Ledsenblogg.

Äh.

Det blir en ledsenblogg. Ledsenbloggen är inte en ledsenblogg på grund av det sedvanliga, utan på grund av helt normala saker. Saker som eventuellt också drabbar helt vanliga människor?

Vad vet jag om vanliga människor?

Hur kan det vara så svårt att bära ansvar? Varför är det så motigt att erkänna att man kanske felar? Ärlighet är det som skall vara längst, varför används då ärlighet så lite som möjligt?

Medveten om att jag eventuellt låter stöddig, men, jag anser att jag oftast är ärlig. Att jag erkänner då jag har gjort ett misstag eller ett fel. Jag försöker bära mitt ansvar och erkänner härmed att ett fel jag ofta gör är att jag ibland också tar över andras ansvar.

Jag har alltid varit en väldigt svartvit människa. Rätt är rätt och fel är fel. Rättvist tycker jag dessutom att det skall vara. Jag har, till exempel under terapin, försökt runda av de vassaste ändorna i svartvitheten - helt och hållet grå vill jag absolut inte bli - men, det är svårt.

Det är svårt att hålla balansen, det är svårt att inte bli som de andra.

Jag har, under de senaste dagarna, blivit uppmärksammad på det som en del kallar min styrka och det den andra delen kallar för elakhet / förmåga att manipulera.

Det är en styrka, att få människor runt en att göra stordåd, saker som de själv inte trodde att de skulle göra? Det är en förmåga att värna om, att man kan få människor i ens närhet att göra bättre, bli starkare?

Det trodde jag i alla fall. Det vill jag tro på i fortsättningen också.

Att styrkan har en baksida, att den kan uppfattas som något helt annat, som stavas manipulation och / eller elakhet känns tungt.

How come things come out so wrong?

Det är, ett helt ärligt dilemma för stunden, för denna dag.

Jag inser själv att det skallar för döva öron, om jag är tvungen att upprepa det om och om igen - att jag bara vill gott?

Som i en av situationerna jag befann mig i här en dag, jag fick höra att "det är klart att det blir så då du kommer in i ett rum, du får ju alltid saker att hända, du får alltid som du vill".

Om motsatsen till detta ovan stående är att jag skulle vara den omkring vilket inget händer, där allt stannar av, då tror jag faktiskt att jag föredrar att fortsätta vara den manipulativa häxa jag tycks uppfattas som.

Äh. Jag känner mig så gammal. Så trött på tjafs på tarvlig, respektlös nivå. Vad hände med det enkla "det du inte kan säga om mig, till mig, det skall du inte heller säga till någon annan"?

Utanförskap. Det är såhär det känns. Så välbekant.