Jag mår fortfarande illa. Kräk-illa, det är fysiskt, inte psykiskt. Det enda som tynger psyket är skengraviditeten...
Ett glädjens ämne i bloggens värld - jag är rätt ny i bloggvärlden - jag blir så otroligt glad då jag ser att jag blir läst och jag blir, till och med, kommenterad. Det fyller mig med vördnad - i synnerhet då ni som kommer in och läser och skriver känns så nära mig.
I mitt tacktal - som jag ämnar hålla då bebisen / barnet har anlänt - på radio, tv eller någonstans, tänker jag tacka er alla!
Isblomma frågar om ridningen under behandling och ruvperiod - min IVF-läkare har främst bett mig "ta det lugnt". På min fråga om hon önskar att jag skall låta bli att rida under den sista tiden, just före äggplock och under den första ruvarveckan, har hon svarat ja. Jag tror hon säger det för att hon vet hur tokig jag skulle bli om det hände mig något då jag satt på hästryggen. Det är en helt vettig inställning jag delar med min IVF-doktor, jag vill inte att min favorithobby skall "drabbas" av och beskyllas för eventuella olyckor förknippade med denna barnalstring.
Åsa, den Åsa som finns sist på min länklista över bloggar jag läser där till höger, har skrivit ett inlägg om att klara sig ur själslig olycka, med en stilla förfrågan om hur vi andra har tagit oss ur livet med livet i behåll... Det är ett inlägg jag gått och funderat på allt sedan jag läste det och blir påmind om det igen tack vare Miljas kommentar i inlägget här under.
Jag var gruvligen deprimerad ännu för ett par år sedan, det var en fantastisk cocktail av besvärlig barndom, tvivel på mitt liv och trubbel i vårt äktenskap som fick mig att sjunka. Jag sjönk lågt. På bottnet kändes det som om slutet på mitt liv skulle ha inneburit en stor lättnad. Det fanns dagar då jag bara väntade på att död skulle knacka på och hämta mig.
Tack och lov hade jag börjat gå i terapi - jo, jag är en av dem - och jag rekommenderar alla en släng av terapi - redan innan depressionen var i full gång. Det var nog terapi, medicin och tid som fick mig att komma upp igen.
Depression är svår att mäta i tid, mitt liv var totalsvart i ungefär ett och ett halvt år.
Sakta men säkert kändes det lättare att andas, i små portioner serverades glädje i mitt liv, livet kändes ljusare.
Jag är ingen vän av att handgripligen avsluta liv, inte mitt eget, inte andras. Det, i kombination med terapin, medicinen och tiden, framför allt tiden, fick mig att överleva.
Ironiskt eller självklart - i samma veva som jag "blev frisk" - blev jag oplanerat gravid, graviditeten ledde tyvärr till ett missfall i ett mycket tidigt skede. Så, dehär två faserna, något av "milstolparna i mitt liv", har avlöst varandra.
Vete fasiken om jag varit vid såhär god vigör på grund av barnlösheten om jag inte hade tampats med depressionen före det? Jag tror faktiskt inte att jag klarat den här situationen om jag inte varit tvungen att testa min styrka, som jag tvingades göra under depressionen.
Så, i mitt fall gick det att komma upp till ytan igen. Jag hoppas innerligt att jag alltid skall hitta så mycket (k)ork att jag hittar tillbaka till ytan då jag sjunker igen.
Jag har för mig att en lättläst blogg är en med korta inlägg, jag skrev en roman igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Wow, tjejen, vad säger man? Att du skriver så bra att jag vill läsa till sista raden? Att det är spännande att få dela din resa? Att du är starkare än du tror, och din historia bevisar det? Att du fixar vad som än händer, för att du redan visat det - för världen men betydligt viktigare; för dig själv. Ja, det vill jag säga till dig. Starkt inlägg! Många kramar, T
Jag måste bara säga att jag uppskattar dina långa inlägg mer än de som är korta!
Du är en jätteduktig skribent och jag är glad att få följa dig och ditt liv!
Kram...Anna
Jag borde ju ha lämnat barnlösheten bakom mig i och med att jag fick barn! Men, nä, jag är kvar där, inte alltid och hela tiden som förut, men ofta ändå. Inte så att jag inte är fantastiskt glad över mitt Underverk, men jag brottas fortfarande med barnlöshetstankarna och känslorna precis som om jag var kvar där. Varför? Därför vill jag tacka för detta ditt (som vanligt ärliga) inlägg, jag började på allvar fundera på om jag inte behöver konsulthjälp, bland annat för att reda ut varför-frågan. Med huvudet nere i sanden är det inte alltid lätt att se klart, där koncentrerar jag mig mest på att försöka andas. Jag fortsätter följa din blogg, men är genuint usel på att kommentera (två på två dagar är helt unikt). Tackar speciellt för din (k)ork-avslutning. Ska skaffa mig egen (k)ork mha kurator eller nåt. /Miljas
Jag skulle heller aldrig vilja vara utan min depression för hundra år sedan (som jag läser mellan raderna att du skriver..). Den har fått mig att ta tillvara på livet bättre. Att inte ta saker så allvarligt för det tjänar ingenting till. Försöker alltid se det positiva i alla situationer och vet att efter mörker kommer ljus. Alltid.
...jag klarar naturligtvis inte alltid att leva efter dessa deviser men jag återkommer åtminstone alltid till dem. När jag sitter i min gungstol och ser tillbaka på livet när jag är 95 så vill jag känna att jag gjorde det mesta möjliga av det livet som jag fick. Jag vill inte känna att jag sumpat livsglädjen själv genom att vara negativ, självömkande, arg och bitter. Varför koncentrera sig på nederlag när man kan tänka på de bra sakerna som hänt i ens liv?
Skicka en kommentar