En svårighet till kom jag på;

...det är otroligt svårt att komma ihåg att äta!

Oroen eder icke, den lille får all mat han blott vill ha. Men, jag har lite svårt med att komma ihåg att äta själv.

Det har å sin sida rätt positiva sidoeffekter, efter att liten anlände har jag gått ner 4-5 kilo. Jag brukar sporta med att besvara (glada?) utrop om min viktminskning med att jag "bara gått ner mina graviditetskilon".

En av orsakerna till att jag inte kommer ihåg att äta på riktigt, det är att jag äter resterna av litens mat... Är det äckligt eller ekologiskt?

Nu, för stunden, är det ordning på torpet. Jag äter en getostsallad - och nej, det är inte resterna av litens lunch.

Icke-vetenskaplig vetenskap.

Jag visste att jag kan lita på er! Tack för era kommentarer angående bebis sov på mage! Jag kan konstatera att det gick strålande, liten lever fortfarande!

På tal om att leva fortfarande, det är ett typiskt sätt för mig att ibland skämta, ibland bara uttrycka mig. Jag har insett att flygande humor av denna karaktär inte alltid uppskattas av andra småbarnföräldrar... En av de bästa kommentarerna jag fick höra, då jag i inledningen av mitt moderskap envisades att kolla att liten andas då han sover, det var en kommentar en vän till mig hade fått av sin sambo; vad är det för vits att du är där och pillar på henne, bebisen då, om hon slutat andas så lär hon inte börja på nytt bara för att du sticker ett finger i henne.

Koscher eller nej koscher?

Att sova på mage har vi nu klarat av. Nu borde jag ännu lösa det som tycks vara utmaningar fortfarande; hur fasiken skall man klura ut vilken klädsel som är den ultimata för bebis i vagn? I ytterst varierande väderlekar dessutom? En annan fråga, en vi står inför just nu, det är att veta till vilken viktkategoris blöja vi skall byta härnäst?

Stora frågor som jag tampas med samtidigt som världsfreden borde lösas.

Bloggfnatt.

Oj, postmannen knackade just på dörren. Och jag tänkte sprida goda nyheter!

Jag använder nu och då Nature Babycares produkter- främst deras blöjor för natt och annat behov. Jag råkade köpa ett parti uti vilket hälften av blöjorna saknade en del av snibbarna, och skickade respons på detta till företaget.

På grund av att möjligheten att byta ut paketet i butiken där jag köpte blöjorna inte finns, så skickade företaget ett par paket med Aloe Wipes som kompensation. Hemburna.

Finns det något som gläder en gammal kvinna, så är det god service. Tummen upp för Nature Babycare!

Jag försöker hålla mig borta.

Nu hände det första gången. Tecknen har funnits i luften en tid redan.

Liten somnade på mage.

Det är inte mycket jag vet, men detta vet jag, det riktigt skallar i mitt huvud; låt inte din bebis sova på mage!

Nu har jag för mig att det rådet gäller för riktigt små bebisar, men, när det är okej att låta dem sova på mage - på riktigt - det har jag ingen aning om.

Och, nu, nu tänkte jag fortsätta hålla mig borta från alla dessa forum där tips, råd och besserwiss råda.

Liten sover gott. Det är huvudsaken.

...och jo, jag tittar till honom. Det är trots allt premiär!

Sommartid.

En kort rapport om övergången till sommartid; den påverkade oss noll. Den lille väckarklockan vaknar 0600 - sharp - oavsett tid, tydligen.

Det här är också en sak jag aldrig tidigare tänkt på under debatterna om mot-eller-för-de-olika-EU-tiderna - att små barns rutiner påverkas av dem. Eller, kunde påverkas. Vi är helt oberörda.

Men, så kan liten inte kalendern eller klockan ännu. Det leder också till att alla dagar ser likadana ut - både vardag och veckoslut. Jag, fast veckoslutet kommer med det lilla bonuset att pappa också är hemma.

Annars dras både liten och jag av en snor-förkylning just nu. I mitt fall är den rätt lätt att tampas med, det är ju bara att snyta sig. Säg det åt den där lilla typen på sju månader...

Mitt och vårt förändrade liv.

Jag har fortsatt lägga liten i hans säng då han skall sova. Det fungerar fortfarande fint, nätterna är betydligt lugnare nu, han vaknar två, tre gånger och sover över huvudtaget lugnare. Det gör hans föräldrar också. Min syster, mamma till två barn, var här senaste vecka - och hon undrade om jag kunde komma hem till dem och lära hennes barn att somna i sina egna sängar. Det värmde.

Tänk att jag "kan" något som har med små barn att göra. Mitt barn, dessutom. Förunderligt.

Vi har deltagit i en musikstund som ordnas här i vårt område, en halvtimme i veckan. Liten tycker väldigt mycket om musik och stortrivs i min famn då vi sjunger och dansar. Med anledning av den annalkande påsken sjöng vi senaste vecka glada visor om värpande hönor. Tanken slog mig under hönssången och kacklandet - tänk om någon på jobbet hade sett mig just då... Det är en av de få gångerna jag tänkt på mitt jobb. Steget från karriärkvinna till kacklande höna var tydligen inte så stort....

En sak som fick mig att skratta senast idag, det är det enkla konstaterandet att den salva jag tidigare använt som salva för nygjorda tatueringar, det är nuförtiden en salva som används i rumpan.

Ja, i litens rumpa då. Inte i min.

Mitt nya liv.

Shopping på nätet.

Shit. Det här hade jag inte räknat med, det finns drag av knäpp hemmafru i mig.

Risken är ju överhängande stor att man shoppar iväg alla sina få pengar på nätshopping då man är hemma dagarna i ända - det har ingen berättat för mig.

Jag har under dagarna två lyckats beställa en pyjamas, två seriealbum (stora inbundna grejer), ett par plädar och en kjol. Jag kan än så länge skylla på att det är en födelsedag i antågande, men - hur skall jag sen få slut på det?

Det är ju så lätt.

Hjälp.

Gåta:

Vad är det som låter; has-has-donk-has-has-donk-has-has-donk?

Små försök på bebis.

Ett par nätter var lite tradiga, som bäst vaknade liten två, tre gånger i timmen. Jag skall inte klaga, jag vet att det finns föräldrar som får vaka i månader, men, jag ser förstås ogärna att det blir ett tröttsamt mönster. Tröttsamt främst för liten, han var inte riktigt sitt gladaste jag efter de dåliga nätterna.

Så, jag testade. Jag nattade honom igår kväll så att han somnade i sin egen säng. Nattrutinerna, gröt, tvätt och blöjbyte och flaska, inleds hos oss klockan 20:00 - och vi inledde i normal ordning också igår. Efter våra göromål lade jag honom i sängen och satte mig intill. Efter ett hyssjande och krafs på magen, lite förvåning och sovgråt, somnade liten. Och som han sov! Första passet var tre timmar långt - litet uppehåll för mjölk - och följande pass var fyra timmar långt! Fyra timmar var för mycket för mig, jag vaknade och undrade varför liten inte vaknat... Sen blev jag så uppspelt och glad över det första sovförsöket på bebis att jag hade svårt att somna om. Liten sov ända till klockan halv sju!

Otroligt!

Och, jo, jag är den första att erkänna att jag är en kappvändare utan rang.

En timme, en minut.

Idag firar vi vår första månad tillsammans med liten.

En månad. Tiden tillsammans med liten känns så mycket längre och fortfarande blir jag alldeles överväldigad över det faktum att det bor en liten, underbar filur hos oss!

Så mycket hinner hända på en månad. Jag tycker att liten har vuxit, från att ha varit en bebis då han anlände, till att vara en liten gosse som alldeles bestämt skall hjälpa till med matningen, som sitter med stöd och älskar att stå på egna ben - med lite hjälp av ett par fullvuxna armar.

Fortfarande håller jag på att smälla av då han ler sitt inte längre fullt så tandlösa leende mot mig.

Jag har varit mamma i en månad. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Som jag kommenterade i Storkens blogg, jag har medvetet låtit bli att "läsa på" - i synnerhet på nätet. Utan att vara en total hippie, så bygger jag på med det bondförnuft jag tror jag har. Liten sover då han är trött, den enda dagssömn jag försöker kontrollera, det är den sista före natten. Liten får mat med så jämna mellanrum som sömnerna tillåter och dricker så mycket ersättning som han vill.

En fördel med att vara fostermamma, det är definitivt det faktum att jag inte behöver delta i amningsdebatter, eller ha en åsikt i den frågan över huvudtaget (insert smiley here).

En sak jag reagerade på, jag vet inte var jag såg, hörde eller läste det, det var konstaterandet att bebisar och barn inte borde somna i famnen. Att man inte borde natta barn i famnen.

Det gör jag. Alla dagar. Många gånger om dagen.

Jag vet inte vilken bonde som skulle skriva under det, med tanke på förnuftet jag just påstod att jag tror att jag har, men, jag vill tro att liten inte kan få för mycket famn?

Nya tag.

LilleSkutt har alldeles rätt, det är klart att jag måste ändra och möblera lite på bloggen nu - vi är ju faktiskt tre!

Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det sjunker in, så där på riktigt. Att vi faktiskt är tre.

Jag skall samtidigt passa på att tacka för gratulationerna, de värmer fortfarande! Tack!

Vi har haft ett par vänner på besök i ett par dagar, de åkte för några timmar sedan och efter det har jag och liten tankat lugn och ro och varandra. Det är helt otroligt en hurudan trafik det har varit hos oss efter att liten flyttade hem till oss! Det är förstås otroligt roligt att de flesta vi känner vill komma och ta sig en titt och de är naturligtvis väldigt välkomna - i lagom doser. Så pass bra känner jag liten vid det här laget, att jag märker att han blir trött då karusellen snurrar för fort och att han saknar friden som råder då vi är på tumanhand. Då vi har gäster i huset blir liten lite otålig och nöjer sig inte med det som till vardags är hur fint som helst - och, nu då vi är ensamma igen, så är han sitt vanliga, tydliga, glada jag.

Han är väldigt tydlig, tycker jag i alla fall. Han anmäler tydligt då något borde hända - lite beroende på var i dagens rutiner vi befinner oss, så är det antingen mat, blöjbyte eller sömn som gäller.

Nätterna är egentligen ganska lätta de också - han vaknar tre-fyra gånger per natt - det händer att det är fler gånger - och ett par gånger önskar han mjölk och de övriga gångerna räcker det med en tur via min famn. Oftast sover vi båda efter sisådär tio minuter.

I övrigt tycker jag att allt händer med en otrolig fart just nu - vi har hunnit med vårt första rådgivningsbesök, liten vänder sig från mage till rygg till mage och liten har hunnit bygga två tänder!

Jag hinner inte med så mycket annat än med att vara litens mamma - och det är precis så jag vill ha det! Något kraftigt slag har jag tydligen fått mot huvudet, jag inreder nämligen för påsk. Det har jag aldrig gjort tidigare...

Frågor och svar.

Jag fick några frågor i en av kommentarerna till mitt förra inlägg:

Vad gäller egentligen? Vet ni att ni kommer att få behålla liten och att han får växa upp hos er? Kommer ni att adoptera honom? Kan du inte förklara? Jag visste inte att det alternativet fanns.

Vi vet inte att, eller mer korrekt om, vi får behålla liten, inga garantier finns. Det är klart, mer än solklart, att vi hoppas att liten skall få växa och bo hos oss i all evinnerlig tid. Om det blir så eller ej, det vet ingen. Framtiden får utvisa. Lika klart är det att vi mer än gärna skulle adoptera honom, men det är för tidigt att prata om adoption i det här skedet.

Det är två frågor som ställs var gång vi stöter på nya människor som prisar vår vinst - det är följande:

- Men, hur skall du klara av det om hans föräldrar vill ha honom tillbaka?

och:

- Vad har han för bakgrund?

Den första frågan är nyckelfrågan. Jag försöker svara på den både enligt känsla och enligt teori. I teorin så är det ganska svårt för föräldrarna att få sitt barn tillbaka. I frågan om ett omhändertaget och placerat barn, så pratar vi om en rättsprocess och en del praktisk psykologi (hur länge har barnet varit placerat? Har barnet ett förhållande till de biologiska föräldrarna? Är det riktig ordning och reda på föräldrarna?).

Det är "rätt få" barn som returneras till de biologiska föräldrarna. Det är, otroligt nog, oftare så att fosterföräldrar meddelar att de vill riva upp beslutet om att fungera som fosterföräldrar - av outgrundligt många orsaker.

Känslomässigt så kan jag inte gå och vara rädd för att liten skall tas i från oss. Det tror jag inte att jag gör heller. Det med tanke på liten - han har all rätt i världen att växa upp i en familj som ger mer än hundra procent. Vi vet det vi vet idag och om morgondagen kan ingen säga något.

Gällande litens bakgrund har jag och vi gjort det "lätt" för oss. Jag besvarar frågan genom ett enkelt konstaterande; om liten kan jag berätta precis allt. Men, om allt det som fanns före och omkring honom - om det säger jag inget. Det med respekt både för liten och för hans bakgrund.

Fler förklaringar? Då får frågeställaren - eller någon annan, om någon annan har en fråga eller två - precisera!

Mitt heta underliv.

Igår var det dags för återkoll efter alla de eländiga turerna under och efter våra IVF-behandlingar.

Jag åkte iväg till sjukhuset, mest stressad över att vara tvungen att lämna liten hemma med lite överfrenetiska svärföräldrar (mina, inte hans). Det var långa, långsamma bilköer och väl framme vid sjukhuset var det svårt att hitta parkeringsplats. Men, jag hittade en plats (den sista! Turen har verkligen vänt?) och hann i tid till min mottagning.

Ja, jag hann. Läkaren, den tokiga italienaren (mycket proffsig!), var sen. Som vanligt. Det var i och för sig inte ett problem, men med ett hjärta hemma hos liten, kändes varje minut dubbel.

Nåväl. Efter en halvtimmes väntan var det min tur. Vanan trogen inleder vi inte genom handslag, utan genom att jag klär av mig alla byxor.

På vägen mot gynstolen bytte vi några ord, allt är okej och jag mår bra (jag tror inte att jag ljög?) och jag sadlade eländet till gynstol. Italienska underbare tokstolen står med gynstaven i högsta hugg och - i samma sekund som han för in staven (ja, alltså precis i samma sekund, me överdriver not) så går (nej, inte så) brandlarmet!

Tala om tajming, jag höll på att klämma ut staven av skratt.

Nåväl, jag vet inte om brandlarmet hör till inredningen i de södra delarna av Europa, men doktorn fortsatte buffa omkring och tyckte att vi kan fly senare. Så pass mycket senare att det rusade in en rökdykare som satte punkt för vår lilla efterforskning i mitt - uppenbarligen - heta underliv.

Om det brann på riktigt?

Det vet jag inte, jag gladde mig över det goda resultatet. Den växtliknande cysta som blev kvar efter den andra IVF-graviditeten, den har gått tillbaka en hel del. Från fem centimeter i diameter till två. Mycket bra.

Ja, och det är klart att det heta underlivet också gläder.

Liten bebis och vi, två veckor tillsammans.

Strålande sol, snö som smälter och en långpromenad med liten i vagn.

Lycka.

Tänk att jag får uppleva det här!

Också spyor som flyger, gråt innan sömnen kommer, ilska då klädbytet drar ut på tiden. Samtidigt glädjen över att rygg-mage-rygg börjar gå som smort, det bredaste leendet som ler upp mot mig ur bebissäng.

Tänk att jag får uppleva det här!

Underbara unge!

Thriller.

Idag var jag och liten ute på tur tillsammans, på tumanhand! Denna rysare hade en lycklig inledning, bra story och ett fantastiskt slut (han ligger och sover dagssömn fortfarande)!

Liten har fått en välkomstgåva av grannskapet - grannen ovanför ville komma ihåg oss med en liten gåva och hade frågat om någon ville delta i gåvan - och över tjugo familjer är med på litens välkomspresent! Jag blir alldeles varm inombords av det varma välkomnandet, det känns fint att också helt okända personer vill vara glada tillsammans med oss! Samtidigt, någonstans känns det fortfarande, att det är det här man är utesluten från om man inte får barn.

Två läger. Fortfarande. Det finns något i mig som inte vill, som inte tänker, släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös.

I två läger.

Det är lite knepigt det här. Att segla mellan mina två läger. Att resa sträckan ofrivilligt barnlös - mamma, med den hastighet jag gjort det, är verkligen en berg- och dalbana.

Å ena sidan är jag fortfarande den jag hela tiden varit, den som inte fick barn. Som hade och har envisa åsikter om hur de som har barn gör eller inte gör. Å andra sidan - jag har ju fått en liten pojke till låns nu. Och här, på den här sidan, trillar jag i så många fällor jag egentligen inte vill falla.

Ett par exempel; vi tog oss en tur till lilla staden intill igår, mest för att komma ut och för att göra något åt litens urusla leksakssortiment. Herre du milde. Nu är jag den, helt plötsligt, som tycker att utomhus erbjuder så många faror. Det är snömodd upp till knäna och vagnen girar och gud, andas han och måste dehär affärerna verkligen vara så svåra att komma in i? Samtidigt uppstod också riktig fara - då vi var på väg in i ett köpcenterhelvete utan like så visade sig att glastaket regnade ner i ett elakt splitter. Vi undkom utan katastrof.

Farföräldrarna har varit på besök i ett par dagar (!) - så länge har de aldrig stannat tidigare. Jag lyckade med mitt försök att "dela med mig" - lät dem mata liten, hålla liten, gosa med liten - trots att det egentligen är lite väl mycket för honom så här pass tidigt i hans vistelse hos oss. Men, allt detta gos, mys och annat kul gick väldigt fint - han charmar byxorna av vem som helst och är faktiskt väldigt, väldigt snäll.

Men, alla proppar gick då jag vid ett tillfälle försökte klä på liten nattkläder efter ett bad, blödbyte och nagelklippning - vid det tillfället var liten redan lite upprörd - då samtliga farföräldrar står och både kommenterar min framgång samt peppar liten med allmänt stoj, som gjorde liten skvatt galen. Alldeles tokarg blev jag då svärmor tyckte att det bara skulle vara roligt och bra om liten skrek och grät lite - vilket är rätt lätt att frammana om han ligger för länge på mage - och visst började liten skrika. Här vill jag gärna sätta upp en tumme för min man, det var han som ingrep och undrade vilken vitsen med att bråka med liten egentligen är.

Nåväl, allt som allt var besöket hur lyckat och fint som helst, men, jag tycker att det är konstigt att jag reagerar så traditionellt på hur generation +1 tycker att saker skall skötas.

Ja, jag skulle väl vilja vara hur okonventionell och liberal som helst, men är det kanske inte? Eller, så är det bara modersinstinkten som vaknar och reser sig och försvarar det som försvaras skall?

Älsklingsbebis. Han har lärt sig att vända sig från rygg till mage och tillbaka. Finaste.