Provvecka.

...men, inte som i skolan då.

Inledde morgonen och veckan med ett blodprov på den lokala hälsostationen. Idag var det Hcg:t som skulle mätas, det skall jämföras med provet senaste vecka som låg på över 70.000 enheter. Beskedet på den lokala hälsostationen var och är att de inte meddelar mig resultatet, de meddelar sjukhuset i och med att det är sjukhuset som bett om det.

Det passar mig, jag orkade inte bråka om det, jag och mitt öde ligger ändå i händerna på sjukhuset.

Jag måste bara konstatera det för mitt eget väl; jag kan inte låta bli att förundras över att jag är en före detta nålhysterika. Att ta ett blodprov på mig tidigare har handlat om att jag måste ligga ner, med fortsatt överhängande risk för avsvimning, med vener som gömmer sig och paniksinar.
På sjukhuset senaste vecka ville sköterskan testa min vänstra arm, detta på grund av den högra armen nuförtiden ser ut som en missbrukararm - förlåt liknelsen. Jag berättade åt sköterskan att den vänstra armen är ett sämre alternativ, att mina ådror ligger längre in i den armen. Hon ville ändå försöka, och under tiden jag pratade om fortsatt vård med barnmorskan (varför är det barnmorskor jag behandlas av?!?) trixade blodprovssköterskan omkring på vänster sida med några nya hål. Inget blod där inte, så, på mitt förslag tappade vi mig på blod ur den högra armen...

Så, nu är jag expert på blodprov och injektioner, till och med på att ge mig själv injektioner. Det lär jag, förhoppningsvis, ha mindre nytta av i framtiden. Om jag nu inte odlar diabetes eller något annat muntert.

Något har jag lärt mig under det här pågående skitåret, fortsatt utnämnt till det asigaste året i mitt långa liv. Jag ser fram emot ett muntert bokslut i slutet av december...

De ringde just från sjukhuset, jag blev lite stirrig då jag hörde sköterskan presentera sig, default-läge nuförtiden är att något är åt helvete. Men, det visade sig att sköterskan blott ville meddela att de tyvärr inte fått resultatet på mitt Hcg-värde ännu, att det kommer i morgon och hon ringer och meddelar mig det genast hon får det. Tala om fin service, att hon dessutom rätt ingående förhörde mig om hur jag mår, både i kropp och tanke, känns bra.

Jag känner mig, alla varierande bud till trots, väl omhändertagen av mitt sjukhus.

Prov nummer två på onsdag, då är det levervärden och sånt som skall kollas, det är inte bara foster som tar skada av cellgifterna.

Veckans höjdpunkt infaller på torsdag, då är det dags för VUL. Om jag trodde på en tomte eller gud, så löd min enda önskan som följer; låt det ha gått tillbaka, låt Hcg-värdet vara lägre. Medveten om att jag låter girig; men om det är möjligt, låt mig slippa operation. Det är tre önskemål man brukar få, detta var mina.

Jag kunde utnyttja min sjukskrivning för mina studier, men jag får inte något gjort.