Framtida yrkesval...

Nu är det klart. Liten kommer att bli elektriker då han blir stor.

Han suger på varje kabel han kommer åt.

Säg inte nej?

Jo, säg nej!

Jag är så stursk idag. Jag fortsätter vara bångstyrig i förhållande till min far. Jag har inte meddelat honom något om hans fars tillstånd eller placeringsort.

Dessutom har jag backat på ett övernattningsbesök som var på kommande under valborgsmässoafton.

Hurra för mig. Och för den där extra lilla ryggkotan jag tydligen finner då den behövs som mest.

Låt fan ta dig.

Det hände sig den dagen då jag var in till stan för att hämta min älskade syster.

Telefonen ringer. Det är min far.

Far ringer i det ärende jag alltid fasar. Det har hänt någondera farföräldern något. Det här var det samtalet.

Men, sättet på vilket min far framför ärendet om sin egen far är inte helt klockrent. Inte om man frågar mig i alla fall.

Ungefär såhär lät den redogörelse jag fick av min far; "Ja, farfar har hamnat på sjukhus. Jag vet inte vilket. Jag har bara andrahandsinformation, jag fick samtalet av farmors systers dotter. Farfar har fallit och slagit sig, för fyra, fem dagar sedan och är väldigt illa däran. Farfar hade legat ensam länge, innan hemhjälpen hittade honom. Jag vet inte var han ligger, det förblev oklart för mig. Ja, det skulle vara hyggligt om du kunde ringa runt till sjukhusen och då du hittat farfar, kunde du inte köra iväg och kolla hur det är med honom? Ja, och ring mig och berätta hur det är med honom."

Där sitter jag, som gladast innan jag svarat i telefon, i bilen tillsammans med min syster. Och platt som en pannkaka faller jag. Inte farfar, inte nu. Just då vi planerat att åka till farfar, med liten, för att sammanlänka generationerna.

Först hemma kommer ilskan. Satans mähä till karl, min far. Jag har skrivit det tidigare och skriver det också nu; det är tammetusan min fars far det gäller. Jag är inte något av en springflicka som skall fixa och dona på så sätt att min far sedan kan glida in och med äckelsentimental darr på rösten säga; Far, hur är det med dig.

Orsaken till att ilskan är etter värre än vad den tidigare hade varit, är den att jag faktiskt försökt lägga manken till i förhållande till min far. Det är ju ändå en tillstymmelse till litens morfar jag försökt upprätthålla ett förhållande till. Fan också. Samma besvikelse, gång efter gång. Och jag bannar mig själv, för att jag alltid tror och hoppas att min far också skulle jobba lite för att hålla igång det här onödiga eländet till relation vi ändå borde ha.

Väl hemma satt jag igång detektivarbetet för att finna min farfar. Jag ringde runt till de sjukhus som kunde komma ifråga, och hittade farfar på sjukhus nummer tre. Det visade sig att farfar inte fallit, han hade svimmat, till all lycka råkade hemhjälpen vara på besök just då det inträffade. Enligt den syster jag pratade med, var farfar fortfarande svag, men på bättringsvägen.

Min systers besök blev lite avsnoppat, i söndags åkte jag och resten av lilla familjen till staden där farfar ligger inlagd.

Käraste, finaste farfar. Så mycket äldre och mindre han kan se ut i en sjukhussäng. Käraste, finaste farfar, han blev så glad då han vaknade och såg oss att han började applådera. Käraste, finaste farfar, förkylning och trötthet i hjärnan har lett till att han lever i två parallella världar. Å ena sidan är han precis så pigg och klartänkt som en man på snart nittio år kan vara, å andra sidan ser han, och pratar om, personer jag inte känner till.

Så, vi fick sammankoppla generationerna, farfar fick träffa liten och liten fick träffa farfar. Bägge skalliga light, med stora öron och som farfar sade, bägge med blöja i byxan. Det var fina dagar, fina stunder och jag är så glad att jag och vi, min familj, gör det här.

Nu är vi hemma igen, 50 mil senare, ett par hotellnätter trötta och en nött liten som njuter av att vara hemma igen.

Och mitt raseri bubblar. För, trots att jag älskar min farfar, trots att vi ändå skulle åkt och hälsat på honom, så kan jag inte annat än vara rasande på min far.

Det är min fars far det gäller. Jag blir så innerligt arg på att min far har mage att bara ringa upp mig - utan någon som helst riktig information om min farfar - för att lassa över allt ansvar på mig. För att jag skall ta reda på, reda ut och fixa. För att sedan ringa upp min far, så att han skall få sig allt, väl förberett och serverat på en silverbricka. Förlåt mig alla mina svordomar och andra synder, men min far kunde väl - för i helvete - själv ringa runt till sjukhusen, höra sig för och sedan ringa upp mig? Det skulle ha varit ett betydligt mindre uppjagande samtal, sett med mina ögon.

Men nej. Där sitter det där mähät och gör det han alltid har gjort. Lassar över allt på mig. I väntan på arvet är det tydligen inte arvtagaren som skall göra sig värd pengarna. Jävla mähä.

Fan kan likväl ta mig. Jag är en ond människa, på mitt eget lilla sätt. Här sitter jag med horn i pannan och njuter av att jag inte förlöst min far ännu. Min lilla hämnd är den att jag inte ringt min far än. Han vet inte var hans far finns. Han vet inte hur hans far mår. Men, det vet jag. För jag bar en del av mitt ansvar.

Det är inte lätt att vara människa.

Äventyret update

Äventyret gick väldigt bra! Vi klarade oss in till stan och tillbaka! Under vår vistelse i centrum fick vi träffa en herreman på fem veckor - otroligt så liten man kan vara!

Vår liten är redan rätt stor. Och, jag vill bara skriva det, som en påminnelse för mig själv; jag är väldigt glad över att han var lite bebis ännu då vi fick honom. Just innan liten blev ett halvt år gammal, så var han betydligt mera bebis än liten pojke som han är nu. Jag är glad att jag fick uppleva en liten stund av bebisstadiet, det lite hjälplösa, väna. Jag tror att jag hade saknat det om liten pang på bara hade kört in på moppe i våra liv.

Men nu, han är i en så otroligt rolig och händelserik ålder just nu! Det händer saker med otrolig hastighet! Varje dag upptäcker han - och vi - en ny rörelse, ett nytt ljud, en ny plats att rulla till. Ja, han rullar. Krypandet är eventuellt på kommande, om han inte skippar det skedet helt. Sitter gör han kanske innan vi skall till rådgivningen nästa vecka. Kanske. Och gör han inte det, så må det kvitta!

Idag öppnar härbärget igen, det är underbara syster som kommer på besök, så den här gången är det enbart roligt!

Äventyr.

Äventyret jag beskriver i det förra inlägget, det handlar om en man, en lök och en kniv. Jag vet inte om det var mannen som var ivrig, löken som var hal eller kniven som var för vass. Men, denna trio drabbade samman och mannen förlorade slaget.

Nu har han inlindad tumme - som skall tas om hand varje kväll - och allt är bra.

Ett annat äventyr står för dörren. I morgon skall liten och jag ta bussen in till stan! Milda makter, det är spännande! Och den som undrar om vi faktiskt ugglat här ute på landet i hela två månader, svaret är ja. Det jag ännu måste lära mig idag, det är hur man viker ihop vår vagn...

Note to self:

Följande anteckningar för att aldrig glömmas bort:

- Alltid, alltid ha bilen tankad. Inte tänka att vi hinner tanka följande gång vi åker ut.
- Alltid, alltid ha dejourerande sjukhusets nummer i mobilen. Det har jag i och för sig, men det är lätt att glömma bort då numret behövs.
- Ha sjukhusets adress inprogrammerat i navigatorn. Det har vi också, men det kunde jag ju inte veta.
- Bulla upp med allt du kan tänka dig kunna behöva i apotekslådan. Done, med den är tömd efter kvällens begivenheter...

Ja, och som socker på bottnet, det tycks inte se bättre ut än att det är jag som skall skära upp, hacka och i övrigt handskas med knivarna här hemma.

Sen kan jag glädja mig över att jag är en ytterst rationell och lugn människa då blodbad inträffar.

Tillbaka till verkligheten.

Annika skriver en kommentar:

"...är det någon som tänkt på att denna mamma kanske har en förlossningspsykos? han kanske är sjuk? Hon behöver kanske hjälp och inte folk som tycker hon är hemsk och en dålig mamma?"

Det är självklart att jag inte kan veta, jag kan inte vara säker, men jag har fått för mig att mamman mest tycker att det är tråkigt med barn. Ungen (ja, mamman kallar barnet ungen, eller miss queen of fucking everything, eller den där som gör flis av mina nerver) är inte annat än jobbig och kräver uppmärksamhet. Enligt mamman.

Enligt mamman som nog orkar göra allt det där andra roliga, som att gå på mammaträffar, gå på bloggträffar, gå på fester, hänga på bar. Ja, alla roliga saker är roliga. Men, att vara med ungen, det är pest.

Fortfarande, jag tror inte att det är allvarligare än så. Jag bara hänger upp mig på att hon skriver så elakt om sitt barn. Tonen är - då det gäller barnet - enbart elak. Som Tingeling skriver, jag har aldrig sett ett snällt ord om ungen.

Men, jag skall återgå till att skriva om mitt eget liv i min egen blogg. Annars kan det ju se ut som om jag inget liv hade.

En avstickare.

Som tidigare nämnt, vi har haft en del övernattande gäster de senaste veckorna.

Jag tänkte skriva en check-list för mig själv, en liten kom-ihåg för eventuella besök hos vänner och bekanta:

Före:

- jag skall alltid kolla om det passar att jag kommer på besök.
- jag skall alltid kolla hur värdparets bokningar ser ut i omgivningarna av mitt planerade besök.
- jag skall ange ett exakt antal nätter jag önskar övernatta.
- jag skall kolla om det är något jag kan ta med mig.
- jag skall använda min hjärna för att tänka ut något värden / värdarna kunde ha nytta av.

Under:

- jag skall chilla lite och se hur vardagen ser ut att fungera hos värdarna.
- jag skall självmant se ogjort jobb och ta tag i det.
- jag skall med någon form av regelbundenhet kolla om det är något jag kan göra.
- jag skall inte sitta vid min dator 100% av tiden.
- jag skall bädda ut och in sängen själv.
- jag skall städa bort de längsta hårstråna ur duschen.
- jag skall torka bort tandkrämsklumparna från spegeln - åtminstone de jag själv skapat.
- jag skall vara så tyst som krävs då ett eventuellt barn skall somna.
- jag skall kolla om det är okej att jag tar upp ett eventuellt barn och gör vad jag vill med det.

Efter:

- jag skall tacka.
- jag skall inte meddela att jag kommer tillbaka om en och en halv vecka.

***

Det är en paus på en vecka i härbärget. Inte en sekund för tidigt.

Mia!

Jag vill gärna lyfta upp din kommentar här, Mia har kommenterat mitt inlägg om mamman som verkar avsky sitt barn:

När jag kom hem från bb så trodde jag av någon anledning att min bebis inte fick i sig mat. Den oron släppte när vi varit på bvc. Någon vecka senare trodde jag att han var väldigt sjuk (jag hade googlat diagnosen och den visade sig trots min övertygan vara felaktig, han var frisk som en nötkärna) och då, mitt i natten tänkte jag att det hade varit bättre om jag aldrig fick några barn. Mina känslor för sonen var så överjordiskt starka att jag inte förstod hur jag skulle orka leva med den oron det innebär att ha barn. Jag ångrade faktiskt att jag hade fått barn, för det är en svindlande känsla att inse att någon har blivit så viktig för en att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Nu har det gått några månader och jag kämpar med att njuta av honom istället för att oroa mig. Det lyckas ganska ofta. mvh Mia

Tack för ditt svar, Mia!

Du känns absolut inte som den mamma vars blogg jag läser, allt annat än det!

Det jag uppfattar att du beskriver är det jag också känner ofta, en kärlek så stor att den är skrämmande. Jag gläder mig mest över de sista meningarna - att du lyckas njuta av ditt barn nu.

Fortsatta funderingar.

Ännu en fortsättning på gårdagens inlägg (Maja! Jag vill ju inte att hon skall få massa besökare på sin tycka-illa-om-sitt-barn-blogg - så vi får lösa det här med tillkännagivandet av hennes skriverier på annat sätt, ja?) - så får jag det bara inte att gå ihop.

Precis som ni skriver, trots att jag bara varit mamma i några korta stunder, så finns det ögonblick då jag önskat att liten inte skulle vara klarvaken mitt i natten, då jag själv har burit tonvis av sömngrus i mina ögon. Jag har haft ett fullt sjå att hitta följande pryl, lek eller annan underhållning som fått honom att avbryta de stunder av ingenting duger som han också har. Men, aldrigaldrig, att jag skulle tänka tanken, att det skulle vara bättre om - ja, fy, det känns obehagligt att ens skriva - han inte fanns just hos oss. Aldrig.

Det denhär primadonnan - träffande beskrivning Ting! - skriver (och det är alltså inte denna ena gång, det händer ofta) utstrålar oerhört avoga känslor gentemot barnet. Jag tycker - och jag läser säkert in både det ena och det andra i hennes texter - att det riktigt strålar om det, hur illa hon tycker om sitt barn. Och det är ju det, det är det jag inte får att gå ihop, hur hon kan tycka så illa om sitt barn.

Det har inte hänt mig, än i alla fall, att jag skulle känt att jag skulle tycka illa om liten. Det är klart att jag blir frustrerad, men, jag upplever att det mest är känslor inom mig, känslor som inte riktas mot liten.

Han är ju liten. Hans sätt att kommunicera med mig är, än så länge, ordlöst. Så, han skrattar då han är glad, gnäller då något är tokigt och gråter om det är uppåt väggarna. Och, det är väl så det skall vara?

En sak jag inte kan få ur mitt huvud, det är att ett barn måste ju känna det på sig - att det inte är omtyckt? Nu tror jag inte (eller?) att den här mamma i fråga, avskyr sitt barn 24/7, men det är, enligt mig, ofta hon skriver om sitt barn i svarta ordalag. Det måste ju sätta sina spår. Åtminstone vet jag, och andra som läser den ifrågavarande bloggen, att barnets mamma skriver så elakt om barnet. Nu har jag inte stött på dem på länge, men tror nog att tanken skulle fara genom mitt huvud vid en eventuell träff. Då barnet blir äldre då? Skall mamman berätta att hon bloggade om barnet då detta var litet? Vad händer om barnet vill läsa blogganteckningarna?

Under sker ju, det kan ju hända att mamman i fråga blir väldigt förtjust i sitt barn någon dag - och vips så förändras bloggen till något helt annat än den är idag?

I väntan på det.

Ja, om någon nu fick det för sig: nej, jag är inte felfri. Jag felar.

En fråga till er föräldrar:

Händer det att det förekommer dagar då ni riktigt på allvar ångrar ert barn eller era barn? Sådär så att ni på riktigt anser att det vore bättre om barnet/barnen inte fanns.

Nej, ingen orsak till panik. Det är inte en tanke som genomfarit min hjärna.

Men, jag blir mörkrädd då jag smygläser "de andras" bloggar. På allvar.

En kedja kanske?

En hotellkedja? Borde jag öppna en sådan kanske?

Fördelen med en kedja skulle vara att jag kunde placera gästerna på något av de andra hotellen, de skulle inte behöva bo på huvudkontoret?

Signaturen "övernattningsgäster sedan lördag, fortgående till torsdag morgon". Och, det gäller tre olika uppsättningar.

Suck.

Med dumt huvud får kroppen lida.

Lugn och ro.

Oj, det är alldeles tyst i huset. Liten sover och jag hittar inte en enda undangömd gäst någonstans alls, hur än jag letar. Det är obeskrivligt skönt!

Det är inte det att gästerna på något sätt skulle vara besvärliga eller krävande, det är bara det att de är så många. Jag vet att det är upp till mig och oss att säga nej, men då det är släkt och vänner från båda sidor som vill titta in, så blir det så lätt överbokat. Orsaken till att det blir mycket långa besök, med övernattningar och hela faderullan (läs; kosthållning och tillhörande sysslor) är att alla våra släktingar bor långt borta och det gör en del av våra riktigt goda vänner också.

Så, det är roligt med besök. Men, tungt.

Nu hoppas både jag och min man att de uppsättningar gäster som är i anländande denna vecka - ikväll och på onsdag - att de skall avboka. Jag håller tummarna.

För, jag behöver ensamtid. Eller tid ensam med liten. Vi behöver ensamtid som familj. Annars går vi lite ur gängorna.

En sak som är oerhört fin med liten i familjen - ja, sakerna är förstås otroligt många - är att jag alltid kan göra det som är bäst för liten just då. Liten skall få mat med viss regelbundenhet, liten skall ut och gå åtminstone en gång om dagen och gällande litens sovtider är jag, överraskande nog, rätt petig. Alla dessa hållpunkter, som jag helt kallt beskyller liten för, gör att jag och vi alltid kan stiga upp och gå då det blir för mycket.

Jag njuter av det här.

Jag trivs med att det är liten som dirigerar, man kan lugnt påstå att liten är min chef och jag är i hans tjänst.

Jag funderade på det här igår, i min bekantskapskrets finns flera kvinnor som upplever det som stressande att kliva åt sidan från jobbet och karriären, som inte trivs med att det finns någon som är hundraprocentigt beroende av dem. Jag känner, med handen på hjärtat, inget av detta. I mina ytterst icke-analytiska funderingar landade jag på att det dels beror på att jag och vi längtat efter liten så länge samt dels på det att jag varit chef på jobbet så länge att det känns skönt att "vara i tjänst, underordnad chef" här hemma. Så, absolut ingen längtan tillbaka till jobbet går att skönja i våra kvarter.

Nu skall jag pilla lite med det uteblivna barnbidraget...

B&B

Nu börjar jag vara jäkligt trött på att driva den här B&B-verksamheten.

Tanken har redan slagit mig.

En tanke slog mig här om dagen då jag tömde diskmaskinen; tänk vilken salig lycka att vi aldrig fick ett biologiskt barn!

Hade vi fått det, hade liten inte funnits hos oss idag.

Salighet.

På något vrickat, twistat, sätt.

Det är en underlig känsla...

...att få ett lönekvitto på posten.

Ett kvitto på lönen jag fått för den första tiden som litens mamma.

En liten gnagare...

...här bor i staden.

Man skulle kunna tro att det flyttat in en hundvalp hos oss.

Liten gnagar på allt han kommer åt. Soffans ben, tidningsställningen, skötbordet och sängen. Det som tidigare var två rätt gulliga pärlor till tänder, det är nu två sylvassa huggdito.

Nåväl, så länge han inte äter upp våra skor är jag glad.

Motell.

Behöver du kost och logi?

Välkommen hem till oss. Vårt hem har förvandlats till ett motell. Det känns som om jag inte annat gör än bäddar ut vår extrasäng.

Nej, det här är inte att läsa som ett gnällinlägg. Det är fina människor på besök och det är roligt och alla är hjärtligt välkomna - men, kontrasten till livet "före" är stor. Det känns absurt att inse att vi inte har ett ledigt veckoslut före midsommar - och också midsommar är bokad.

Läsa i smyg?

Nej, det här är inte en fråga till dig som känner mig på riktigt, som läser utan att jag vet om det. Du får gärna fortsätta läsa, låt gärna bli att berätta att du gör det för mig. Det kan hända att jag ändrar mig gällande tillkännagivandet, men, då återkommer jag.

Nej, mer än fråga till er alla andra; läser ni bloggar vars skribenter ni känner på riktigt, i smyg?

Jag gör det! En del följer jag av rent purt intresse för att jag vill veta vad människan gör nuförtiden och så. Oftast väcker dessa inga större känslor i mig, deras bloggar, ibland blir jag kanske lite glad, mestadels är jag uttråkad. Sen finns det några bloggar jag läser som mest gör mig arg - ja, jag känner alltså dehär skribenterna också, och jag kan tycka att de har en väldigt, väldigt underlig inställning till livet... Ibland kliar det sååå i fingrarna, jag brinner av lust att skriva en eller annan kommentar. Men, jag har låtit bli. Det skulle kännas fräckt att kommentera anonymt, och alternativet är att ge mig till känna.

Så, nu skall jag fortsätta läsa!

Ämnen i kategorier:

Morrkategorin:

Som jag tidigare avslöjade har jag totalt snöat in på att shoppa över nätet. Det som kan irritera mig pyttelitet är de varierande leveranstiderna. Jag har beställt ett bokpaket inför en födelsedag och det tycks inte anlända i tid. Adlibris brukar vara snabba och det litade jag på också denna gång. Morr.

Sen köpte jag ett par plädar, filtar vad man nu skall kalla dem i samma veva. Inte från Adlibris, men från Ellos. Leverans i juni. Ungefär. Jag ids inte ens morra.

Den glada kategorin:

Liten sov som bäst 5,5 timme i ett sträck i natt!