Innanför sjukhusets portar

Jag fick tårar i ögonen då jag körde in genom sjukhusets portar. Är osäker på vad det beror på, kanske på att allt känns otroligt långdraget? Jag har svårt att förstå att det här faktiskt bara är ett fyra veckor långt elände.

I alla fall, resultatet dag var relativt gott, följande finns att rapportera:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393

The it-thing som fortfarande hänger kvar i livmodern har bestämt sig för att möta sitt öde i en storlek av tre centimeter. Ingen förändring har skett i storleken på en vecka.

Inga cellgifter idag. Tack vare de redan givna doserna så önskar läkarna att hcg:t skall fortsätta sjunka tack vare de redan givna sprutorna. Minimikravet på hcg:t är att det skall åtminstone halveras vecka för vecka - fortsatt provtagning en gång i veckan. Stannar nedgången av, då sätts cellgifterna in igen.

The it-thing kan komma ut med den blödning som komma skall. Om inte, då aktualiseras operationen på nytt. Just nu går jag fri från den, operationen.

Ett litet, litet aber lyckades vi i alla fall klämma in - ett fortsatt rörelseförbud (jag får ligga ner, sitta, stå och gå i långsamt tempo) och ett stopp för resan till Lappland. Lappland fick ett nej på grund av två orsaker; det är för långa avstånd till sjukhusen och vid en eventuell krock med en tömningsblödning så är det av viss relevans att jag befinner mig så nära mitt sjukhus som möjligt. För, som doktorn som undersökte mig sade, den kommer att både fysiskt och psykiskt att vara svår.

Kul. Roligt med någor att se fram emot.

Nu skall jag inte hänga läpp. Det gick ju bra idag.

Tre nya laboriatorieprov inprickade, ett i veckan, följande VUL först i januari.