Onda, svarta tankar.

Herre du milde.

Det är onda, svartsvarta, tankar som far genom mitt huvud då jag läser att den nyblivna mamman skriver att hon "tänker slita huvudet av ungen om den inte håller käft snart".

Jo, fortfarande, jag har ingen aning om hur tungt det kan vara.

Men ändå?

Tankar på toaletten.

Tanken slog mig en dag, under ett toalettbesök, tänk att jag aldrig mer kommer att vara tvungen att tänka på att skydda mig, att använda preventivmedel. Det utgående då från att jag och min man och innerlig kärlek - och åtrå? - tills döden skiljer oss åt.

Jag vet inte varför, men det var en lite hisnande känsla. Som allra snabbast trillade både p-piller och kondomer förbi min syn, och, ja, aldrig mer.

Se där, åtminstone ett bekymmer mindre. En inbesparing i pengar räknat. En lite renare kropp.

Följande gång jag behöver bekymra mig om hormonbalansen, det lär väl vara då klimakteriet knackar på.

Att hålla god min i förljuget spel

Det är verkligen svårt att leka att man är totalt ute då det gäller graviditeter.

Hur döljer jag att jag har otroligt mycket mer kunskap om hur man egentligen, fysiskt, blir gravid? Måhända på mer teoretisk och teknisk nivå, men ändå?

Jag kan alla graviditetssymptom på mina tio fingrar. Jag vet exakt vad som händer, vecka för vecka under de första veckorna av en graviditet.

Jag vet precis allt om vad som kan gå åt helvete. Det vet jag inte enbart på teoretisk nivå.

Det är så svårt ibland, att inte fylla i ord, att inte fortsätta på meningar som blir på hälft. Det är svårt att spela helt, totalt okunnig.

Jag blev på hälft.

Jag är inte mer vaken nu, men jag uppdaterar ändå.

Vi blev kontaktade av vår adoptionshandledare, det var det som inträffade här i början av veckan. Precis som vi anat, så är vi tvungna att avstå från henne. Hon är underbar, känner oss och är lätt att jobba med, så skulle vi fått välja skulle vi gärna ha fortsatt vägen ut tillsammans med henne. Men, i och med att hon fortsatt skall fokusera på adoptioner, internationella sådana, så räcker hon över oss till en annan dam. En dam som jag i detta skede enbart vet namnet på.

I och med att de, handledarna, har svårt att få sina kalendrar att stämma, så får vi lov att vänta på följande träff till början av november. Det känns ganska okej, vi har ju egentligen inte bråttom någonstans. Det som gläder mig är att vår nuvarande handledare i sitt mail skriver att vi i våra träffar sagt att det skulle vara roligt att avrunda året under nya stjärnor, och att detta ser ut att följa den tidtabellen.

Det hoppas jag innerligt.

I den riktiga världen händer det grymma saker. Ett bekant par till oss, som också har haft problem med att bygga vidare på familjen, fick ett plus på stickan efter en andra IVF. Tvillinggraviditeten hann gå till vecka 28 då kvinnan drabbades av akut och grav havandeskapsförgiftning. Tvillingarna lyftes ut, de väger 580 och 680 gram, de opererades igår och framtiden för barnen är högt oviss.

Jag hoppas verkligen på en lycklig fortsättning, för alla i familjen.

Jag hoppas också på lyckliga stjärnor ovan M och Fertilitetsturisten! Det är väldigt spännande att öppna deras bloggar just nu!

Dagar, dagar och dagar

Vi har slagit fast vår följande barn-träff och det händer en del. Jag får återkomma med mer info då jag är mer vaken än nu.

På den sidan där solen skiner.

Jag blir alldeles matt av mina inlägg, och det beror inte alls på att inläggen är så fantastiskt fina. Nej, jag blir matt på grund av den smygande bitterheten jag kan läsa.

Jag vill fortfarande påstå att, åtminstone inför mig själv, jag inte är bitter på riktigt. Jag vill tro att orsaken till att jag är så arg, ledsen, bitter och inåtvänd här i bloggen, är den enkla - att det är här jag får ur mig allt det jag inte vill, kan eller får få ur mig i vardagen.

Så, upp till bevis! Man kan vara en gladmört! Till och med jag kan om jag vill...

Vi fick besök av ett par vänner till oss igår. Mannen i familjen undrade om jag gått ner i vikt och det var roligt att kunna svara ja. Jag har gått ner åtta kilo under det här året. De fem senaste kilona under sommaren.

Det känns bra. Det är inte vikten som känns mest, mest känns det i rörelsen. Jag är lättare att flytta omkring just nu.

Det beror delvis på att jag kommit igång med att röra på mig igen - och det fungerar alltid.

Det beror också på att jag fick stopp på tröstätandet. Alla saliga blandningar av sött, salt och annat har jag kunnat sätta en punkt för.

Att en del kläder som varit nejnej en lång tid, att de börjar rymmas över igen, är förstås fint.

Det händer alltså roliga saker också, lite solsken på rishögen går att skönja. Det gäller bara att komma ihåg att fokusera blicken.

Att jag får åka ut till landet i eftermiddag, det gör inte saken sämre. Inte alls.

Sol!

Jag borde definitivt sluta läsa...

...mammabloggar.

Varen icke oroliga, det gäller förstås inte er. Er som jag känner.

Det jag kan irritera mig pyttelitet över just idag, det är inlägg som handlar om hur förkastligt det är att mammatävla. Ni vet (eller så vet vi inte) tävlingen i klass lyx som går ut på att man tävlar om vem som är bästa förälder - det går tydligen att mäta i tusen och en kategorier.

Det är klart att det är ren och skär stupiditet i att tävla i en hur djävla bra förälder man är. Föräldrar skall blott vara saliga över mirakel de fått till stånd. Orsaken till att jag fortsatt är en liten bittermutta är den att jag, än en gång (hur tröttsam är jag inte?), försynt skulle vilja påpeka att alla inte ens får ställa upp i tävlingen.

Under loppet av ett varv runt klockan har jag blivit tilldelad nyheten om ytterligare ett redan anlänt mirakel och ett i görningen.

Mer preventivmedel åt folket?

Radare.

Radare. Ekolod. Känselspröt.

Kalla det vad man vill, men de funkar. Jag har fanimig blivit synsk. Jag vet om graviditeter innan personerna som är i det (ofta) lyckliga tillståndet själva vet det.

Senast idag visste jag det, att ett samtal jag förde över telefon, skulle resultera i en nyhet av denna karaktär. Visst gjorde det det.

I all dess enkelhet kan jag bara konstatera att det inte är lätt att jobba på en ung, fertil, arbetsplats. Under gårdagen fick jag höra tre (!) nyheter om nyfödda. Idag har jag fått grubbla över det som kunde gå att tolka som en "hemlighållen graviditet i speciellt syfte". Jag vet, tror och skriver till mer än hundra procent under att det inte är en arbetsgivares rätt eller skyldighet att försöka luska reda på eventuella anländande små, det är också en lojalitetsfråga i och med att jag är kvinna och över huvudtaget har jag svårt för överdrivet närgångna frågor om det privata. Men ändå, då det är så bjärrt uppenbart, hemlighetsmakeriet, så undrar jag stilla "varför?".
Och vet och kan och förstår svaret, att det finns tusen och en historier om hur unga kvinnor blir överkörda, förbisedda och åsidosatta på grund av till och med en möjlig, framtida graviditet.

Men jag, jag skulle inte göra något sådant, tvärtom. Absolut hundra procent tvärtom.

Det är ironiskt. Att det är just jag som mest av allt hurrar, avfyrar fyrverkerier och skriver under att det är det mest naturliga som inträffar i unga människors liv - att man får barn.

Så, jag får väl tacka något ödes Gud för att jag är van vid att ironin hånler mig rakt upp i ansiktet.

Ute på gården och inne i huvudet.

Av olika anledningar har jag och min man haft orsak att vistas utomhus rätt frekvent under denna helg. Under dessa "uten" har vi stött på (inte stött på på det sättet...) många av våra grannfamiljer, också de med små barn i familjen.

I kväll då vi passerade ett par av dessa grannar med barn, råkade vi snappa upp meningsutbytet mellan dessa föräldrar och hörde att det diskuterades vilken tid de små går och lägger sig om kvällarna. Min man och jag kom in, hann vara inne en lång stund, innan jag helt plötsligt får en fråga av min man.

- Pratar de aldrig om något annat än om sina barn, om deras mat, om deras blöjor, om deras läggningstider och deras tänder? undrade min man.

Frågan ställdes enbart med förundran i blick och den fick mig och oss att skratta.

För oss utbölingar så ter det sig faktiskt så, att det enda våra barngrannar talar om, det är barnen.

Och så sade vi det alla - som tror att de en gång kommer att få barn - säger, att vi nog aldrig kommer att bli sådana.

Och det för mig vidare till det jag märker är på gång i mina tankar. Tanken på det som förhoppningsvis komma skall. Jag försöker hålla tillbaka tankarna på framtiden, men märker att jag är där ändå...

Tänk så mycket jag inte kommer att veta om vårt barn. Tänk så många "första gången-saker" jag inte kommer att ha upplevt med vårt barn.

Hur kommer människor att reagera på vår nyhet om att vi kommer att få barn? Hur många kommer först då att erkänna att de anat sig till vår historia?

Hur firar vi och man att vi får vårt barn?

Äh, jag är för långt gången i mina tankar. Det kanske är bäst att fortsätta småle åt diskussionen om läggdags. Tills jag är där själv.

... och många steg framåt!

Utan att vara vetenskapligt insatt, så vill jag härmed skriva under all forskning som säger att pälsdjur har en positiv inverkan på den mindre håriga släktingen, människan. Helgen har, så här långt gången, innehållit både hästar och hundar - och de funkar verkligen.

Den hemgjorda pizzan - som i skrivande stund bara existerar i tankarna - är bra den också.

Så, jag avgör på egen hand och säger att det är okej att jag trillar lite bakåt ibland.

Huvudsaken är att förmågan att ta ett par steg framåt igen finns. Och den finns, åtminstone just nu. Låt hända att kryckorna heter hästar, hundar och pizza.

Perspektiv på saker. Jag undrar om alla vi som lever ett liv som inte blev som vi planerat, får vi ett vidare perspektiv på saker? Det är säkert högst personligt och jag kan väl själv stoltsera med att vara trångsynt som nageltrång då det ger sig, men jag vill hoppas ändå. Jag hoppas att jag lär mig något av den här processen.

Ett litet steg tillbaka.

I stora drag är jag rätt överrens med situationen, barnlöshetssituationen. Det ser ju ut som om det kommer att lösa sig också för min och vår del. Under ett samtal med en vän igår fick jag veta att hon kommer att bli mamma i februari. Jag blev faktiskt glad, och oerhört rörd över att jag var den första utanför familjen som fick veta det stora. Jag är glad över att jag blev glad. Glad utan sorgkant.

Men ändå. Det är klart att jag trillar tillbaka lite grann.

Något som sticker mig i ögat, just nu i alla fall, är det jag - som inte har någon aning om någonting - uppfattar som någon form av icketacksamhet. Icketacksamhet bland havande kvinnor och nyblivna mammor.

Jag skämtar bort min systers "bara de skulle somna någon gång" med ett "är det inte konstigt att man så innerligt önskar sig barn och sen då de kommer så vill man helst att de skall vara tysta och gärna sova så mycket som möjligt".

Jag häpnar också över att det kan kännas oöverkomligt svårt att blodsockertesta sig själv under en pågående, i övrigt lyckad graviditet. Vad då blodprov? Jag har injicerat mig ett otal hundratal gånger helt utan önskat resultat?

Mamman som konstaterar "han låter mig aldrig sova" med en uppgiven uppsyn, en månad efter att den lille anlänt.

Mamman som är trött på att hennes uppgift är att se till att det nyfödda barnet hålls på gott humör.

Mamman som helst av allt skulle lämna drottningen av det förbannande alltet hemma för att ta sig en vinare på stan.

Än en gång, jag tror att jag kan ana mig till att det är tungt, mycket tungt. Att ansvaret är överväldigande. Men, jag har ingen erfarenhet, så jag borde väl inte tycka så mycket.

Någonstans, där tomheten skriker som högst, då famnen känns tom så vill jag bara ha allt det där eländet. Hellre hur mycket som helst av eländet än det här.

Boktipset.

Anna Gavalda: Lyckan är en sällsam fågel.

Läs den. Läs allt Anna Gavalda skrivit!

Solsken i en liten ask.

Bröllopsdagen har varit fin.

Jag fick ett väldigt fint armband i gåva.

Vi åkte ut till en vacker sjö och badade.

Lunch och middag - allt i ett - inmundigades utomhus i strålande solsken.

Jag har klappat både hund och katt.

Det har varit en fin dag. En dag jag gärna skulle paketera in och spara för framtida behov.

Framtid.

Ni är så fina.

Tack för er glädje. Den gläder och värmer.

Det kanske låter litet, men, ni var faktiskt de första jag ville dela den här nyheten med.

Jag skall passa på att berätta att det inte är många i bekantskapskretsen som vet vad vi planerar, eller var vi står. För en del släktingar, riktigt nära sådana, för vänner och för bekanta, så kommer det här att komma väldigt plötsligt. Vi har mer eller mindre bestämt oss för att berätta nyheten då det börjar närma sig ett barn.

Tidtabellen, då. Det finns egentligen ingen tidtabell. En delorsak är att organisationen, precis som alla andra arbetsplatser, sakteliga återvänder från diverse semestrar och samtidigt vill våra handledare att vi, min man och jag, filar på specifikationen.

Vi har blivit ombedda att fundera på hur "liberala" vi kan och vill vara i våra förhållningssätt till barnen. Hurudana föräldrar vill vi godkänna? Vilka sjukdomar och skavanker är ok?

Åldern behöver vi inte fundera mycket på. Den rekommendation som finns i vårt betyg är "barn under tre år".

Vi kommer att återkallas för åtminstone en träff med handledarna. Det kan hända att vi får en ny handledare, i och med att de vi jobbat med nu egentligen ansvarar för föräldrautbildningsgruppen. Den träffen styr egentligen hur resten av hösten, året och framtiden förlöper.

Det känns lite konstigt att inte ha en tidtabell helt plötsligt, hittills har alla datum varit fastslagna, och nu - väntan. Men, vi var och är förberedda på väntan. Nu är det ju en fin väntan, som ger resultat.

I slutbetyget finns min och min mans konstaterande om att vi gärna ser att vi får fira jul som en familj med barn - i och med att det finns med i betyget så finns det ju en liten, liten möjlighet att det blir just så. Att de på organisationen inte ser någon orsak att låta oss vänta längre.

Saligt.

Än en gång. Tack för alla vackra ord och glada utrop. Allt det ni säger ligger mig oerhört nära hjärtat.

Ja.

Efter nästan tre år av "nej", nekande besked, negativa resultat och misslyckanden på rätt långt allt i våra liv, så får vi äntligen ett "ja".

JA! JA! JA!

Vi är godkända! Vi finns i poolen för fosterföräldrar! Vi är fosterföräldrar!

Ja.

Äntligen, ett saligt ja!

JA! JA! JA!

Ny tidsräkning?

Det är idag vi har träff med våra adoptionsutbildare. Borde jag kalla dem fosterbarnsutbildare? Jag kanske låter bli att kalla dem något innan jag vet hur dagens betygsutdelning går...

Tidigare i veckan har jag uppdaterat dem gällande våra förändrade familjeförhållanden - katternas frånfälle samt mannens arbetslöshet.

Jag har lite fjärilar i magen, det skall erkännas. En skada jag haft hela livet har blivit styrkt under mina och våra försök att få barn - jag tror verkligen inte att saker skall reda upp sig till det bästa.

I eftermiddag borde jag kunna rapportera om det blir ett ja eller nej. Efter ett ja eller nej vet jag om det är dags att inleda en ny tidsräkning eller om alla klockor stannat.

Djurkyrkogården fylls.

Jag fick ett meddelande sent igår av min ena syster. Hon meddelade att deras fyrfota vän nu också flyttat upp till djurhimmelen.

Det har gått några veckor sedan samma flytt skedde hos oss, under de senaste dagarna har det nästan känts okej att vara hemma i det katt-tomma hemmet, tills meddelandet anlände i min telefon igår.

Gråten som kom igår var en salig blandning av att jag vet hur väldigt hemskt det känns för min syster och hennes familj just nu och det självklara i att hennes sorg lyfte upp också min egen sorg.

Jag tröstar mig med att systers fina hund möttes av de finaste kattkompisarna i - ja, var de nu landar.

Sött, så sött.

Vi firar bröllopsdag den här veckan.

Då man varit gift i så många år som vi, då firar man "sockerbröllop". Hur gulligt som helst?

Jag slog upp de olika årsdagarna för att komma igång med kreativt tänk kring en eventuell gåva. Jag är rädd för att det slår lite slint för mig, det enda jag ser framför mig är glada slagdängor som "...smälter som socker i regn" och så.

Jag kommer så långt att jag kan tänka bakverk, godsaker och sen tar det slut.

Socker -> gåva?