Saker som sker...

...då vi är tre som försöker göra barn.

Min man. Som jag skrivit i tidigare inlägg här på bloggen, efter misslyckanden och i väntrummen, är min man inte den mest kommunikativa känsloexplosionen alla gånger.

Under tiden vi försökte barnalstra på egen hand, nu efter IVF-misslyckanden och under de långa vänteperioderna har jag känt mig väldigt ensam. Det jag upplever har känts tyngst av allt är att jag faktiskt inte kan veta hur min man känner sig - jag kan bara ha mina aningar. Det har lett till att jag har försökt få honom att prata, jag har försökt få honom att ställa ut alla sina skelett och största farhågor. Jag måste erkänna att jag också, otaliga gånger, har frågat om att han står ut med mig, också om det bara kommer att vara en familjefråga om oss två...

I och med att min man inte känner sig som mest bekväm då vi vi gymnastiserar verbalt, samtidigt som jag inte står ut med just den här barnlöshetstystnaden, har vi haft svårt att nå varandra - som bara kvinna och man. Det har varit barnlöshetsjag och barnlöshetshan.

Det har funnits stunder då jag inte trott att vi kommer att ro i land det här.

Nu. Just i kväll är han på konsert med sina vänner, meningen var att jag skulle gå jag också, men, jag valde att stanna hemma i och med att vi hade ståplats, och - han bad mig hålla honom uppdaterad gällande mitt mående också under tiden han är borta. Jag vet, det är inte klokt att vi båda är så uppjagade över situationen, men, det känns också fint att se att han är aktiv nu. Han är delaktig - om inte annat så är jag inte ensam med min oro. Vi delar den, oron.

Jag hoppas innerligt att vi skall dela en graviditet och en väntan på barn så småningom.

Så, det finns sol i elände.

Äh, det låter litet nu. Det ser lite skamfilat ut i text. Som om min man var en odåga alla de gånger jag inte ligger på gränsen till missfall. Så är det inte alls, han är den finaste av alla, men - det har varit tungt. Tungt för mig och tungt för honom. Därför känns det så fint att vi känns så nära varandra just nu.