Fortsatta funderingar.

Ännu en fortsättning på gårdagens inlägg (Maja! Jag vill ju inte att hon skall få massa besökare på sin tycka-illa-om-sitt-barn-blogg - så vi får lösa det här med tillkännagivandet av hennes skriverier på annat sätt, ja?) - så får jag det bara inte att gå ihop.

Precis som ni skriver, trots att jag bara varit mamma i några korta stunder, så finns det ögonblick då jag önskat att liten inte skulle vara klarvaken mitt i natten, då jag själv har burit tonvis av sömngrus i mina ögon. Jag har haft ett fullt sjå att hitta följande pryl, lek eller annan underhållning som fått honom att avbryta de stunder av ingenting duger som han också har. Men, aldrigaldrig, att jag skulle tänka tanken, att det skulle vara bättre om - ja, fy, det känns obehagligt att ens skriva - han inte fanns just hos oss. Aldrig.

Det denhär primadonnan - träffande beskrivning Ting! - skriver (och det är alltså inte denna ena gång, det händer ofta) utstrålar oerhört avoga känslor gentemot barnet. Jag tycker - och jag läser säkert in både det ena och det andra i hennes texter - att det riktigt strålar om det, hur illa hon tycker om sitt barn. Och det är ju det, det är det jag inte får att gå ihop, hur hon kan tycka så illa om sitt barn.

Det har inte hänt mig, än i alla fall, att jag skulle känt att jag skulle tycka illa om liten. Det är klart att jag blir frustrerad, men, jag upplever att det mest är känslor inom mig, känslor som inte riktas mot liten.

Han är ju liten. Hans sätt att kommunicera med mig är, än så länge, ordlöst. Så, han skrattar då han är glad, gnäller då något är tokigt och gråter om det är uppåt väggarna. Och, det är väl så det skall vara?

En sak jag inte kan få ur mitt huvud, det är att ett barn måste ju känna det på sig - att det inte är omtyckt? Nu tror jag inte (eller?) att den här mamma i fråga, avskyr sitt barn 24/7, men det är, enligt mig, ofta hon skriver om sitt barn i svarta ordalag. Det måste ju sätta sina spår. Åtminstone vet jag, och andra som läser den ifrågavarande bloggen, att barnets mamma skriver så elakt om barnet. Nu har jag inte stött på dem på länge, men tror nog att tanken skulle fara genom mitt huvud vid en eventuell träff. Då barnet blir äldre då? Skall mamman berätta att hon bloggade om barnet då detta var litet? Vad händer om barnet vill läsa blogganteckningarna?

Under sker ju, det kan ju hända att mamman i fråga blir väldigt förtjust i sitt barn någon dag - och vips så förändras bloggen till något helt annat än den är idag?

I väntan på det.

Ja, om någon nu fick det för sig: nej, jag är inte felfri. Jag felar.