Den första veckan.

Vi firar vår första vecka som en familj med barn idag. Champagnen ligger för avkylning, svärmor och svärfar kommer på sitt första besök - det första besöket under vilket de kunde kalla sig farmor och farfar.

Champagnen korkas också för att fira att liten idag blir sex månader!

Han är - fortfarande - söt som en karamell, underbar!

Min man, vår son.

Min man är uppenbart tagen av hur väl jag tar hand om vår son (jösses så det snurrar till i magen då jag skriver så!) eller djupt skärrad över hur tungt han tyckte det var att vara ensam hemma med liten i en timme.

Han kom hem med blommor, han ville ge mig blommor som ett tecken på hur mycket han uppskattar min goda hand med liten, samt mitt oerhörda lugn och tålamod med den samme.

Det kändes väldigt, väldigt, fint. Också för att min man inte direkt är prins of romantik om man uttrycker det snällt.

Vår son igen, ja, han är jättesnubig fortfarande. Det gör att han sover lika oroligt som de nyblivna föräldrarna. Det gör att han - och de nyblivna föräldrarna - är lite trötta på dagen. Sonen är dessutom lite gnällig. Jag, jag är fortfarande blott innerligt salig.

En timme, en minut.

Det är alltså jag som är hemma med liten nu till en början.

I fråga om fosterbarn, så gäller inga av de i övrigt lagstadgade ledighetsrättigheterna, för adoptivföräldrar gäller tex. föräldraledighet och vårdledighet. Jag använder nu all min semester, innestående, kommande och också semesterpengen omräknad till ledig tid - samt en lång sträcka med alterneringsledighet för att få vara hemma.

Min man gick på jobb, som "normalt" - hur normalt det nu kan vara med ett litet barn hemma - ett ooops-how-did-this-happen-barn dessutom - på måndag och sedan dess är det liten och jag om dagarna. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att min man kunde dela dehär första dagarna med oss, men, det är faktiskt bättre, med tanke på liten, att det bara är en person han behöver lära känna de första dagarna.

Jag tycker själv - ja, det är ingen annan här hemma och bedömer prestationen - att jag och vi klarar oss rätt bra. På något sätt känns det som om det här med att vara mamma, att det finns i mig, på något konstigt och fullständigt naturligt sätt. Jag tycker inte att litens gråt skär i örat - det har jag alltid tyckt att barns gråt gör, och jag tycker inte att hans bajs luktar skit (förlåt...). Jag får fler och fler breda, tandlösa leenden (det är litens leende jag avser, jag är inte riktigt där vid tandlös ännu) och de får mig att dö en smula varje gång.

Vi har fått någon form av rutin, absolut inte säkert att det är en likadan rutin liten tidigare följde - och den fungerar rätt bra. Ännu. Vi är fullkomligt förpuppade. Vi snurrar runt varandra totalt omedvetna om omvärlden (rådet är att man skall vara fokuserad och koncentrerad inom familjen i en vecka, eller två, eller så länge barnet kräver det) - och det leder till absolut glåmighet (på mig i detta fall) och också det är okej.

Igår var jag faktiskt ute i en timme. Jag grävde fram bilen ur snön och körde till butiken för att småhandla. Det var fullständigt snurrigt att vara ute och utan liten. Jag är osäker på att jag följde alla trafikregler? Då jag närmade mig vårt hem ringer min man, som firat sin första tumistimme med liten, och undrar när jag tänker komma hem?

Åh. Gulligaste två. Liten hade krävt att få vara i famnen hela tiden och enligt min man kan man inte göra något med en liten i famnen. Hah! Det är inte utan viss stolthet jag konstaterar (enbart för mig själv, jag har ju tränat i flere dagar) att en god kvinna klarar sig själv! För det går ju, att plocka fram flaskan (napp-, inte vin-) och montera in ersättningen, få på nappen och se till att liten får mat. Om det är mat han vill ha, det är ibland osäkert och han får små fnatt om man tolkar honom fel. Samtidigt skär det i mitt hjärta då liten, efter att mjölk landar i lilla magen, sonikt slocknar i min famn, allt inom loppet av tio minuter, då min man säger att det ser så lätt ut då jag gör det.

Det är därför min man har liten-passet hela veckoslutet. Så att han också får känna hur naturligt allt egentligen löper, och lär sig att inte tappa tomaterna då liten får fnatt. För det får han. Ofta flere gånger i timmen.

I morgon utsätts vi för den första myndighetskontrollen (insert warmth in tone here) - det är vår socialmedarbetare som vi jobbat med i ett år nu, som kommer hem för att kolla hur vi kommit igång. Det skall bli roligt - hon har inte träffat liten ännu - och det skall bli roligt att få visa upp resultatet av också hennes arbete och insats.

Nu är dagssömnen soven, jag hoppas på ett leende då jag tittar över sängkanten.

Dag tre.

Trots att jag, den här gången, inte varit gravid en sekund för att befinna mig i denna underbara situation, så tror jag att det finns en sak jag delar med mammor som fött sina barn. Hjärnan, gravidhjärnan som den brukar kallas, den har jag definitivt drabbats av.

Jag har svårt att formulera mig, jag har svårt att komma ihåg hur mycket liten har druckit, hur många gånger jag varit uppe med honom under natten och vad vi egentligen höll på med. Men, det här tillståndet är underbart och orsaken är än underbarare.

Det finns mycket som i övrigt skiljer det här föräldraskapet från det biologiska ditot. Det som sysselsätter mig och oss mest just nu är att försöka luska reda på vad alla signaler, ljud och oljud betyder - liten är en väldigt bestämd herreman och hans temperament är inte att ta miste på. Jag har dragit nitlott några gånger då jag tänkt förse honom med föda - ni kan inte ana hur förolämpad han kan bli då jag inte fattar galoppen. Det jag tror kan vara en skillnad i fråga om mitt föräldraskap i förhållande till ett bilogiskt dito, det är att man under tillkomsten av ett biologiskt barn "lär sig tillsammans" - medan den här lille typen har lärt sig tillsammans med någon annan under uppstarten av sitt liv, och nu kan han inte riktigt smälta att jag inte förstår honom bums på momangen. Vilket han inte skall behöva stå ut med speciellt länge hoppas jag.

Startvikten på en sex månader gammal bebis är en helt annan än på de biologiska barnen. Jag kan lugnt konstatera att eventuella Zumbalektioner i mitt fall är helt onödiga. Min rygg känns som om den vore åttio år gammal! Men, det får den gärna göra. Min rygg får gärna åldras ännu det dubbla, det finns inget jag hellre gör än håller liten i famn. Han doftar bebis.

...jo, han doftar också kräks och bajs.

Han är underbar. Idag fick han ett första ljudligt gladfnatt. Behöver jag säga att mitt hjärta känns som om det skulle spricka också under ögonblick som det?

Alltid redo, aldrig färdig.

Jag skrev att allt var färdigt i mitt senaste inlägg. Det stämmer inte.

Jag inser nu att jag och vi var så redo man kan vara, men färdiga - det blir vi aldrig. Det enda vi kan göra är att göra så gott vi kan.

Han är hemma! Liten herreman på sex månader kom hem med oss igår. Före vi kom hem tillbringade vi ett dygn på stället där han bott ända sedan sin födelse - och allt har varit ett enda rus av känslor de senaste dagarna - och veckorna.

Han är underbar. Han är världens finaste.

Jag kommer att orda tusen och ett ord om liten, jag lovar. Men det är inte dags för det riktigt ännu. För annat pockar på.

Jag inser nu att hela vår utbildning inför vår liten, att den går ut på rätt mycket regler och lag. Det handlar om besvärliga förhållanden och om en evinnerlig kamp mot myndigheter. Det handlar väldigt lite om liten.

För han är, precis som de flesta andra barn i världen, bara ett barn då han anländer i världen. Han bryr sig strunt om vem, vad och varför - han vill bara ha det bra. Och det - det är vår uppgift nu, att se till att han har det bra. Gärna bäst i världen - sett med våra ögon, då. Uppgiften är så stor och allvarlig att jag är lite skräckslagen, lite paralyserad av den just nu.

Det river i mig att se att liten inte riktigt vet var han hamnat, det gör honom lite orolig. Det är en omställning precis lika stor för honom som han är för oss. Han är säkert lika skräckslagen och paralyserad han.

På en lite mindre allvarlig nivå, så har liten råkat få en riktig dunderförkylning och jag märker redan nu att jag oroar mig, han är inte speciellt intresserad av att varken äta eller dricka och jag misstänker att han har ont i öronen. Borde jag ta honom till doktorn? Nu eller senare. Blir det för mycket för litenom också doktor skall kopplas in i dehär, för liten, hysteriska dagarna?

Tänk att jag får grubbla över saker som dessa. Bebisgrejer.

Det här är stort, det är ett mirakel.

Desinfektion i kvällningen.

Barnsängen är riggad. Skötbordet står färdigt. Vagnen står i arbetsrummet och bilstolen är monterad.

Allt är så redo det kan bli. För Liten. För Liten som kommer hem till oss på söndag. Jag ryggar tillbaka, det känns så otroligt konstigt att det står barnsaker riggade i vårt hem. Barnsaker i vårt hem!

Eller, bebissaker skall jag väl egentligen säga. Jag har just gjort ett storkok, jag desinfekterade nappar, tuttflaskor och skedar.

Åh.

Racerfart.

Det är inte på pin kiv jag låter bli att uppdatera. Det är brådskan som håller mig från bloggen, både min egen och andras.

Orsaken till brådskan är enkel. Stor och ofattbar.

Såhär två veckor efter samtalet med stort S vill jag att ni skall vara de första att veta att vårt barn flyttar hem till oss på söndag. På söndag!

Idag kom tårarna.

Idag började jag gråta första gången, det efter allt det som hänt under de senaste dagarna.

Det är lyckliga tårar.

I dehär tårarna finns så mycket längtan, saknad, spänning, förväntan och kärlek.

Det känns skönt att fälla dehär tårarna.

Att tänka med en normal hjärna.

Det är otänkbart just nu. Jag tänker till 100% på en sak som jag inte riktigt förstått ännu. Att tänka på saker jag eventuellt kunde tänkas förstå, det är omöjligt, för jag tänker bara på det mest fantastiska. Det är ett sant ekorrhjul jag befinner mig i!

Tack för alla fina kommentarer! Det värmer mitt gamla hjärta, att ni gläds med mig och oss!

Gällande liten och informationen om människan som skall flytta in hos oss. Tröskeln för att breda ut mig och all basic information om underbarnet är skyhög. Delvis på grund av reglerna, men också för att jag vill att liten skall flytta in hos oss och bli den människa liten är tillsammans med oss innan jag börjar bre ut mig. Så att jag vet vem det är jag lägger ut texten om! Håll ut - historierna kommer högst antagligen att bli både många och långa!

Jag är skamligt dålig på att skriva kommentarer på allt det som händer omkring mig just nu - men jag läser er! Och, som det ser ut just nu, så kommer jag i framtiden att ha lite mer tid att också vara aktiv på andra ställen än i mitt huvud.

Angående den fas vi är inne i just nu -mycket av det vi lärt oss under utbildningen stämmer skrämmande väl.

Samtalet med stort S rubbar på existensen. Fokus skiftar då man får se fotografiet för första gången. Världen förändras då man tittar in i de stora ögonen.

Djupa andetag.

Fina ni. Tack för hjälpen.

Ni kan släppa det eventuellt krampaktiga taget om tummarna, ni kan andas ut.

Liten är "vår".

Mötet om liten hölls igår under förmiddagen. Sammanträdet gick bra. Så bra det kan gå. Samtal är förda och överrenskommelser är gjorda.

Sammanträdet avslutades i ett telefonsamtal, ett samtal som delvis kom att vara orsaken till att ni - förlåt - fick krama tummarna hela natten. Telefonsamtalet gick till familjen som har hand om liten just nu - och vi var varmt välkomna att hälsa på.

Vi har träffat liten. Vi har träffat liten!

Liten är underbar! Liten är fantastiskt söt! Liten är helt rätt!

Vi hoppas kunna vara helt rätt för Liten.

Nu, nymornad, sitter jag här och gapar. Tänk att allt det här som händer - att det är på riktigt och att det händer oss.

Lycka.

Flashback.

Nervositeten smakar metall i munnen. Allt som finns under min hud är i rörelse, på spänn.

Jag, som redan hunnit fira att det mesta ur IVF-karusellen har fallit i glömska, känner igen den här nervositeten. Såhär nervös har jag senast varit då jag suttit på kliniken för några första ultraljud.

Usch.

Håll tummarna. Snälla?

Sekunden innan shoppblockaden...

...inträffade det jag bara hört talas om, det jag bara läst andra blogga om, det jag hört andra diskutera.

Innan shoppblockaden drabbade oss hann jag fråga butiksbiträdet en fråga angående ett klädesplagg och fick den snabba motfrågan:

"-Är det till en pojke eller flicka?"

Morr.

Vad svarar man?

Jag blev totalställd. Och gömde mig igår och gömmer mig en stund ännu bakom shoppblockaden.

Jag är fortfarande i någon form av överlycklig skräckslagen hybris över allt det som inträffar - och bara det att jag kan få den mest legendariska frågan av alla ställd får mig att skratta som ett fån.

Men, i längden kommer det här att vara en utmaning - jag kände det igår.

Pingpong.

Det är en verklig rollercoaster. Medveten om att jag skriver som en glad lärka på uppers, jag är ju innerligt glad, så är också transportsträckan till det svarta så kort, så kort.

Allt innan mötet på onsdag är helt svartvitt. Glädje - what if? - glädje - what if? - glädje - what if worst case scenario?

Trots att förståndet och socialarbetaren säger att allt är i sin ordning, så känns den glädje som bubblar upp fortfarande förbjuden.

Vi testade idag igen, genom att titta på barngrejer i butiken.

Det går inte.

Shoppblockad.

Skräck.

Och den innerliga, otroliga glädjen.

Finaste chefen.

Jag måste säga det än en gång; min chef är underbar.

Jag pratade med henne en första gång redan i fredags, två gånger för att vara exakt. Hon ringde mig också igår - och hennes första fråga var om också jag fortfarande seglar längs himlarna av lycka. Hon gör det.

Hon är så innerligt glad för min och vår skull. Glad så att det känns.

Och, i och med att det inte är helt vardagsmat det här med att medarbetare stiger av tåget på detta sättet, det bästa är att hon säger "det ordnar sig, det är klart att det ordnar sig".

Hon är fantastisk. Hon är fantastisk som chef. Hon är fantastisk som människa.

Våga hoppa.

Vi var, i alldeles normal ordning, och handlade i vårt lokala snabbköp igår.

Jag glömde salladen och var tvungen att gå tillbaka några hyllängder. Då jag kommer ikapp min man, hittar jag honom i gången med mjölkersättning, blöjor och babyoljor. Vi stod och tittade på varandra, på sakerna, på varandra och konstaterade - mer eller mindre i mun på varandra - att det känns som om vi gjorde något förbjudet. Att vi måste gå därifrån före vi blir ertappade i fel kvarter.

Så fortsätter det också här hemma, det känns som om vi utmanar ödet då vi ens tänker på att vi borde tänka på vad vi borde tänka på.

Glädjekarusellen.

Vi ringde några samtal igår på kvällen, till mina svärföräldrar och till våra syskon. Vi fick alla att gå i fullkomlig spinn.

Tårar, skratt och tusentals frågor.

Det som varit genomgående ända sedan jag fick samtalet på onsdagen är min och vår egen fråga; kan det, vårt liv, helt plötsligt vara helt fantastiskt? Det är en sliten klyscha, men ändå; det känns för bra för att kunna vara sant. Det här är något som händer någon annan, det här händer inte oss.

Då karusellen äntligen kom i spinn så snurrar den med oanad hastighet. En kort guidning genom de senaste och kommande dagarna: jag fick samtalet med stort S på onsdag. Vi träffade våra socialarbetare igår - och fick höra mer om barnet med stort B som skall flytta hem till oss - och skall träffa socialarbetarna på nytt på onsdag. Efter onsdagens träff är det möjligt att träffa barnet.

De tusentals frågorna - det har slagit oss nu, efter onsdagen, att det egentligen är väldigt lite vi kommer att kunna berätta. I samtalen vi ringde igår var frågorna och de svar som uteblev små, små utropstecken, men, vi lär väl klara av dem genom att kort konstatera att vi jobbar under tystnadsplikt. Äh, det där låter både snorkigt och träigt, men så är det nu i alla fall. Att vi - med respekt för barnets föräldrar - inte kommer att kunna säga något om orsakerna som ligger bakom barnets ankomst till oss.

Det känns också då jag sitter här, med bloggen uppslagen framför mig. Jag är så van att skriva precis allt, och jag känner en viss tvekan nu. Nej, det här är inte inlägget som avslutas med att jag slutar blogga nu, men, det är helt solklart att jag inte kommer att kunna berätta allt.

Tids nog kommer jag att berätta vem det är som flyttar hem till oss. Jag lovar.

Först vill jag vara helt säker på att barnet verkligen flyttar hem till oss. Att inget får mig och oss att vakna upp nu för att inse att allt det underbara som hänt oss under de senaste dagarna bara varit en lång önskedröm.

De svarta olyckskorparna svävar fortfarande ovan mitt förvirrade huvud. Det är svårt att tro att det här är veckan då en lycka åter steg in i mitt, vårt liv.

Jösses.

Jag är tvungen att nypa mig själv i armen. Gång på gång.

Händer det här? Händer det här oss? Hur kan det här hända oss?

Jag är alldeles överväldigad. Jag är mållös. Jag kan inte tro att det är sant.

Jag får inte riktigt något ur mig nu. Det är så mycket känslor och information. Jag får återkomma senare, förhoppningsvis redan i kväll. Efter att jag ringt mina syskon, efter att vi ringt mina svärföräldrar med beskedet; vi skall få ett barn.

Tänk att jag får ringa det samtalet.

Vi skall få ett barn.

Samtalet.

Det samtalet.

Det samtal jag bara hört talas om, det samtal jag väntat på, det samtal jag inte trodde jag skulle få.

Det samtalet fick jag igår.

Jag är i upplösningstillstånd. Vi är totalt snurriga i huvudet av den lilla information vi har.

Samtalet, det stämmer det jag hittills hört - man går omkring och tror att man är föreberedd, att man kommer att ta det lite piano då telefonen ringer - och verkligheten är en helt annan.

Samtalet rubbade min värld. Det är verkligen en chock - en gladchock och en chockchock.

Oj.

Oj. Ojojojoj.

Oj.

Shit.

Just nu vill jag bara lakoniskt konstatera att hur man än vänder sig så visar man rumpan åt någon. Eller något.

Men, å andra sidan. Näsan pekar samtidigt alltid åt något håll.

Shit, liksom.

På tal om kontroller.

Finaste Tings blogg får mig att komma ihåg att jag aldrig kallades till en återkoll på IVF-kliniken. Det finns något i mig som får mig att undra varför jag inte kallades till ett eftersnack?

Jag kanske anses vara ett så hopplöst fall att det inte lönar sig att diskutera med mig?

Egentligen vet jag inte ens om jag skulle vilja gå tillbaka för ett samtal med min alldeles underbara IVF-doktor, blotta tanken på att gå in på kliniken får mig att rysa.

Det är lustigt (?) det här - hur långt borta hela IVF-karusellen kan kännas.

Februari.

Jag tog time-out på mina funderingar kring faderskapet under helgen. Jag orkade helt enkelt inte tänka mer på det.

Ormbo. Ett ormbo är vad det är.

Februari är här.

Under den här månaden skall jag tillbaka till sjukhuset. För en återkoll. För att se hur saker och ting har utvecklats i mitt underliv. Jag är ju ett levande bevis för att inget utvecklade sig som planerat, nu hoppas jag att allt det oplanerade avvecklat sig.

Vid skampålen ställer jag mig också och konstaterar att jag inte kontaktat vår socialtant ännu - det för att kolla om vi blivit bortglömda eller ej - jag har inte fått det gjort.

Jag är ett mähä.