Läkarintyg för adoptionsbyrån - check.
Akupunktör - check.
Samtal till IVF-doktorn - check.
Livet, orken, hänger på hårfina strån. Jag gick till den privata sidan för att få läkarintyget som behövs för att vi skall få anmäla oss i adoptionskön. Läkaren jag träffade var underbar, han visste inte överhuvudtaget vad det var för en blankett jag pratade om... Jag hade pinkat på morgonen så jag var tvungen att besöka labbet en gång till under en och samma arbetsdag (tala om att inte göra sitt jobb?) - men fick, sist och slutligen min blankett.
Väl hemma upptäckte min man att ett av de resultat som krävs saknades på just min blankett. Jag bröt ihop fullständigt. Gråt, skrik och tandagnisslan.
Skall det verkligen vara så här jävla svårt? Är det säkert att man bara får så mycket som man tål?
Jga lugnade ner mig. Ringde till ett centrallaboratorium och kollade om det krävda resultatet eventuellt kan figurera under något annat namn - jo, det kan det. Så, om denna lilla fadäs inte fäller allt, så åker pappren in till adoptionsbyrån idag.
Det skulle vara väldigt typiskt min och vår situation om det att resultatet anges "fel" skulle fälla oss, putta ut oss ur en eventuell kö.
Akupunktur ja. Är det någon som nu vill skaka på huvudet och konstatera att jag griper efter halmstrån, please, be my guest. Jag vet. Men, kan inte låta bli. Detta halmstrå griper jag om en vecka. Om inte annat, så lär akupunktur verka avslappnande, jag kan leva med det.
IVF-doktorn. Åh. Kan man låta mer besviken än vad hon lät då hon fick höra historien om vårt andra minus? Jo, jag själv låter aningen mer deppig, men hon lät inte gladare hon heller.
Eftercheck blir det i slutet av maj.
Jag låter aströttsam, jag vet.
Jag steg ut genom dörren tidigt denna morgon, det doftade underbart gott ute. Jag ser fram emot långa, långsamma kvällar i trädgården.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch att det ska vara så orättvist ibland. Eller är man egoistisk som tycker det är orättvist? Jag vet inte.
Jag hoppas dom långsamma kvällarna i trädgården kan läka några sår. Åtminstone så gott det går.
Varma kramar m.
Jag förstår att det känns jobbigt. Ibland orkar man inte när bägaren rinner över. Speciellt när man trippat omkring med en överfull bägare en längre tid. En fråga från en som också går i adoptionstankar. Har du gjort hemutredningen? Vart är du i processen?
Mariachi, gällande adoptionen - vi har skickat in den första "familjeblanketten", det vill säga anmält oss som intresserade av adoption. Vi är, med andra ord, inte ens i kön ännu...
Det lär ta två månader innan man hör något från organisationen, nu kan man säkert räkna med att sommaren skjuter fram allt med ytterligare ett par månader.
Suck. Jag tycker redan nu rätt illa om att adoptionsföretagare har rätt att vara så bökiga, byråkratiska och förmyndande.
Skicka en kommentar