Lucia och här sitter jag och lipar.

Det går ett program på tv, det handlar om gårdagens Luciafirande - den mer städade versionen. Det är alltså en skönsjungade Lucia med kör som rör upp känslor i mig.

Varen icke oroliga, det här är känslor av mer naturlig karaktär, jag är en riktig sucker för riktigt traditionella julsånger. Ge mig lite O helga natt och jag är en skvalare med ståpäls. Men, det är klart - i dagens läge så har jag inte långt till tårarna - oavsett orsak och verkan. I dagens läge finns det överhängande risk att jag fortsätter gråta långt efter att psalmen klingat ut.

Så, en sucker för julsånger, jo. Resten av julen är jag inte så begeistrad av.

Därför måste jag säga att jag är lite överraskad över hur juligt det är hemma hos oss för tillfället. Från att ha varit totalt nollintresserad av jul i mitt hus, så har jag i år lyckats prestera något av en julig touch i det lilla hemmet. Här finns några julröda filtar och kuddar, det finns julhyacinter - med granris (vilket jag är mäkta stolt över att jag knåpat ihop...) och julduk på bordet.

Det har lite drag av ett "bygga bo". Jag har insett och förstått att det här är ett drag som drabbar många familjebildare, bobyggandet och ombonandet. Jojo. I mitt fall handlar det väl om att det måste finnas ett ställe jag trivs någotlunda mindre dåligt på.

Så, det är minijuligt hemma i vårt bo.

Kors i taket - nu skall jag upp till bevis för att jag ansträngt mig för att ta ett handfast grepp om mitt liv igen. Jag har varit ute på promenad med häst idag! Jag promenerade "till fots" och hästen gjorde det samma. Det är ett absolut nejnej för att sitta upp, så vi fick rulta lite som gammal leder lytt. Det måste jag bara säga - en häst som blir så glad att hon fullkomligt får gladfnatt då hon ser mig - det känns bra i själ och hjärta. Att stanna mitt under promenaden, för att få en hästmule lagd på min axel, varm hästblås i örat, det gör mig glad. Alla ledsna människor borde få gå på promenad med liten stor häst.

Hemma, i det minijuliga, ligger kattherrar och sover djup dagssömn i formationen jin&jang. Den ena kattherren fontänkräktes just och gick och lade sig igen. Åh, högt älskade små håriga kattpojkar.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Det finns lite kattguld här och där. Jag blir glad över de gånger jag faktiskt ser att det glimmar till.

Det har varit en fin vecka i bloggkretsen, både Fibula och Kattmamman har välkomnat nya, hett efterlängtade familjemedlemmar, om jag inte är helt ute (vilket jag nog är i de flesta fall...) så är Songbird så tystlåten att jag tror att det hänt glada saker också där - mina varmaste gratulationer går till alla inblandade i den lycka som kommit till er.

Mest känner jag för "Saga", Brunos matte, där lyckan hånflinade och strök förbi. Finaste, mest långvariga bloggvän, jag kan inte säga hur ledsen jag är för din och er skull. Jag hoppas du och ni står ut. Att lyckan - också i den skepnad ni så hett önskar er i det här fallet - skall finna er och stanna hos er.

Lyckan kommer, lyckan går. Då jag var liten hade jag för mig att lyckan såg ut som innerpåsen i kaffepaketen, ni vet det guldfärgade "påsen". På två ben, lite lika Uppfinnar-Jockes glödlampekompis ben. Det var min lycka det. Jag har inte sett den på länge. Annat än i hästmule och kattboll.