det jag så hett längtat efter.
Det är något som jag haft, och fortfarande har, ganska svårt att förstå - hur det kan komma sig att så många mammor tycker att det bara är trist, tråkigt och tungt att vara just det, mamma.
Grattis till er son! Låter som om det går alldeles utmärkt att vara mamma:) Kramar
Sånt underbart välkomnande från grannarna.
Jag tror man hittar nya sidor hos sig själv livet igenom, eller åtminstone hoppas jag. Jag trodde jag skulle vilja vara hemma lääääänge med lilleman, men nu är jag jätteglad att få jobba. Jag tror man både kan vara oändligt tacksam över det barn man fått och ändå tappa tålamodet när vaknätterna blivit för många, kräktvätten för stinkande etc. Man ska inte behöva vara über-människa. Däremot ska man sträva efter att njuta så ofta och mycket man kan och klagosången får aldrig bli hobby!
Igår hörde jag en kompis beklaga sig över 1-åringens tandborstning. Lilltjejen fick tänder sent och innan har klagovisan varit att det inte fanns några tänder och nu var det sååå bedrövligt att behöva borsta dem... Vilken unge fattar att man ska sitta/ligga still, gapa och hålla undan tungan? Suck!
Skicka en kommentar