Mia!

Jag vill gärna lyfta upp din kommentar här, Mia har kommenterat mitt inlägg om mamman som verkar avsky sitt barn:

När jag kom hem från bb så trodde jag av någon anledning att min bebis inte fick i sig mat. Den oron släppte när vi varit på bvc. Någon vecka senare trodde jag att han var väldigt sjuk (jag hade googlat diagnosen och den visade sig trots min övertygan vara felaktig, han var frisk som en nötkärna) och då, mitt i natten tänkte jag att det hade varit bättre om jag aldrig fick några barn. Mina känslor för sonen var så överjordiskt starka att jag inte förstod hur jag skulle orka leva med den oron det innebär att ha barn. Jag ångrade faktiskt att jag hade fått barn, för det är en svindlande känsla att inse att någon har blivit så viktig för en att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Nu har det gått några månader och jag kämpar med att njuta av honom istället för att oroa mig. Det lyckas ganska ofta. mvh Mia

Tack för ditt svar, Mia!

Du känns absolut inte som den mamma vars blogg jag läser, allt annat än det!

Det jag uppfattar att du beskriver är det jag också känner ofta, en kärlek så stor att den är skrämmande. Jag gläder mig mest över de sista meningarna - att du lyckas njuta av ditt barn nu.