Kattguldet som glimmar.

Åh, jag låter så sniken i mitt inlägg jag skrev igår.

Signora, du är inte av "den värsta sorten", så absolut inte. Tvärtom. Det jag har svårt för är människor som inte tänker sig för, som inte har det i sin tankevärld, att just deras barn inte är en gåva till hela världen. Att barn, också deras barn, tvärtom kan kännas som småsmå knivar under naglarna på till exempel mig.

I och med att jag låter så arg, jag inser att det låter som om jag vore arg på barnen, på barn i allmänhet, så är det inte barnen jag argar mig över. Det som gör mig ilsk är de fullvuxna som inte tänker tanken till slut.

Uniflora, därför håller jag till tusen procent med dig, ditt förslag på julkortmotiv är underbart! Jag tror att alla släktingar och vänner kommer att älska julkortet som föreställer Eludie av årsmodell 2008 - 15 kilo tyngre än i fjol, vit och valkig, glåmig och med håglös blick. Är månne texten "Finns det några snälla barn där? Här har de nämligen inte synts till." för mycket?

Samtidigt förstår jag att alla inte är handikappade på samma sätt som jag, och många av oss. Med handen på hjärtat - hur handikappanpassat tänker jag själv? Gör jag det i alla situationer? Inte mycket och nej är svaret på frågorna jag ställer mig själv.

Det som gör min och vår situation än lite svårare - också för andra - är ju att vårt handikapp inte syns.

Så, jag måste komma ihåg det - att man tyvärr inte lär sig den här respekten med modersmjölken. Det är ingen som lär "de andra" att det faktiskt är fult att peka finger på oss barnlösa.

Jösses, jag slöddrar och dribblar löst med både tankar och ord i kväll.

Innan jag släpper lös kattguldet som glimmar, vill jag bara konstatera att jag jobbar på ett underbart ställe - idag kungjordes nyheten att min arbetsplats beviljar fädren pappaledigt med lön i framtiden. Samtidigt som det planeras ett eget dagis för personalens barn.

Och, det här är fantastiskt, det tycker till och med jag. Men ändå, det finns en pipig, sliten stämma i mig som kvävt skriker; men, men jag då?

Vad får jag då?

Samtidigt, så försöker jag agera i mitt team också, se till att kvinnor, män, familjer som blir större - att de skall kunna bli det under så bra, trygga och välordnade förhållanden som möjligt. Jag tycker att det är något jag vill satsa på, i synnerhet som kvinna, som före detta ung kvinna
vill jag vara så anti-trend som möjligt. Jag vill inte vara den som bekräftar att unga kvinnor är rädda för att bilda familj, som blir utan jobb för att de vågar satsa på det viktigare - tyvärr verkar det ju fungera så.

Jag skulle ju berätta om kattguldet:

- min man. Herre du milde så jag älskar honom just nu. Vi gör varandra så gott för tillfället. Vi till och med skrattar och busar. Vi kramas. Vi pussas. Vi är tillsammans. Jag tackar för varje stund tillsammans med honom just nu.

- mina vänner, i synnerhet "de som vet". Jag avslöjade mitt bloggande - och mitt liv - för en av mina finaste vänner för några dagar sedan, det är första och enda gången jag gjort det, och hennes svar är så varmt, så empatiskt, så stort och fullt av känslor att jag börjar gråta var gång jag tänker på henne. Jag är så otroligt tacksam - bara så du och ni skall veta.

- min chef. Som efter några veckors semester och min frånvaro från jobbet är så otroligt bra på att handskas med mig. Hon är rak och varsam i samma stund. Jag är så oerhört tacksam.

- vi har fattat ett beslut om hur vi går vidare i adoptionsprocessen. Vi har två besök med serviceinstansen bakom oss och har nu valt vilken väg vi skall vandra. Jag och vi är rädda och osäkra, men på skeva ben viker vi in på den stigen.

Så det finns orsak att leva detta livet, det finns små, små delar som är en fortsättning på det liv jag har att leva.