Låt fan ta dig.

Det hände sig den dagen då jag var in till stan för att hämta min älskade syster.

Telefonen ringer. Det är min far.

Far ringer i det ärende jag alltid fasar. Det har hänt någondera farföräldern något. Det här var det samtalet.

Men, sättet på vilket min far framför ärendet om sin egen far är inte helt klockrent. Inte om man frågar mig i alla fall.

Ungefär såhär lät den redogörelse jag fick av min far; "Ja, farfar har hamnat på sjukhus. Jag vet inte vilket. Jag har bara andrahandsinformation, jag fick samtalet av farmors systers dotter. Farfar har fallit och slagit sig, för fyra, fem dagar sedan och är väldigt illa däran. Farfar hade legat ensam länge, innan hemhjälpen hittade honom. Jag vet inte var han ligger, det förblev oklart för mig. Ja, det skulle vara hyggligt om du kunde ringa runt till sjukhusen och då du hittat farfar, kunde du inte köra iväg och kolla hur det är med honom? Ja, och ring mig och berätta hur det är med honom."

Där sitter jag, som gladast innan jag svarat i telefon, i bilen tillsammans med min syster. Och platt som en pannkaka faller jag. Inte farfar, inte nu. Just då vi planerat att åka till farfar, med liten, för att sammanlänka generationerna.

Först hemma kommer ilskan. Satans mähä till karl, min far. Jag har skrivit det tidigare och skriver det också nu; det är tammetusan min fars far det gäller. Jag är inte något av en springflicka som skall fixa och dona på så sätt att min far sedan kan glida in och med äckelsentimental darr på rösten säga; Far, hur är det med dig.

Orsaken till att ilskan är etter värre än vad den tidigare hade varit, är den att jag faktiskt försökt lägga manken till i förhållande till min far. Det är ju ändå en tillstymmelse till litens morfar jag försökt upprätthålla ett förhållande till. Fan också. Samma besvikelse, gång efter gång. Och jag bannar mig själv, för att jag alltid tror och hoppas att min far också skulle jobba lite för att hålla igång det här onödiga eländet till relation vi ändå borde ha.

Väl hemma satt jag igång detektivarbetet för att finna min farfar. Jag ringde runt till de sjukhus som kunde komma ifråga, och hittade farfar på sjukhus nummer tre. Det visade sig att farfar inte fallit, han hade svimmat, till all lycka råkade hemhjälpen vara på besök just då det inträffade. Enligt den syster jag pratade med, var farfar fortfarande svag, men på bättringsvägen.

Min systers besök blev lite avsnoppat, i söndags åkte jag och resten av lilla familjen till staden där farfar ligger inlagd.

Käraste, finaste farfar. Så mycket äldre och mindre han kan se ut i en sjukhussäng. Käraste, finaste farfar, han blev så glad då han vaknade och såg oss att han började applådera. Käraste, finaste farfar, förkylning och trötthet i hjärnan har lett till att han lever i två parallella världar. Å ena sidan är han precis så pigg och klartänkt som en man på snart nittio år kan vara, å andra sidan ser han, och pratar om, personer jag inte känner till.

Så, vi fick sammankoppla generationerna, farfar fick träffa liten och liten fick träffa farfar. Bägge skalliga light, med stora öron och som farfar sade, bägge med blöja i byxan. Det var fina dagar, fina stunder och jag är så glad att jag och vi, min familj, gör det här.

Nu är vi hemma igen, 50 mil senare, ett par hotellnätter trötta och en nött liten som njuter av att vara hemma igen.

Och mitt raseri bubblar. För, trots att jag älskar min farfar, trots att vi ändå skulle åkt och hälsat på honom, så kan jag inte annat än vara rasande på min far.

Det är min fars far det gäller. Jag blir så innerligt arg på att min far har mage att bara ringa upp mig - utan någon som helst riktig information om min farfar - för att lassa över allt ansvar på mig. För att jag skall ta reda på, reda ut och fixa. För att sedan ringa upp min far, så att han skall få sig allt, väl förberett och serverat på en silverbricka. Förlåt mig alla mina svordomar och andra synder, men min far kunde väl - för i helvete - själv ringa runt till sjukhusen, höra sig för och sedan ringa upp mig? Det skulle ha varit ett betydligt mindre uppjagande samtal, sett med mina ögon.

Men nej. Där sitter det där mähät och gör det han alltid har gjort. Lassar över allt på mig. I väntan på arvet är det tydligen inte arvtagaren som skall göra sig värd pengarna. Jävla mähä.

Fan kan likväl ta mig. Jag är en ond människa, på mitt eget lilla sätt. Här sitter jag med horn i pannan och njuter av att jag inte förlöst min far ännu. Min lilla hämnd är den att jag inte ringt min far än. Han vet inte var hans far finns. Han vet inte hur hans far mår. Men, det vet jag. För jag bar en del av mitt ansvar.

Det är inte lätt att vara människa.