Lugn och ro.

Oj, det är alldeles tyst i huset. Liten sover och jag hittar inte en enda undangömd gäst någonstans alls, hur än jag letar. Det är obeskrivligt skönt!

Det är inte det att gästerna på något sätt skulle vara besvärliga eller krävande, det är bara det att de är så många. Jag vet att det är upp till mig och oss att säga nej, men då det är släkt och vänner från båda sidor som vill titta in, så blir det så lätt överbokat. Orsaken till att det blir mycket långa besök, med övernattningar och hela faderullan (läs; kosthållning och tillhörande sysslor) är att alla våra släktingar bor långt borta och det gör en del av våra riktigt goda vänner också.

Så, det är roligt med besök. Men, tungt.

Nu hoppas både jag och min man att de uppsättningar gäster som är i anländande denna vecka - ikväll och på onsdag - att de skall avboka. Jag håller tummarna.

För, jag behöver ensamtid. Eller tid ensam med liten. Vi behöver ensamtid som familj. Annars går vi lite ur gängorna.

En sak som är oerhört fin med liten i familjen - ja, sakerna är förstås otroligt många - är att jag alltid kan göra det som är bäst för liten just då. Liten skall få mat med viss regelbundenhet, liten skall ut och gå åtminstone en gång om dagen och gällande litens sovtider är jag, överraskande nog, rätt petig. Alla dessa hållpunkter, som jag helt kallt beskyller liten för, gör att jag och vi alltid kan stiga upp och gå då det blir för mycket.

Jag njuter av det här.

Jag trivs med att det är liten som dirigerar, man kan lugnt påstå att liten är min chef och jag är i hans tjänst.

Jag funderade på det här igår, i min bekantskapskrets finns flera kvinnor som upplever det som stressande att kliva åt sidan från jobbet och karriären, som inte trivs med att det finns någon som är hundraprocentigt beroende av dem. Jag känner, med handen på hjärtat, inget av detta. I mina ytterst icke-analytiska funderingar landade jag på att det dels beror på att jag och vi längtat efter liten så länge samt dels på det att jag varit chef på jobbet så länge att det känns skönt att "vara i tjänst, underordnad chef" här hemma. Så, absolut ingen längtan tillbaka till jobbet går att skönja i våra kvarter.

Nu skall jag pilla lite med det uteblivna barnbidraget...