Dag tre.

Trots att jag, den här gången, inte varit gravid en sekund för att befinna mig i denna underbara situation, så tror jag att det finns en sak jag delar med mammor som fött sina barn. Hjärnan, gravidhjärnan som den brukar kallas, den har jag definitivt drabbats av.

Jag har svårt att formulera mig, jag har svårt att komma ihåg hur mycket liten har druckit, hur många gånger jag varit uppe med honom under natten och vad vi egentligen höll på med. Men, det här tillståndet är underbart och orsaken är än underbarare.

Det finns mycket som i övrigt skiljer det här föräldraskapet från det biologiska ditot. Det som sysselsätter mig och oss mest just nu är att försöka luska reda på vad alla signaler, ljud och oljud betyder - liten är en väldigt bestämd herreman och hans temperament är inte att ta miste på. Jag har dragit nitlott några gånger då jag tänkt förse honom med föda - ni kan inte ana hur förolämpad han kan bli då jag inte fattar galoppen. Det jag tror kan vara en skillnad i fråga om mitt föräldraskap i förhållande till ett bilogiskt dito, det är att man under tillkomsten av ett biologiskt barn "lär sig tillsammans" - medan den här lille typen har lärt sig tillsammans med någon annan under uppstarten av sitt liv, och nu kan han inte riktigt smälta att jag inte förstår honom bums på momangen. Vilket han inte skall behöva stå ut med speciellt länge hoppas jag.

Startvikten på en sex månader gammal bebis är en helt annan än på de biologiska barnen. Jag kan lugnt konstatera att eventuella Zumbalektioner i mitt fall är helt onödiga. Min rygg känns som om den vore åttio år gammal! Men, det får den gärna göra. Min rygg får gärna åldras ännu det dubbla, det finns inget jag hellre gör än håller liten i famn. Han doftar bebis.

...jo, han doftar också kräks och bajs.

Han är underbar. Idag fick han ett första ljudligt gladfnatt. Behöver jag säga att mitt hjärta känns som om det skulle spricka också under ögonblick som det?