Alltid redo, aldrig färdig.

Jag skrev att allt var färdigt i mitt senaste inlägg. Det stämmer inte.

Jag inser nu att jag och vi var så redo man kan vara, men färdiga - det blir vi aldrig. Det enda vi kan göra är att göra så gott vi kan.

Han är hemma! Liten herreman på sex månader kom hem med oss igår. Före vi kom hem tillbringade vi ett dygn på stället där han bott ända sedan sin födelse - och allt har varit ett enda rus av känslor de senaste dagarna - och veckorna.

Han är underbar. Han är världens finaste.

Jag kommer att orda tusen och ett ord om liten, jag lovar. Men det är inte dags för det riktigt ännu. För annat pockar på.

Jag inser nu att hela vår utbildning inför vår liten, att den går ut på rätt mycket regler och lag. Det handlar om besvärliga förhållanden och om en evinnerlig kamp mot myndigheter. Det handlar väldigt lite om liten.

För han är, precis som de flesta andra barn i världen, bara ett barn då han anländer i världen. Han bryr sig strunt om vem, vad och varför - han vill bara ha det bra. Och det - det är vår uppgift nu, att se till att han har det bra. Gärna bäst i världen - sett med våra ögon, då. Uppgiften är så stor och allvarlig att jag är lite skräckslagen, lite paralyserad av den just nu.

Det river i mig att se att liten inte riktigt vet var han hamnat, det gör honom lite orolig. Det är en omställning precis lika stor för honom som han är för oss. Han är säkert lika skräckslagen och paralyserad han.

På en lite mindre allvarlig nivå, så har liten råkat få en riktig dunderförkylning och jag märker redan nu att jag oroar mig, han är inte speciellt intresserad av att varken äta eller dricka och jag misstänker att han har ont i öronen. Borde jag ta honom till doktorn? Nu eller senare. Blir det för mycket för litenom också doktor skall kopplas in i dehär, för liten, hysteriska dagarna?

Tänk att jag får grubbla över saker som dessa. Bebisgrejer.

Det här är stort, det är ett mirakel.