Resterna, det som finns kvar.

Ja, det är alltså frågan om ett tidigt missfall. I livmodern syntes absolut ingenting. Jag såg det direkt då UL-staven fördes in, vid orden "det här är då livmodern" visste jag att det var kört - dött lopp så att säga. Den chocken, den var tyvärr större för min man. Han ville inte tro att det var sant, han frågade vår IVF-doktor om det fanns någon möjlighet att diagnosen "intet" var fel.

Nej, inte en chans i världen.

Också IVF-doktorn verkade nedstämd under besöket, förståeligt. Att sitta och skratta och säga att det inte kan bli värre, det hade nog inte suttit speciellt bra. Men, fortfarande, att det ens varit ett plus - det skall anses vara en positiv sak.

Det tyckte jag själv också. FÖRE besöket hos IVF-doktorn. Nu EFTER, jag vet inte riktigt vad jag skall tycka?

Pragmatikern i mig tycker att det att testet var positivt, det var ett tecken på att delar åtminstone kan lyckas. Men, nu med besvikelsens beska kalk i mun, just nu skulle åtminstone semestern varit lättare, mindre stressfylld, utan det falska skitplusset.

Dagarna efter ultraljudet har varit hemska och väldigt konstiga. Den första natten låg jag vaken och visste att jag aldrig kommer att bli mamma. Inte på det sätt jag primärt vågat hoppas på. En kall, metallisk, knivskarp medvetenhet om just detta. Den fyller mig, totalt, den vetskapen, den skräcken.

Vetskapen - den jag inte, om jag tänker med huvudet, kan ha någon aning om - har lett till att den synliga jag tar det här mycket lättare än jag egentligen gör. Osynliga jag, tankeversionen av mig, tar det här mycket hårt. Hårdare än tidigare.

Jag kan inte läsa de textmeddelanden på min telefon som kom som svar på mitt korta meddelande om att allt skitit sig. Jag kan inte läsa kommentarerna på mitt förra inlägg utan att börja gråta. Låtar på radio får ögonen på mig att tåras. En lång, varm blick av min man kräver kraftansträngningar för att jag inte skall upplösas.

Å andra sidan, med metallsmak i mun; det - vad det än är - är på väg ut ur mig. Det gör, fysiskt, helvetiskt ont och resultatet ser för vidrigt ut. Stora, fasta, delar kommer ur mig. Det är oerhört äckligt och, samtidigt en lättnad. Lite av ett "rinn ut, rinn ut då sabla skitmisslyckande". I all min ilska, en känsla av att just så här äckligt och vidrigt skall det vara.

En del av mig vill rena min kropp. Den delen av mig vill "städa templet" - övergå till ett skenheligt liv med gröna växter som drivkraft och bränsle. Samma version av mig tycker att akupunktur, rent leverne och sunda vanor kanske kan hjälpa till?

Hah. Den andra versionen av mig, den vill supa skallen av mig, är ej heller främmande för ett ytterst osunt liv som en skön bestraffning för att det kommer att gå åt helvete i alla fall. Ett bittert "skit i det då".

Jag vet inte vilken av bilderna som leder just nu. Jag är blott ytterst medveten om att det är väldigt lite jag kan göra för att något skall ens lite mer som jag önskar.

Jävla skitliv. Jävla skit. Jävlar.