Händer det att det förekommer dagar då ni riktigt på allvar ångrar ert barn eller era barn? Sådär så att ni på riktigt anser att det vore bättre om barnet/barnen inte fanns.
Nej, ingen orsak till panik. Det är inte en tanke som genomfarit min hjärna.
Men, jag blir mörkrädd då jag smygläser "de andras" bloggar. På allvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Aldrig! Inte en chans! Inte en sekund!
Men jag kan tycka att det är skitjobbigt och vilja ha en avstängningsknapp pa trearingen ibland. Men angra?!? ALDRIG! De är det bästa som nagonsin hänt och nagonsin kommer hända!
Nog har det krisat ordentligt under dom här snart 22 åren jag varit förälder, men aldrig nånsin har jag ångrat eller ens tänkt tanken. Huh, det är sorgligt, att det existerar. Verkligen.
Jag vet vilken blogg du menar och visst kliar det i fingrarna. Hon är helt otrolig, den primadonnan.
Förhoppningsvis är det bara en fasad (varför???) men ändå. För jävligt helt enkelt.
Nej - har bara vart mamma en månad, men nej. Jag tror inte den nånsin kommer att komma en sån känsla. Att det är jobbigt och enerverande ibland - givetvis. Att man önskar sig bort en stund - givetvis. Men önska bort min Mark? ALDRIG! Kanske är det olika beroende på vad man har för bakgrund till barnet?!
Kram /Å
Vilken primadonna? Jag blir ju förstås nyfiken :-)
Svaret är självklart
ALDRIGNÅGONSINIJÄVLAHELVETE
Näe. Aldrig. Tror aldrig att jag kommer att känna så. Möjligtvis att jag kan önska att jag är / kunde / borde vara en bättre mamma ibland, men att vara mamma kan jag ju inte vara utan min prins...
Nej, inte en chans.
När jag kom hem från bb så trodde jag av någon anledning att min bebis inte fick i sig mat. Den oron släppte när vi varit på bvc. Någon vecka senare trodde jag att han var väldigt sjuk (jag hade googlat diagnosen och den visade sig trots min övertygan vara felaktig, han var frisk som en nötkärna) och då, mitt i natten tänkte jag att det hade varit bättre om jag aldrig fick några barn. Mina känslor för sonen var så överjordiskt starka att jag inte förstod hur jag skulle orka leva med den oron det innebär att ha barn.
Jag ångrade faktiskt att jag hade fått barn, för det är en svindlande känsla att inse att någon har blivit så viktig för en att man inte kan tänka sig ett liv utan honom.
Nu har det gått några månader och jag kämpar med att njuta av honom istället för att oroa mig. Det lyckas ganska ofta.
mvh Mia
Skicka en kommentar