Ruta 1.

Tack, tack käraste, finaste, sötaste systrar som steg upp och applåderade det hett efterlängtade plustecknet i går. Tack!

Det känns ofattbart, helt otroligt att jag fick vara med om ens det. Den enkla, men samtidigt otroligt svåra proceduren med kissandet på stickan. Helt ärligt, jag har trott att den enda gången det skulle hända mig var under missfallet år 2006. Att jag aldrig mer skulle få se ett plus träda fram.

Ändå hände det. Jag kissade på stickan och pluset gick att skönja nästan direkt. Då gick jag ut ur badrummet, jag tyckte att inbillningen blev för stor att beskåda. Jag gick tillbaka och det syntes fortfarande! Efter det kom också min man och tittade - han trodde inte heller att det ögat såg stämde.

Men, ett plus är det - fortfarande. Också på stickan. Jo, jag vet, man skall inte titta och resultatet gäller inte längre, men jag kommer att dyrka den där stickan en lånd tid framöver.

Jag är här! I ruta 1! Den ruta som för de flesta "där ute" är så lätt att nå, det är ju bara en fråga om ett naturligt sätt att fortplanta sig. Men, ruta 1 har för mig - säkert för många andra av oss "här inne" - känts så otroligt svår att nå.

Jag kan inte tro att min näsa räckte upp. Att Ture och / eller Frank har lyft upp mig på det här trappsteget. Trappsteget där en väg utstakad "graviditet" är mer möjlig än då man står nedanför och längtar.

Tänk om...

Tänk om det lyckas. Tänk om det skulle gå vägen. Tänk om.

Jag är otroligt salig över att barnalstringsguden lät detta hända. Jag prisar varje sekund av detta tillstånd. Jag är otroligt glad.

Detta till trots - oron hugger i mig. Den gräver stora hål i mig. På ett "tänk om" går det tio stycken "tänk om det inte"... Jag kommer att få nackspärr av att stirra mig själv i trosan. Största skräcken är att allt skall rinna ur mig. Det jag och vi varit med om tidigare gör att vi har svårt att vara knasglada, min man och jag.

Jag sov mycket oroligt i natt. Drömde att jag redan förlorat både Ture och Frank. Orsaken till det positiva resultatet var blott det fatum att Frank orkat fästa för en kort stund, bara för att åka ut igen.

Jag vill så innerligt att det här skall gå vägen! Skulle min skuld till världsalltet inte växa, så skulle jag glupskt dessutom önska att både Frank och Ture skulle ha valt att bo kvar. Men, jag skall inte gapa över mycket... Huvudsaken är att någon bor och växer och mår så bra som möjligt i min livmoder.

Än en gång, tack. Tack för stöd, empati och komp. I med- och motvind. Ni är de finaste.

Om det här går vägen, om slutresultatet blir det jag hoppas att det skall bli - då lovar jag att den dagen liten (eller små) är tillräckligt stor, skall h*n / de, få ta del av resan "hur jag blev jag". Ni spelar en otroligt stor roll i det här och jag vill att liten (små) skall få veta hur många det är och var som önskade miraklet (miraklen) väl komme.

Jag är underbart glad över att det var jag som lyckades den här gången, men, jag hoppas innerligt att ni - som också längtar - kommer med mig. Gärna så fort som möjligt. Stilen är fri!