Det är inte mycket, men kanske något?

Iklädd ett par rätt oanvända sommarskor, fick jag väldigt stora skavsår på hälarna under arbetsdagen. Mitt gnälliga jag gick omkring och småmuttrade över det här också då jag gick från jobbet. Samtidigt som jag steg utanför dörren stötte jag på en man som satt i rullstol.

Det känns som en kinesisk eller annan klyscha ihopklämd i en mening, men det var lite av ett "skall jag gnälla, han skulle säkert vara glad om han hade chansen att att få skoskav"...

Det kunde gå att appellera på tusen och en andra saker i mitt liv?

Jag skrev ett mail till en väninna igår, en väninna som försökte nå mig i början av maj. I början av maj då vi just fått reda på att den andra IVF:n hade misslyckats. Jag har haft dåligt samvete över att jag negligerat henne så, hon är verkligt fin och jag saknar henne. Men - å, så fult det låter att säga MEN - det är hon som lyckades med bedriften att få en finfin dotter som ett resultat av en trasig kondom och ett dagen-efter-piller och en inbokad aborttid. Så, det har tagit mig emot. Igår skrev jag då ett mail till henne, en kort beskrivning av vad som hänt, eller inte hänt, under det här året - jag skrev och grät och grät och skrev. Det utkristalliserades på något sätt, att det som gjorde och gör så ont är det att jag hela tiden väntar på att mitt liv skall börja.

Jag vet att det inte är så, men jag har på något sätt lyckats kapsla in mig i en tro på att "bara jag blir gravid", "bara jag kommer igång med att vänta mitt barn, "bara jag får ett barn" - ja, då kommer jag att komma igång med mitt liv igen.

Vad då inte är så? För mig är det just så.

Inser själv att det inte är hållbart. Resultatet av att gå och vänta på, önska sig något som man - eller jag - aldrig kommer att få, det är högst antagligen ustökt bitterhet.

Det finns stunder då jag redan är bitter. Jag vill undvika total och fortsatt bitterhet.

Det är en av orsakerna till att jag skrev mailet till min vän, som jag också skrev i mailet "skall det vara så här sorgligt, är det säkert bra att umgås med så fina människor som möjligt under tiden".

Adoptionen, den eventuella adoptionen, poppar upp igen. Läste under semestern en artikel om en farförälder som gått genom eld och helvete för att få vårdnaden av sina barnbarn, tvisten hade varit ohemul och ful. Efter en utgång som kan kallas "seger" - både för farföräldern och för barnbarnen - hade den här kvinnan bara en sak hon ville förmedla. "Visa aldrig dina känslor för myndigheterna" - det var hennes bud till oss alla.