Ja, så var det kroppen då...

Kroppen, den blev helt orapporterad i det förra inlägget. Uppfriskad av årets sista blodprov, en kort uppdatering (ja, jag utgår från att ni är ytterst intresserade...):

18.12 kom blödningen igång. Som jag skrev före jul så kändes det som om det var självaste hin håle som försökte gröpa sig ur min kropp. Den värsta smärtan satt i ett par dagar, den hade verkligen sina helvetiska stunder. Ännu under helgen före jul oroade jag mig lite för att smärtan gjorde comebacks med jämna mellanrum. Det gick om, själva julfirandet gick smärtfritt.

Blödningen är inte, har inte varit, så kraftig som jag hade trott och till och med önskat mig. Blödningen var ungefär lika långvarig som en normal mens (som jag kommer ihåg den, jag har inte haft mens på tusen år och en natt) - och efter de första två, tre dagarna lika knapp eller riklig som den brukar.

Det som gnager lite på mellandagslugnet - varen icke oroliga, dagarna tillbringas på jobb - är att blödningen kändes så pass knapp att jag är lite orolig för att allt inte skall ha kommit ut. Med risk för att vara äckeldetaljerad, så har det bevisligen funnits något på dryga tre, fyra centimeter som borde exkluderas ur mitt underliv. Jag har, tyvärr, inte sett tillstymmelse till något sådant.

I all dess korthet; om the it-thing inte kommit / kommer ut av sig själv, så måste farbror eller tant doktor leka den hjälpande handen.

Jag skall alldeles strax avsluta byxrapporteringen, jag gör det genom att konstatera att det hela nu övergått till bruna flytningar, och de har envisats med att drälla omkring i snart en vecka nu. Jag skall unna mig lyxen och klaga; flytningarna är otroligt enerverande, de kommer stötvis. Just som jag firat det jag trodde var en avslutning med att inte baxa in trosskydd i mameluckerna, ja, då är det comeback igen.

Så, slutklagat.

Jag var på årets sista blodprov idag. I morgon skall jag ringa akuten - god jul och gott nytt år - därav akutsamtal, och se om tågordningen fortfarande är den korrekta. Nästa vecka är det dags för årets första blodprov och årets första sjukhusbesök. Det känns så tryggt och fint att leva detta inrutade lilla liv.

Så, den julfeta kroppen hälsar, det var rapporten för denna gång.