Hur rubriksätter jag?

Jag har ingen aning om hur jag skall rubriksätta, det är tusen och små och ännu mindre tankar som åker korståg i mitt huvud.

Tack för alla optimistiska och fina kommentarer i mitt förra inlägg - jag hoppas verkligen att det är ni som har rätt och jag som har mindre rätt! Det är en osalig tur att "det här" inte är fråga om ett spel på lotto eller en frågesport av typen flest rätt vinner - jag har ingen aning om i vilken korg mina ägg ligger. Hah! För en gångs skull en mening uti vilken den gamla dängan faktiskt sitter! Jag hoppas förstås att hyresgästerna verkligen inte har gått i regression och återgått till stadiet som ägg...

Testdag 1 i morgon - testdag 2 på torsdag. Jag tror att jag kommer att satsa på att få allt avklarat först på dag två. Testdag 1 ter sig tämligen onödig just nu, jag tror att jag, som den gamla räv jag är, kan hålla mig. Satsa inga pengar dock - jag är rätt odisciplinerad också då ingen ser mig.

En snabbkoll på kroppen (en så gammal räv är jag inte, att jag inte skulle kroppsvisitera mig själv...) meddelar följande: svaga antydningar till illamående oberoende av klockan (inbillning skulle jag tro). Trötthet (jag inleder semestern så småningom och ser verkligen fram emot den). Onda bröst (helt ny spelare på plan för denna gång, jag inser att det är hormonellt men välkomnar det onda ändå). Mensvärk (som jag känt av i ett par dagar redan, av typen "kommer och går", värken anlände lite tidigt för att vara just min mensvärk).

Så. Så ser det ut och känns i min kroppshydda idag.

Invigd i situationen är också nu min andra syster. Så nu är det en rätt lång lista på personer som inväntar resultat. Arbetskompis. Svärföräldrar. Två systrar och deras män. Min man. Bloggläsare. Och så jag.

De som är nya i situationen är så fruktansvärt gulliga - på sätt och vis - i sin övertygelse. "Ja, men nu då ni blir behandlade kommer det nog att gå bra". Egentligen vill jag bara gosa in mig i deras naivitet och hålla med. För tredje gången.

Min man. Ja. Tecknen är de samma som tidigare. Han är nedstämd redan nu. Aldrig att han en gladgök varit, men nu, nu satsar han på att vara nere redan före resultat. Vem vet? Det kanske är strategiskt helt rätt?

Och så bloggvännerna, finaste. Som vet att det inte alls behöver gå bra, trots att jag är behandlad. Bloggvännerna, som ändå tror och hoppas. Finaste ni.

Ja, jag. Jag försöker - som det går att utläsa också i denna text - ta så lätt som möjligt på det hela. Bara för att jag vet hur tungt jag har tagit allt det andra då jag suttit med resultat på hand.

Just nu är jag glad över att jag inte behöver veta ännu på ett par dagar. Tanken på att inte testa alls är fortfarande överdrivet lockande.