Tillbaka på jobb. Som jag under några veckor - tydligen, såg fram emot att återkomma till jobbet med min lilla, glada hemlighet. Jag märker det nu, att jag är besviken över att jag kommer tillbaka som den tråkiga, vanliga ogravida människa jag är. Ruta 1. Ruta 1. Ruta 1.
I de mest otänkbara situationer märker jag att jag delar in mitt "just nu", mitt liv, i ett "före" och ett "efter". Nuförtiden dessutom i version 1 och i version 2. Av missfallen då...
Jag är för vidskeplig för att vara sann, mitt första missfall inleddes (usch, inleddes låter lite väl pompöst?) på inget mindre ställe än I.K.E.A - efter det har jag inte satt min fot i det varuhuset. Jag kommer alltid att förknippa minuset på den andra IVF:ens färskförsök till stället vi semestrade på då jag testade. Det här andra missfallet, jag vet inte riktigt vad jag förknippar det med just nu - min semester kanske?
Inledningen på det här året, 2008, har varit tung. Sommaren, i synnerhet sommarsemester år 2008 har varit otroligt onödig. Egentligen kan året inte bli mycket sämre än det är just nu? Fint, då borde det ju blott kunna bli bättre?
Väl tillbaka på jobb, en av medarbetarna är gravid. Hon vet inte om att jag vet om det och hon lyckas gå omkring och se sådär saligt hemlighetsfull ut - så där som jag också ville se ut då jag kom tillbaka.
...och ja, vad skall man, jag egentligen svara på frågan "hur var din semester, då?"
Den här bloggen och den här skribenten, de är verkligen astråkiga och gnälliga just nu. Så fort jag hittar min krage skall jag rycka i den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Låt kragen vara ett tag. Tillåt dig att vara ledsen och besviken. Det behövs.
Men låt oss härmed officiellt bestämma att 2008 är det sämsta året någonsin!
Jag tror säkerligen att du kommer rycka dig i kragen tids nog och fortsätta framåt med bestämda steg. Men man måste ju faktiskt inte gå omkring och vara käck, hurtfrisk och dukig flicka hela livet. Tids nog ljusnar det igen, men låt det ta den tid som behövs.
eludie... vet inte varför din historia berör mig så, jag känner dig ju inte! Men jag läser här, och hoppas med dig, och sörjer med dig. Hoppas att du riktigt snart får vara riktigt lycklig!
Är nu tillbaka (en kort stund) i cyberspace och har läst i kapp mig hos dig. Känner sådan tomhet för din skull. Fy fan va tungt. Jag är så ledsen för din skull och kan defenitivt förstå känslan av att vara tillbaka på ruta fucking ett.
Skriver under med stora bokstäver på att 2008 (och 2007 med för min del) har sugit otroligt hårt.
Nu till det mer kliniska inför framtida försök: Har du kollat ditt TNF-alfa? Har du gjort missfallsutredning eller ska du göra nu? Det är ju uppenbart att du kan bli gravid... Jag tror på dig. "Hang in there girl" som det skulle heta om livet var en amerikansk film.
Skicka en kommentar