Att strö aska över mig själv.

Det är lika bra att konstatera det, skriva det med VERSALER:

DET FINNS STUNDER DÅ JAG TYCKER RIKTIGT, RIKTIGT SYND OM MIG SJÄLV.

Så, nu är det konstaterat. Eventuellt kan det hjälpa mig lite på traven, det kanske kan snabba på en "förfriskning" (haha...).

Jag tycker egentligen aldrig synd om mig själv, jag är inte den typen. Det är därför jag tror limmet under tassarna känns extra svårt - för det här är inte något jag "fixar". Det här är inte något jag kan omorganisera eller förbättra. Det här är inget som ordnar sig med tiden.

Det är det som är tungt. Det är det som gör att jag hela tiden druttar tillbaka i någon svart, kladdig omfamning.

Så, jag upprepar det en gång till; jag tycker synd om mig själv. Jag tycker att livet är mest orättvist mot just mig just nu.

Stackars, stackars mig.

Jag har själv klagat på min klagovisa och ser fram emot det som kommer att vara ett slut på den här långsången. Men, det händer inget annat i mitt liv, så den fortsätter i några verser till...

Också den här veckan består av ett otal antal provtagningar, det är både Hcg:t och "säkerhetsvärden" på lever och njurar som tas varannan dag. Torsdagen är sjukhusdag, "som vanligt" - och då är det rouletten operation / inte operation som spelas.

Jag gläds fortfarande, tro det eller ej, över att jag inte opererats - än så länge. Samtidigt, en operation (om den hade varit lätt att genomföra) hade inneburit att jag varit lite närmare ett faktiskt slut på den här skitfarsen.

Just nu är målet, det enda jag fokuserar på, operation eller inte, att få ner det där otroligt envisa Hcg:t till n.o.l.l. Först då kommer jag, min kropp, min tankevärld och vårt äktenskap igång med att bearbeta alla de känslor som bara måste bearbetas. För att jag och allt det ovan nämnda skall komma igång med att sätta punkt för det här kapitlet i mitt och våra liv.

Trots alla tårar spillda, all ångest här och annanstans, så har jag inte kunnat ta tag i det ännu, att jag aldrig, aldrig under denna himmel, i denna kropp, kommer att bära och föda ett barn.

Jag tror att det är på kommande. Jag hoppas att det är på kommande. Jag hoppas att jag får det här ur mig på ett eller annat eller många sätt.

Det skulle kännas konstigt, litet (?) om inget utbrott skulle komma efter allt detta.

Så, ett snabbt klipp till det helt fysiska, känsliga kan avsluta här och nu; det känns som om min kropp självdör på insidan. Det känns inte bra att "allt" sedan början av oktober finns kvar i min kropp, en mens, en avbruten graviditet och alla cellgifter - jag vill att det skall bort, ut ur mig.

Jag känner mig smutsig på insidan.

Jag fasar för avlägsningen, men, jag blir inte "ren" före allt det här är ur min kropp.

Så en glättig nyhet; i och med att cellgifterna raserar min naturliga motståndskraft mot normala små baciller, drar jag på mig allt som rör på sig hos normala människor just nu. Glädjen eder just nu över + en förkylning och + en ögoninflammation.

...jag som inte ens går ut för att träffa människor just nu...

Så, gladpricken har talat (nåväl, försökt uttrycka sig i skrift) - ugh.