Bokslut.

Jag försöker inte göra mig speciell i kväll, också jag vill försöka skriva ner en form av bokslut just idag.

För ett år sedan, på nyårsafton, hade jag nyss inlett mitt första sprayande. En avlägsen bekant ringde mig på nyårsafton för att välkomna det nya året och för att berätta att hon väntade barn. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var skönt att jag redan sprayade, att jag snart skulle vara en av dem som skulle få vänta barn.

Det var så jag inledde år 2008. Naiv, full av tillförsikt gick jag in i det då nya året, det här var året då jag och vi skulle få bli föräldrar. Det slår mig nu, att jag saknar mig så, den jag var då. Jag skulle vilja gå tillbaka till mig själv, jag skulle vilja träffa mig själv för ett år sedan. Jag skulle vilja förbereda mig för ett år sedan på det som komma skulle.

För det kom så mycket, och det som kom, det som hände, det var för mycket och det mesta var riktigt, riktigt dåligt.

Snabbresumén ser ut som följer; tre IVF, en FET, två misslyckade återinföranden, två graviditeter, en operation för utomkvedshavandeskap och en sista graviditet som avslutas per längsta möjliga medicinska variant, som, de facto, fortfarande pågår.

Slutresultatet är inte ens ruta ett, det är minus ruta ett. Under den sista, ännu pågående graviditeten, får jag veta att en graviditet inte längre av läkare rekommenderas, detta i och med faran för mitt liv.

Det är rätt enkelt, att konstatera att år 2008 har varit ett riktigt skitår. Jag har aldrig varit med om något liknande elände tidigare, jag har hatat många stunder av detta pågående apår. Jag är glad att det här skitåret ger vika, att det är året som ger vika och inte jag.

Jag har inte gett vika under det här året, det förundrar mig faktiskt nu. Jag har levt genom hela året, tack vare detta, eller på grund av just detta har jag varit ledsnare än någonsin, min sorg har varit större än någonsin. Men, ändå. Jag finns kvar och skitåret - året som tar stora delar av mina förhoppningar med sig i sin grav - det försvinner. Någonstans inom mig, känner jag stolthet över den oförutsägbara styrka jag funnit.

Det jag också sörjer, det jag också förlorat under detta pågående eländesår, är mitt liv. Jag har helt enkelt inte orkat leva mitt liv under detta år. Jag lider av det, de få som vet, de lider av det, de som inte vet, de lider kanske mest av det. Om jag fick önska mig en sak av det nya året, en inte-barnrelaterad önskning, så är det att jag skall återfå min livslust, mitt engagemang igen. Jag vill inte leva som död.

Det jag gläds över just nu, mitt nyårsfirande i ensamhet till trots, är att jag återfunnit det jag aldrig mer vill eller tänker ta för givet. Min kärlek till min man. Just nu är jag, ut i fingerspetsarna, så övertygad och tacksam över den outsinliga, oceanlika kärleken till just honom, min älskade man.

Han är trygghet, han är värme, han är godhet, han är glädje, han är kärlek.

Jag älskar honom innerligt. Jag förstår det på ett helt annat sätt inför det nya året. Jag är djupt tacksam över att jag får inleda än ett nytt år med just honom vid min sida.

Det mest överraskande året 2008 erbjöd mig, det som gör mig ödmjuk och fylld av värme och vördnad - ja, det är ni, mina bloggvänner. Ni har varit det stöd, den förståelsen, den omutbara och ärliga kompanjon jag behövt just under det här året. Ni är och har varit en sällsam källa till allt det också subtila jag behövt och fått under det värsta året i mitt liv. Ni har fungerat som ljuset i en annars mörk tunnel.

Jag är er evigt tacksam för detta.

Tack för all värme, tack för all kärlek, tack för all omsorg. Tack för den delade sorgen. Tack för den delade glädjen.

Gott nytt år!