Bokslut.

Jag försöker inte göra mig speciell i kväll, också jag vill försöka skriva ner en form av bokslut just idag.

För ett år sedan, på nyårsafton, hade jag nyss inlett mitt första sprayande. En avlägsen bekant ringde mig på nyårsafton för att välkomna det nya året och för att berätta att hon väntade barn. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var skönt att jag redan sprayade, att jag snart skulle vara en av dem som skulle få vänta barn.

Det var så jag inledde år 2008. Naiv, full av tillförsikt gick jag in i det då nya året, det här var året då jag och vi skulle få bli föräldrar. Det slår mig nu, att jag saknar mig så, den jag var då. Jag skulle vilja gå tillbaka till mig själv, jag skulle vilja träffa mig själv för ett år sedan. Jag skulle vilja förbereda mig för ett år sedan på det som komma skulle.

För det kom så mycket, och det som kom, det som hände, det var för mycket och det mesta var riktigt, riktigt dåligt.

Snabbresumén ser ut som följer; tre IVF, en FET, två misslyckade återinföranden, två graviditeter, en operation för utomkvedshavandeskap och en sista graviditet som avslutas per längsta möjliga medicinska variant, som, de facto, fortfarande pågår.

Slutresultatet är inte ens ruta ett, det är minus ruta ett. Under den sista, ännu pågående graviditeten, får jag veta att en graviditet inte längre av läkare rekommenderas, detta i och med faran för mitt liv.

Det är rätt enkelt, att konstatera att år 2008 har varit ett riktigt skitår. Jag har aldrig varit med om något liknande elände tidigare, jag har hatat många stunder av detta pågående apår. Jag är glad att det här skitåret ger vika, att det är året som ger vika och inte jag.

Jag har inte gett vika under det här året, det förundrar mig faktiskt nu. Jag har levt genom hela året, tack vare detta, eller på grund av just detta har jag varit ledsnare än någonsin, min sorg har varit större än någonsin. Men, ändå. Jag finns kvar och skitåret - året som tar stora delar av mina förhoppningar med sig i sin grav - det försvinner. Någonstans inom mig, känner jag stolthet över den oförutsägbara styrka jag funnit.

Det jag också sörjer, det jag också förlorat under detta pågående eländesår, är mitt liv. Jag har helt enkelt inte orkat leva mitt liv under detta år. Jag lider av det, de få som vet, de lider av det, de som inte vet, de lider kanske mest av det. Om jag fick önska mig en sak av det nya året, en inte-barnrelaterad önskning, så är det att jag skall återfå min livslust, mitt engagemang igen. Jag vill inte leva som död.

Det jag gläds över just nu, mitt nyårsfirande i ensamhet till trots, är att jag återfunnit det jag aldrig mer vill eller tänker ta för givet. Min kärlek till min man. Just nu är jag, ut i fingerspetsarna, så övertygad och tacksam över den outsinliga, oceanlika kärleken till just honom, min älskade man.

Han är trygghet, han är värme, han är godhet, han är glädje, han är kärlek.

Jag älskar honom innerligt. Jag förstår det på ett helt annat sätt inför det nya året. Jag är djupt tacksam över att jag får inleda än ett nytt år med just honom vid min sida.

Det mest överraskande året 2008 erbjöd mig, det som gör mig ödmjuk och fylld av värme och vördnad - ja, det är ni, mina bloggvänner. Ni har varit det stöd, den förståelsen, den omutbara och ärliga kompanjon jag behövt just under det här året. Ni är och har varit en sällsam källa till allt det också subtila jag behövt och fått under det värsta året i mitt liv. Ni har fungerat som ljuset i en annars mörk tunnel.

Jag är er evigt tacksam för detta.

Tack för all värme, tack för all kärlek, tack för all omsorg. Tack för den delade sorgen. Tack för den delade glädjen.

Gott nytt år!

Avrundningen på det gamla året tycks bli fin...

Jag har idag blivit delgiven nyheterna om två barn på kommande.

Det känns konstigt. Jag är glad och ledsen på samma gång. En sorglig melodi spelar i min mage.

Såhär svarar du i telefon...

Jag har just pratat med akutmottagningen på sjukhuset som har den goda äran att vara hovleverantör av dåliga och sämre nyheter åt undertecknad. Orsaken till att det var jag som ringde upp och att jag ringde till just akuten är förstås jul- och nyårshelgerna.

Sköterskan som svarade i telefon blev milt sagt konfunderad av mitt samtal, det var lite av ett "do not call us, we will call you" över det hela.

Sköterskan ville först inte säga något, hummade om att hon vill tala med en läkare, att hon inte kan berätta något och så. Vilket jag har full förståelse för, för det är så det säkert går till i kulisserna då jag tidigare blivit uppringd - att läkaren sagt sitt innan jag fått mina besked.

Så, vi var via ett "jag måste absolut prata med läkaren, jag kan inte säga om resultatet är bra eller dåligt före det. Resultatet kan innebärs åtgärder och jag måste kolla vad vi skall göra nu..."

Ojojoj. Ni kan säkert ana er till skräckscenerna som hann dra genom min arma skalle under samtalet så här långt?!? Allt från att värdet stigit till att de hittat något nytt, väldigt fascinerande, som kunde innebära en invit till ett icke-önskat nyårsfirande.

Men, efter många och några få men, så fick jag åtminstone resultatet jag klockade igår:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200 (Tack Storkis! Nu har jag lagt till den saknade nollan på slutet!)
Vecka 7: 1.943

Enligt mig är det ett okej resultat. Höftmåttet lär säga att Hcg:t borde halveras vecka för vecka, så det är nästan ett klockrent resultat. Men, det lilla abret (aber, abret?) öigger fortfarande i det att sköteskan ännu ville kolla läget med läkaren - det trots att både laboratorie- och läkarbesök är fastslagna.

Uh. Det var, all min förståelse till trots, ett riktigt präktigt skolexempel på hur man under ett telefonsamtal kan få en god sak att låta åtminstone lite risig.

Sucka mitt hjärta.

Jag hoppas att telefonen inte ringer.

Ja, så var det kroppen då...

Kroppen, den blev helt orapporterad i det förra inlägget. Uppfriskad av årets sista blodprov, en kort uppdatering (ja, jag utgår från att ni är ytterst intresserade...):

18.12 kom blödningen igång. Som jag skrev före jul så kändes det som om det var självaste hin håle som försökte gröpa sig ur min kropp. Den värsta smärtan satt i ett par dagar, den hade verkligen sina helvetiska stunder. Ännu under helgen före jul oroade jag mig lite för att smärtan gjorde comebacks med jämna mellanrum. Det gick om, själva julfirandet gick smärtfritt.

Blödningen är inte, har inte varit, så kraftig som jag hade trott och till och med önskat mig. Blödningen var ungefär lika långvarig som en normal mens (som jag kommer ihåg den, jag har inte haft mens på tusen år och en natt) - och efter de första två, tre dagarna lika knapp eller riklig som den brukar.

Det som gnager lite på mellandagslugnet - varen icke oroliga, dagarna tillbringas på jobb - är att blödningen kändes så pass knapp att jag är lite orolig för att allt inte skall ha kommit ut. Med risk för att vara äckeldetaljerad, så har det bevisligen funnits något på dryga tre, fyra centimeter som borde exkluderas ur mitt underliv. Jag har, tyvärr, inte sett tillstymmelse till något sådant.

I all dess korthet; om the it-thing inte kommit / kommer ut av sig själv, så måste farbror eller tant doktor leka den hjälpande handen.

Jag skall alldeles strax avsluta byxrapporteringen, jag gör det genom att konstatera att det hela nu övergått till bruna flytningar, och de har envisats med att drälla omkring i snart en vecka nu. Jag skall unna mig lyxen och klaga; flytningarna är otroligt enerverande, de kommer stötvis. Just som jag firat det jag trodde var en avslutning med att inte baxa in trosskydd i mameluckerna, ja, då är det comeback igen.

Så, slutklagat.

Jag var på årets sista blodprov idag. I morgon skall jag ringa akuten - god jul och gott nytt år - därav akutsamtal, och se om tågordningen fortfarande är den korrekta. Nästa vecka är det dags för årets första blodprov och årets första sjukhusbesök. Det känns så tryggt och fint att leva detta inrutade lilla liv.

Så, den julfeta kroppen hälsar, det var rapporten för denna gång.

Små tomtenissar

Jag hoppas ni alla haft en underbar jul. Att tomten (och alla släktingar) varit outsinligt snäll(a) med er.

Min jul har varit varm och god. Jag har firat den i sällskap av människor jag högaktar och älskar. Värme och kärlek har omgivit mig.

Jag har suttit i julkyrkan och förundrats, orden " det du högst önskar dig, tillkomme det dig med fadern och sonen" - de stämmer ju verkligen inte in på mig. Jag har hållit tårarna tillbaka till tonerna av "O helga natt".

Men, jag har haft en fin jul. Och jag har medvetet låtit bli att räkna, jag lät mig låta bli att förstå att detta är min tredje jul utan vetskap om det lyckliga som komma skall. Jag ville inte och vill inte låta de konstaterande tårarna rinna.

Jag vet att att jag inget barn bär, att jag inget barn kommer att bära.

Jag gläds över de kommande som gett sina första signaler - och hälsar dem med värme och kärlek; väl komme. Finaste M, finaste Signora, finaste Fertilitetsturist - all lycka med er hela vägen.

Jag känner vördnad och respekt - och outsägligt stor kärlek. För min man och för med dem honom komna högt älskade släktingar. Ett tack som ej går i ord att skriva; tack. För att jag fick komma in, för att jag är älskad.

Högt älskade make och vän. Jag älskar dig och skattar dig högre än livet. Ditt leende och din glädje är kärlek och värme så långt större än jag kan be om.

Min kärlek, hos dig, alltid.

Med hopp om ett gott nytt år. Det kan alltid bli bättre.

Veckans Hcg-rapport

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200

Det går fortfarande åt rätt håll.

Sköterskan som ringde in rapporten tyckte att det är okej att jag blöder nu.

I och med att smärtan påminner om den jag hade i juli, vid det då konstaterade utomkvedet, så tyckte hon att det verkar som om det är den rätta versionen av blödning. Det hon inte tyckte lät så bra är yrseln jag känt av en vecka. Jag fick lov att inte komma in till sjukhuset ännu, blir det värre får jag lov att åka in.

När skall man åka in? När gör det tillräckligt ont?

Påminner om julismärtan, jo, det gör det. Men, det här gör helvetiskt mycket ondare, om än på samma sätt. Det tycks vara den långa versionen, vilket är förståeligt i och med att allt som finns i mig är äldre och hållits i mig en lång tid, i juli gick det ondaste om över en dag.

Det gör alltså helvetiskt ont, det är fullkomligt vidrigt att gå på toaletten.

Men ändå - en lättnad. Det känns skönt att äntligen få börja bli av med det här.

Herre du milde.

Vet du hur det känns då någon går lös på din livmoder och resten av ditt innanmäte med en slö fileringskniv?

Det är det som händer nu, kramperna tog mig i sin varma omfamning igår och nu ser det ut som om allt äntligen kommer ut.

Jag hoppas och tillber högre höjder att det som kommer ut nu, att det är rätt grejer som kommer ut och att de kommer ut på rätt sätt.

Det gör ont, det gör rejält ont nu.

Jag var på ett nytt Hcg-blodprov igår, jag kommer att få resultatet senare idag. OM Hcg:t gått ner tillräckligt mycket, det skall ligga på "några tusen" så kan det här vara "rätt blödning". Om Hcg:t är för högt för att det här onda skall vara det rätta onda, då är det inte kul längre.

Så, jag inväntar samtalet från sjukhuset och håller tummarna...

Om det här är en brusten livmoder eller något annat det inte får vara, då tänker jag lägga mig ner och självdö.

Kattguldet som glimmar.

Åh, jag låter så sniken i mitt inlägg jag skrev igår.

Signora, du är inte av "den värsta sorten", så absolut inte. Tvärtom. Det jag har svårt för är människor som inte tänker sig för, som inte har det i sin tankevärld, att just deras barn inte är en gåva till hela världen. Att barn, också deras barn, tvärtom kan kännas som småsmå knivar under naglarna på till exempel mig.

I och med att jag låter så arg, jag inser att det låter som om jag vore arg på barnen, på barn i allmänhet, så är det inte barnen jag argar mig över. Det som gör mig ilsk är de fullvuxna som inte tänker tanken till slut.

Uniflora, därför håller jag till tusen procent med dig, ditt förslag på julkortmotiv är underbart! Jag tror att alla släktingar och vänner kommer att älska julkortet som föreställer Eludie av årsmodell 2008 - 15 kilo tyngre än i fjol, vit och valkig, glåmig och med håglös blick. Är månne texten "Finns det några snälla barn där? Här har de nämligen inte synts till." för mycket?

Samtidigt förstår jag att alla inte är handikappade på samma sätt som jag, och många av oss. Med handen på hjärtat - hur handikappanpassat tänker jag själv? Gör jag det i alla situationer? Inte mycket och nej är svaret på frågorna jag ställer mig själv.

Det som gör min och vår situation än lite svårare - också för andra - är ju att vårt handikapp inte syns.

Så, jag måste komma ihåg det - att man tyvärr inte lär sig den här respekten med modersmjölken. Det är ingen som lär "de andra" att det faktiskt är fult att peka finger på oss barnlösa.

Jösses, jag slöddrar och dribblar löst med både tankar och ord i kväll.

Innan jag släpper lös kattguldet som glimmar, vill jag bara konstatera att jag jobbar på ett underbart ställe - idag kungjordes nyheten att min arbetsplats beviljar fädren pappaledigt med lön i framtiden. Samtidigt som det planeras ett eget dagis för personalens barn.

Och, det här är fantastiskt, det tycker till och med jag. Men ändå, det finns en pipig, sliten stämma i mig som kvävt skriker; men, men jag då?

Vad får jag då?

Samtidigt, så försöker jag agera i mitt team också, se till att kvinnor, män, familjer som blir större - att de skall kunna bli det under så bra, trygga och välordnade förhållanden som möjligt. Jag tycker att det är något jag vill satsa på, i synnerhet som kvinna, som före detta ung kvinna
vill jag vara så anti-trend som möjligt. Jag vill inte vara den som bekräftar att unga kvinnor är rädda för att bilda familj, som blir utan jobb för att de vågar satsa på det viktigare - tyvärr verkar det ju fungera så.

Jag skulle ju berätta om kattguldet:

- min man. Herre du milde så jag älskar honom just nu. Vi gör varandra så gott för tillfället. Vi till och med skrattar och busar. Vi kramas. Vi pussas. Vi är tillsammans. Jag tackar för varje stund tillsammans med honom just nu.

- mina vänner, i synnerhet "de som vet". Jag avslöjade mitt bloggande - och mitt liv - för en av mina finaste vänner för några dagar sedan, det är första och enda gången jag gjort det, och hennes svar är så varmt, så empatiskt, så stort och fullt av känslor att jag börjar gråta var gång jag tänker på henne. Jag är så otroligt tacksam - bara så du och ni skall veta.

- min chef. Som efter några veckors semester och min frånvaro från jobbet är så otroligt bra på att handskas med mig. Hon är rak och varsam i samma stund. Jag är så oerhört tacksam.

- vi har fattat ett beslut om hur vi går vidare i adoptionsprocessen. Vi har två besök med serviceinstansen bakom oss och har nu valt vilken väg vi skall vandra. Jag och vi är rädda och osäkra, men på skeva ben viker vi in på den stigen.

Så det finns orsak att leva detta livet, det finns små, små delar som är en fortsättning på det liv jag har att leva.

Oanade impulser och ickeönskade julkortsmotiv.

Det här är beyond "jag ser bara gravida magar, det enda jag krockar med är barnvagnar, det kryllar av bebisnytt i bekantskapskretsen".

Först skall jag bara säga att jo, allt det ovan nämnda händer så gott som dagligen, fortfarande och säkert i många dagar framöver.

Men, det har kommit ett obehagligt tillskott i "saker man stöter på i en situation som denna" - det framför allt tv:n som överrumplar mig - det är sjukhusreality, det är barnmorskedokumentärer, det är fiktiva sjukhusserier - det föds (tammetusan) barn i alla dessa.

Var gång en babyscen dyker upp river det till någonstans i mig. Än värre är det då min man är hemma och ser det samma - då är min första tanke "står han ut med att se detta?" - och "står vi ut med att ustätta oss för detta?". Där program barnförbjuds (!) i olika kategorier så tycker jag att program likväl kunde varna för att de innehåller barn?

Jag är stingslig idag, jag vet.

Speciellt stingslig är jag - och nu är jag högst antagligen tvungen att be en del av er om ursäkt redan i förväg, i synnerhet er som har barn, förlåt - i julkortstider. Senast idag har jag fått ett julkort som pryds av den lill* som önskar mig en fröjdefull jul.

Som jag tidigare skrev, förlåt.

Lucia och här sitter jag och lipar.

Det går ett program på tv, det handlar om gårdagens Luciafirande - den mer städade versionen. Det är alltså en skönsjungade Lucia med kör som rör upp känslor i mig.

Varen icke oroliga, det här är känslor av mer naturlig karaktär, jag är en riktig sucker för riktigt traditionella julsånger. Ge mig lite O helga natt och jag är en skvalare med ståpäls. Men, det är klart - i dagens läge så har jag inte långt till tårarna - oavsett orsak och verkan. I dagens läge finns det överhängande risk att jag fortsätter gråta långt efter att psalmen klingat ut.

Så, en sucker för julsånger, jo. Resten av julen är jag inte så begeistrad av.

Därför måste jag säga att jag är lite överraskad över hur juligt det är hemma hos oss för tillfället. Från att ha varit totalt nollintresserad av jul i mitt hus, så har jag i år lyckats prestera något av en julig touch i det lilla hemmet. Här finns några julröda filtar och kuddar, det finns julhyacinter - med granris (vilket jag är mäkta stolt över att jag knåpat ihop...) och julduk på bordet.

Det har lite drag av ett "bygga bo". Jag har insett och förstått att det här är ett drag som drabbar många familjebildare, bobyggandet och ombonandet. Jojo. I mitt fall handlar det väl om att det måste finnas ett ställe jag trivs någotlunda mindre dåligt på.

Så, det är minijuligt hemma i vårt bo.

Kors i taket - nu skall jag upp till bevis för att jag ansträngt mig för att ta ett handfast grepp om mitt liv igen. Jag har varit ute på promenad med häst idag! Jag promenerade "till fots" och hästen gjorde det samma. Det är ett absolut nejnej för att sitta upp, så vi fick rulta lite som gammal leder lytt. Det måste jag bara säga - en häst som blir så glad att hon fullkomligt får gladfnatt då hon ser mig - det känns bra i själ och hjärta. Att stanna mitt under promenaden, för att få en hästmule lagd på min axel, varm hästblås i örat, det gör mig glad. Alla ledsna människor borde få gå på promenad med liten stor häst.

Hemma, i det minijuliga, ligger kattherrar och sover djup dagssömn i formationen jin&jang. Den ena kattherren fontänkräktes just och gick och lade sig igen. Åh, högt älskade små håriga kattpojkar.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Det finns lite kattguld här och där. Jag blir glad över de gånger jag faktiskt ser att det glimmar till.

Det har varit en fin vecka i bloggkretsen, både Fibula och Kattmamman har välkomnat nya, hett efterlängtade familjemedlemmar, om jag inte är helt ute (vilket jag nog är i de flesta fall...) så är Songbird så tystlåten att jag tror att det hänt glada saker också där - mina varmaste gratulationer går till alla inblandade i den lycka som kommit till er.

Mest känner jag för "Saga", Brunos matte, där lyckan hånflinade och strök förbi. Finaste, mest långvariga bloggvän, jag kan inte säga hur ledsen jag är för din och er skull. Jag hoppas du och ni står ut. Att lyckan - också i den skepnad ni så hett önskar er i det här fallet - skall finna er och stanna hos er.

Lyckan kommer, lyckan går. Då jag var liten hade jag för mig att lyckan såg ut som innerpåsen i kaffepaketen, ni vet det guldfärgade "påsen". På två ben, lite lika Uppfinnar-Jockes glödlampekompis ben. Det var min lycka det. Jag har inte sett den på länge. Annat än i hästmule och kattboll.

Innanför sjukhusets portar

Jag fick tårar i ögonen då jag körde in genom sjukhusets portar. Är osäker på vad det beror på, kanske på att allt känns otroligt långdraget? Jag har svårt att förstå att det här faktiskt bara är ett fyra veckor långt elände.

I alla fall, resultatet dag var relativt gott, följande finns att rapportera:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393

The it-thing som fortfarande hänger kvar i livmodern har bestämt sig för att möta sitt öde i en storlek av tre centimeter. Ingen förändring har skett i storleken på en vecka.

Inga cellgifter idag. Tack vare de redan givna doserna så önskar läkarna att hcg:t skall fortsätta sjunka tack vare de redan givna sprutorna. Minimikravet på hcg:t är att det skall åtminstone halveras vecka för vecka - fortsatt provtagning en gång i veckan. Stannar nedgången av, då sätts cellgifterna in igen.

The it-thing kan komma ut med den blödning som komma skall. Om inte, då aktualiseras operationen på nytt. Just nu går jag fri från den, operationen.

Ett litet, litet aber lyckades vi i alla fall klämma in - ett fortsatt rörelseförbud (jag får ligga ner, sitta, stå och gå i långsamt tempo) och ett stopp för resan till Lappland. Lappland fick ett nej på grund av två orsaker; det är för långa avstånd till sjukhusen och vid en eventuell krock med en tömningsblödning så är det av viss relevans att jag befinner mig så nära mitt sjukhus som möjligt. För, som doktorn som undersökte mig sade, den kommer att både fysiskt och psykiskt att vara svår.

Kul. Roligt med någor att se fram emot.

Nu skall jag inte hänga läpp. Det gick ju bra idag.

Tre nya laboriatorieprov inprickade, ett i veckan, följande VUL först i januari.

Spår som stryker förbi.

Det brukar sägas att det dröjer ett kalenderår innan man kan se nyktert på en smärtsam situation. Att man skall lida genom ett kalenderår och alla dess högtider och höjdpunkter innan man ens kan börja bearbeta det som hänt, det för att en dag kunna fortsätta livet.

Hittills har det väl, i mitt fall, handlat om något avslutat förhållande som kan liknas vid en "situation" som det tagit mig länge att återhämta mig från.

Då - förhållanden. Som man kan få fler av om man så önskar.

Nu - barnlöshet.

Få se hur länge det tar.

Cellgifterna gör mig illamående, senast i morse, då en våg av illamåendet strök över mig, tänkte jag - automatiskt - hoppfullt, att det kanske lyckats ändå.

Hallå?

Men, det sitter i ryggmärgen. I över två år har ett (ofta inbillat) illamående tänt ett hopp i mig, tänk om jag lyckats ändå.

Tänk ändå, om jag lyckats bli gravid.

Tanken, känslan, kommer så snabbt, så obemärkt att jag blir överrumplad var gång. Reaktionen efter tanken, känslan är omedelbar. Nej, nej du har inte lyckats. Nej, du kommer inte att lyckas.

Det är de små spåren av en enorm längtan som dyker upp då jag minst anar det.

Tillbaka till det mer påtagliga, fysiken. Hcg-prov och värdet på lever och njurar är taget i morse. I morgon är det sjukhusdag. För ögonblicket grubblar jag över min mage. Jag är osäker på om jag har ont i magen eller ej.

Jag undrar i vilket skede ett magont utvecklas från att vara ett "smärta som innebär direkt avfärd till sjukhuset" till ett enkelt magont.

Just nu, just i det här ögonblicket, drabbas jag av ett enormt sug att börja modeblogga... Jag vill klistra in foton på mig själv och behaget, pluta med läpparna och skriva jag köpte denhär, jag vill ha den här och gud så fin jag är i blå ögonskugga och vad tycker ni om mitt hår och det är min urgulliga kille och i morgon skall jag på manikyr...

Den rätta lottoraden är:

Först av allt; det känns som att krypa upp i en stor, varm famn. En hand som stryker mig sakta över ryggen, en låg röst som viskar tröstande ord i mitt öra. En famn som står ut med min ilska och ångest. En tröja som torkar mina tårar.

Så känns ni.

Trygga fina ni. Som inte ryggar tillbaka. Som står ut.

Kärlek till er. Kärlek åt er.

Tack.

Den rätta lottoraden, omgång tre, version fyra, misslyckande nummer två:

Vecka 1: hcg 50.000
Vecka 2: hcg 70.000
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000
Vecka 4: återstår att se...

Provtagning i morgon. Ultra på sjukhuset på torsdag.

I vågskålen: en julvecka i fjällen.

Fjällen, ja, det hänger på om jag fortfarande är i rörelse- och reseförbud, nu och sen.

Att strö aska över mig själv.

Det är lika bra att konstatera det, skriva det med VERSALER:

DET FINNS STUNDER DÅ JAG TYCKER RIKTIGT, RIKTIGT SYND OM MIG SJÄLV.

Så, nu är det konstaterat. Eventuellt kan det hjälpa mig lite på traven, det kanske kan snabba på en "förfriskning" (haha...).

Jag tycker egentligen aldrig synd om mig själv, jag är inte den typen. Det är därför jag tror limmet under tassarna känns extra svårt - för det här är inte något jag "fixar". Det här är inte något jag kan omorganisera eller förbättra. Det här är inget som ordnar sig med tiden.

Det är det som är tungt. Det är det som gör att jag hela tiden druttar tillbaka i någon svart, kladdig omfamning.

Så, jag upprepar det en gång till; jag tycker synd om mig själv. Jag tycker att livet är mest orättvist mot just mig just nu.

Stackars, stackars mig.

Jag har själv klagat på min klagovisa och ser fram emot det som kommer att vara ett slut på den här långsången. Men, det händer inget annat i mitt liv, så den fortsätter i några verser till...

Också den här veckan består av ett otal antal provtagningar, det är både Hcg:t och "säkerhetsvärden" på lever och njurar som tas varannan dag. Torsdagen är sjukhusdag, "som vanligt" - och då är det rouletten operation / inte operation som spelas.

Jag gläds fortfarande, tro det eller ej, över att jag inte opererats - än så länge. Samtidigt, en operation (om den hade varit lätt att genomföra) hade inneburit att jag varit lite närmare ett faktiskt slut på den här skitfarsen.

Just nu är målet, det enda jag fokuserar på, operation eller inte, att få ner det där otroligt envisa Hcg:t till n.o.l.l. Först då kommer jag, min kropp, min tankevärld och vårt äktenskap igång med att bearbeta alla de känslor som bara måste bearbetas. För att jag och allt det ovan nämnda skall komma igång med att sätta punkt för det här kapitlet i mitt och våra liv.

Trots alla tårar spillda, all ångest här och annanstans, så har jag inte kunnat ta tag i det ännu, att jag aldrig, aldrig under denna himmel, i denna kropp, kommer att bära och föda ett barn.

Jag tror att det är på kommande. Jag hoppas att det är på kommande. Jag hoppas att jag får det här ur mig på ett eller annat eller många sätt.

Det skulle kännas konstigt, litet (?) om inget utbrott skulle komma efter allt detta.

Så, ett snabbt klipp till det helt fysiska, känsliga kan avsluta här och nu; det känns som om min kropp självdör på insidan. Det känns inte bra att "allt" sedan början av oktober finns kvar i min kropp, en mens, en avbruten graviditet och alla cellgifter - jag vill att det skall bort, ut ur mig.

Jag känner mig smutsig på insidan.

Jag fasar för avlägsningen, men, jag blir inte "ren" före allt det här är ur min kropp.

Så en glättig nyhet; i och med att cellgifterna raserar min naturliga motståndskraft mot normala små baciller, drar jag på mig allt som rör på sig hos normala människor just nu. Glädjen eder just nu över + en förkylning och + en ögoninflammation.

...jag som inte ens går ut för att träffa människor just nu...

Så, gladpricken har talat (nåväl, försökt uttrycka sig i skrift) - ugh.

Home, sweet home.

Andas ut.

Ingen operation den här veckan.

Nu har alla läkare på sjukhuset tittat in i mitt underliv. Jag är ett hett eftertraktat och omtvistat byte. De är inte överrens om vad de borde göra med mig.

I väntan på bättre, efter ytterligare en titt-in, jodå, där är det - förlåt uttrycket - kvar. Sitter envist kvar inne i livmodern, vägrar flytta ut, vägrar flytta på sig.

Hcg:t har sjunkit, det ligger nu på 49.000, detta att jämföra med senaste veckas 70.000, som i måndags hade gått ner till 60.000. Jag tyckte det fanns all orskak i världen att fira detta, men icke så.

Överläkaren på sjukhuset är "besviken" - okej, vad gör man då? - han tycker att Hcg:t sjunker alldeles för långsamt, det borde ha åtminstone ha halverats i det här skedet, i synnerhet efter hästdoserna av cellgifter.

Ingen operation ännu, nya tag nästa vecka. Jag fick lägga upp rumpan i vädret och mottaga ytterligre en shot "dö, flytta ut ur min livmoder, tillåt mig fortsätta mitt liv".

Nu är det vila som gäller, all onödig rörelse är fortfarande förbjuden, detta på grund av överhängande risk för sprängd livmoder. Sjukskrivningen fortsätter med andra ord.

Såhär i juletider känns det fint att veta att jag kan skylla mitt behov av både ny lever och njurar på "en släng av biverkningar av cellgifterna"...

Äh, jag är en klagovisa utan refräng och slut.

Newsleak.

Jag skall åka in till sjukhuset. Än en gång har jag, för säkerhets skull, packat min lilla övernattningsväska.

Än en gång, tomte och troll och guden jag inte tillbett (det är kanske därför det går som det går?) - ett litet önskemål; låt mig få komma hem. Ingen operation, tack.

Nyhetsläckan eller "så kan det låta" då människoarten inte dyker upp på jobb / är frånvarande utan i öppenhet redogjord orsak: jag har cancer och min man vänstrar. Det enligt våra kolleger på diverse olika håll. Jag vet inte vilket som är sorgligare.

(Red. anm. Jag har alltså inte cancer. Min man vänsterprasslar inte, inte så vitt jag vet. Det är dock dessa sanningar som är de gällande på våra diverse arbetsplatser...)

Livets mest minimalistiska glädjeämnen...

Sjuksystern ringde (de är verligen underbara på mitt sjukhus!) - och det ser ut som om de mest urusla, svarta, sorgenyheterna uteblir, åtminstone idag.

Jag gläds över att det som inte blev en bebis, det som för stunden har sitt hem i min livmoder nu ser ut att förlora sin envisa strid.

Hcg-värdet har sjunkit. För knappt en vecka sedan låg det på 70.000, nu har det gått ner till dryga 60.000.

Hurra?

Jo, hurra.

Provvecka.

...men, inte som i skolan då.

Inledde morgonen och veckan med ett blodprov på den lokala hälsostationen. Idag var det Hcg:t som skulle mätas, det skall jämföras med provet senaste vecka som låg på över 70.000 enheter. Beskedet på den lokala hälsostationen var och är att de inte meddelar mig resultatet, de meddelar sjukhuset i och med att det är sjukhuset som bett om det.

Det passar mig, jag orkade inte bråka om det, jag och mitt öde ligger ändå i händerna på sjukhuset.

Jag måste bara konstatera det för mitt eget väl; jag kan inte låta bli att förundras över att jag är en före detta nålhysterika. Att ta ett blodprov på mig tidigare har handlat om att jag måste ligga ner, med fortsatt överhängande risk för avsvimning, med vener som gömmer sig och paniksinar.
På sjukhuset senaste vecka ville sköterskan testa min vänstra arm, detta på grund av den högra armen nuförtiden ser ut som en missbrukararm - förlåt liknelsen. Jag berättade åt sköterskan att den vänstra armen är ett sämre alternativ, att mina ådror ligger längre in i den armen. Hon ville ändå försöka, och under tiden jag pratade om fortsatt vård med barnmorskan (varför är det barnmorskor jag behandlas av?!?) trixade blodprovssköterskan omkring på vänster sida med några nya hål. Inget blod där inte, så, på mitt förslag tappade vi mig på blod ur den högra armen...

Så, nu är jag expert på blodprov och injektioner, till och med på att ge mig själv injektioner. Det lär jag, förhoppningsvis, ha mindre nytta av i framtiden. Om jag nu inte odlar diabetes eller något annat muntert.

Något har jag lärt mig under det här pågående skitåret, fortsatt utnämnt till det asigaste året i mitt långa liv. Jag ser fram emot ett muntert bokslut i slutet av december...

De ringde just från sjukhuset, jag blev lite stirrig då jag hörde sköterskan presentera sig, default-läge nuförtiden är att något är åt helvete. Men, det visade sig att sköterskan blott ville meddela att de tyvärr inte fått resultatet på mitt Hcg-värde ännu, att det kommer i morgon och hon ringer och meddelar mig det genast hon får det. Tala om fin service, att hon dessutom rätt ingående förhörde mig om hur jag mår, både i kropp och tanke, känns bra.

Jag känner mig, alla varierande bud till trots, väl omhändertagen av mitt sjukhus.

Prov nummer två på onsdag, då är det levervärden och sånt som skall kollas, det är inte bara foster som tar skada av cellgifterna.

Veckans höjdpunkt infaller på torsdag, då är det dags för VUL. Om jag trodde på en tomte eller gud, så löd min enda önskan som följer; låt det ha gått tillbaka, låt Hcg-värdet vara lägre. Medveten om att jag låter girig; men om det är möjligt, låt mig slippa operation. Det är tre önskemål man brukar få, detta var mina.

Jag kunde utnyttja min sjukskrivning för mina studier, men jag får inte något gjort.