Det brukar sägas att det dröjer ett kalenderår innan man kan se nyktert på en smärtsam situation. Att man skall lida genom ett kalenderår och alla dess högtider och höjdpunkter innan man ens kan börja bearbeta det som hänt, det för att en dag kunna fortsätta livet.
Hittills har det väl, i mitt fall, handlat om något avslutat förhållande som kan liknas vid en "situation" som det tagit mig länge att återhämta mig från.
Då - förhållanden. Som man kan få fler av om man så önskar.
Nu - barnlöshet.
Få se hur länge det tar.
Cellgifterna gör mig illamående, senast i morse, då en våg av illamåendet strök över mig, tänkte jag - automatiskt - hoppfullt, att det kanske lyckats ändå.
Hallå?
Men, det sitter i ryggmärgen. I över två år har ett (ofta inbillat) illamående tänt ett hopp i mig, tänk om jag lyckats ändå.
Tänk ändå, om jag lyckats bli gravid.
Tanken, känslan, kommer så snabbt, så obemärkt att jag blir överrumplad var gång. Reaktionen efter tanken, känslan är omedelbar. Nej, nej du har inte lyckats. Nej, du kommer inte att lyckas.
Det är de små spåren av en enorm längtan som dyker upp då jag minst anar det.
Tillbaka till det mer påtagliga, fysiken. Hcg-prov och värdet på lever och njurar är taget i morse. I morgon är det sjukhusdag. För ögonblicket grubblar jag över min mage. Jag är osäker på om jag har ont i magen eller ej.
Jag undrar i vilket skede ett magont utvecklas från att vara ett "smärta som innebär direkt avfärd till sjukhuset" till ett enkelt magont.
Just nu, just i det här ögonblicket, drabbas jag av ett enormt sug att börja modeblogga... Jag vill klistra in foton på mig själv och behaget, pluta med läpparna och skriva jag köpte denhär, jag vill ha den här och gud så fin jag är i blå ögonskugga och vad tycker ni om mitt hår och det är min urgulliga kille och i morgon skall jag på manikyr...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Modebloggande känns långt bort... Men varför inte visa upp de vackra sjukhuskläderna. Sno lite grejor imorn och visa upp dem. Slå två flugor i en smäll liksom.
Jag hoppas det visar sig att du slipper opereras imorn. Tänker på dig finaste!
Kram
Kanske är modebloggandet just det. En avskärmning, ett draperi som man sveper runt och kring det onda, som fungerar både för att hålla om och värma en frusen själ och för att dölja det svåra och obegripliga för omvärlden. En flykt, en dröm en smak av en värld utan sorger.
Åh, kära du. Om du är osäker på magen kanske du ska åka in? Bättre att kolla en gång för mycket än för lite?
Modebloggande från sjukhuset som Uniflora föreslår vore en grej. Ser fram emot att se dom fantastiska nättrosorna modellade tillsammans med skjortan med öppen rygg!
Näe, man ska kanske inte skoja i en sådan här faktiskt allvarlig och vidrig situation. Jag hoppas allt går bra imorgon och att du slipper operation.
Massa kramar, m.
Skicka en kommentar